SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Man bröt och brände kalk, vilket bl.a. sedan kunde användas till att tillverka putsbruk, murkbruk, etc.

Sammanfogat 2 trådar.

/Mod

Vad menar det med ordet avfuktning?

Att minska fukthalten, normalt i luften.
Dvs vad en avfuktare gör.

Googla är inte att tänka på?

Jag minns att jag läste i Norstedts svenska ordbok den svenska motsvarigheten till ordet "undertake" på engelska, i bemärkelsen att åtaga sig något. Vi har ju ord såsom åtaga, förplikta, men just det ord jag såg var ett annorlunda ord vars släktskap till övriga svenska ord var för mig ett väldigt fjärmat sådant. "Undertaga" var det ju inte men jag lyckas inte alls minnas det. Någon som har det på tungan?

Vinnlägga?

Några av mina svenska polare har på senare tid uttryck sig följande i t ex SMS:
"Jag hante tid!" Jag förstår att det betyder "Jag har inte tid!", men min fråga är om detta, att "har inte" kortas ned till "hante", är ett utbrett fenomen?

Jag har inte läst det förut, men det ser lika fonetiskt riktigt ut som det utbredda "vene" ([jag] vet inte) och "eru" (är du). Så vi kan nog vänta oss att få se mer av "hante" framöver.

På svenska är det som bekant vanligt att man säger "åker ner/upp" när man ska söderut eller norrut. T ex om man ska åka från Stockholm till Malmö så åker man "från Stockholm ner till Malmö", eller "upp till Norrland". Men vad händer om avreseorten och resmålet ligger på exakt samma breddgrad och man åker liksom helt horisontellt på kartan, hur blir det då? Och ett annat hypotetiskt fall, man åker söderut men det är tydligt uppför hela vägen. Är det då kartan eller terrängen som avgör om man åker upp eller ner?

Om du ser Sverigekartan som utgångspunkt så gäller den kort och gott utan nivåskillnader. Om du däremot tittar på en enskild plats så lär de strunta i väderstrecken undantaget själva centrum där det talas om uppe eller nere.

Vad gäller horisontal förflyttning på samma breddgrad används nog varken upp eller ner. Då säger man nog bara att man åker till.

Lokala variationer kan självklart förekomma.

I svenskan är egennamn som bekant singulare tantum till skillnad från t ex finskan där alla ord, inklusive egennamn, kan böjas i alla 15 kasus. Men hur är det med ord som inte enbart
är egennamn, t ex Björn. Låter det helt galet att prata om Björnar/Björnarna när det handlar om personer vid det namnet?

Lite på skämt kan man prata om exempelvis »Björnarna« och »Larsarna«, men det är lite smeknamnskaraktär på det.