Beviset på att människor med Asperger är dumma i huvudet på ett eller annat sätt!

Är själv på väg att få aspberger diagnos. I skolan blev jag kallad för cp i sociala sammanhang och när det kom till skolarbetet blev jag kallad smart. Jag har insett att det finns olika typer av smarthet. Aspbergare är logiska och kan lösa fysiska problem som har med matteria, lagar och regler att göra. Vanliga människor löser problem genom att spela spel, allting är ett spel för dem. I deras ögon är dom smarta eftersom dom kan spela andra människor till att lösa dom logiska problemen åt dem.
Det blir väldigt paradoxalt när man inte inser att vanliga människor håller 2 konversationer samtidigt, den man ser på ytan och den som förs tankemässigt.
Den ytliga konversationen är falsk och den är för dig, och den tankemässiga är för personen själv vad den tjänar på det. När jag var yngre trodde jag att andra människor var korkade, men ju mer jag förstår så inser jag vilka genier dom är, om än dom inte vet det själva.

Och kanske till och med stava korrekt till sin egen förmenta diagnos?

Identifierar mig inte så hårt med själva beteckningen som någon kommit på för flera år sedan. Har bara varit på psyket tagit tester och snackat med en psykolog som säger att han är typ 100% säker på att ja har det. Som jag ser det så är det bara en skada i hjärnan som gör att alla delar inte fungerar korrekt och att man eventuellt då har mer aktivitet i andra delar, som gör att man inte kan se helheten men bättre på att förstå bitarna, man fokuserar ständigt på bitar men kan inte se helheten.

Svårt för logiskt tänkande? Omfattande logiska/tekniska tankemönster är typiskt för Aspies. Så där gjorde hon bort sig.

Folk med asperger har i regel normal eller hög (i vissa fall mycket hög) intelligens.

Du påstår att han ska redovisa vad han gjort som gör honom bra. Varför kan du inte själv redovisa vad han gjort som skulle göra honom dålig?

Om man som Aspergare har svårt att känna sorg beror det inte på AS-diagnosen.

Där vill jag litet gnälla - det är inte helt ovanligt bland aspies att man inte har så väldigt bra medvetenhet eller förmåga att identifiera sina egna känslor. Eller att man har svårt att "känna lagom" - det vill lätt bli att det antingen känns 110% eller inte alls.

Och det betyder ofta att man - i synnerhet i sällskap - försöker akta sig att "känna 110%" och agera enligt det. Redan som barn får ju *alla* lära sig att emotionella reaktioner som går överstyr (raseriutbrott, hysteriska gråtattacker, irriterande långvarigt fnitter) inte är önskvärda eller har några trevliga följder. Så jag tror många aspie-barn lär sig att starka känslor är något man skall akta sig för - åtminstone i sällskap.

Sedan ingår det ju helt klart att aspien inte är bra på att _uttrycka_ känslor. Så att bedöma vad en aspie egentligen känner kan vara ganska omöjligt utan information från personen själv.

Och om man känner en blandning av sorg, ilska och förvirring, så är man kanske inte precis redo att ställa in "NT-emulatorn" på "ON" och ordna minspel, tonläge, kroppsspråk och frasering så att möjligast tydligt signalera till omvärlden vad man känner.
Jämför att tala främmande språk perfekt när man är sjuk eller upprörd - förmågan är sämre än när man är utvilad och peppad.

Stämmer.

Att man som aspie inte har särskilt bra medvetenhet och/eller förmåga att identifiera sina känslor och att det är svårt att uttrycka känslor, det vet jag.
Men det här med att man antingen känner mycket eller inget alls, har du någon källa på det?

Individuellt så kan jag säga att det stämmer. Antingen så känner jag ingenting för individen i fråga eller så känner jag överdrivet mycket. Förut så var det bara mycket men på senare tid så har jag kunnat kontrollera mina känslor så att jag inte blir ett vrak så fort någonting händer någon i min närhet.

Jag tvivlar inte på att det är så i ditt fall, men har du någon källa på att det skulle ha att göra med AS?