Citat:
Ursprungligen postat av Insurgency
Om man har Aspergers är det inte säkert att man kan känna sorg. Ska man då hyckla och låtsas att man känner sorg?
Det är en jäkligt intressant frågeställning egentligen, det där.
Det som hjälpte mig väldigt mycket med sociala koder var att förstå att det är just koder, och att det i mänsklig kommunikation finns andra betydelsebärande element än just orden.
Snöade in en smula på tidig kommunikationsteori, samtalsforskning m.m.(hittade faktiskt dit via tidig 60-tals feminism!) som tonåring, och att få en viss teoretisk förståelse för mänsklig interaktion hjälpte mig otroligt med att sedan bli bättre på att kommunicera, bättre på den sociala biten.
Framför allt så gav det mig det intellektuella verktyget för att klara av just den konflikten du beskriver ovan, mellan ärlighet och förväntad kommunikation.
Grejen är nämligen den att ärlighet i samhällelig mening INTE är ett absolut gott, snarare tvärtom, eftersom människor i allmänhet är relativt reaktiva och känslostyrda.
Det viktigaste med mänsklig kommunikation är inte heller informations-förmedling, lika viktigt är förmedling av samhörighet, grupp-inkludering, hierarkiska platser m.m. Lätt överdrivet kan man kanske säga att mänsklig kommunikation har en väldigt stark kohesiv, sammanbindande, funktion.
När jag väl förstått och accepterat den här biten, att meta-budskapen i kommunikation är minst lika viktiga, eller ännu viktigare än, som informationsdelen, blev frågor som den ovan mycket lättare att hantera.
"Beklagar sorgen" eller "Jag deltar i din sorg" eller "Jag känner för dig" har i första hand inget att göra med vad den som säger det egentligen känner vis-a-vis bortgången av vem det nu var. Den huvudsakliga betydelsen är på ett annat plan: man affirmerar att man tillhör samma grupp som den sörjande, att den sörjande inte är ensam, att man bryr sig om den sörjande.
Sedan händer det ju titt som tätt att man i verkligheten INTE bryr sig om den sörjande - hyckleri igen! Eller hur?
Nja, inte nödvändigtvis. Helt enkelt därför att vissa vanliga sedvänjor har ännu en tredje funktion (1. information, 2. meta-information på det personliga planet), en funktion som kultur-stärkande eller samhällsbärande på ett större plan.
Den här sista funktionen lägger man mera märke till när den fattas än när den är närvarande: när någon vägrar att skaka hand, eller just när någon nonchalerar en annan persons sorg.
Grejen här är att ett brott mot en sådan sedvänja oftast blir till en oavsiktligt stark signal, som kan vara mycket förvirrande för omgivningen.
Så när man väljer att inte beklaga sorgen, och har för avsikt att helt enkelt helt låta bli att kommunicera något alls, så blir istället effekten en helt annan: en stark signal att man inte vill ha med personerna omkring en att göra, att man aktivt föraktar eller avskyr den sorgdrabbade.
Så nej, det är inte hyckleri att beklaga sorgen el. dyl., oberoende hur litet man egentligen känner. Därför att de två nivåerna av meta-budskap ju är något man håller med om, eller i varje fall inte har något emot.
Man kan jämföra det här med diverse dator-protokoll, om man vill. Om du tittar på en logg över nästan vad som helst (din brandmur, hur din dator kommunicerar med ditt modem) så innehåller det mängder med kommunikation fram och tillbaka, som mest har att göra med "är du färdig att ta emot?" - "färdig att ta emot", "status?" - "status ok" etc. Alltså enorma mängder av rutinförfrågningar och _kvitteringar_.
När det gäller mänsklig kommunikation tycker man lätt att alla dessa "kvitteringar" är otroligt redundanta och onödiga. Men få som sysslar med datorer eller annan teknisk kommunikation ser redundans som ett fult ord.
En skillnad finns dock mellan mänsklig kommunikation och teknisk dito:
I tekniska sammanhang är redundansen oftast en säkerhetsfunktion, den ser till att saker löper, och har ingen positiv effekt i sig själv, utöver att hindra krockar s.a.s.
I mänskliga sammanhang däremot så har alla dessa "kvitteringar" och "status-meddelanden", en effekt utöver den enkla "hålla systemet igång" -effekten: De _förstärker_ "systemet", gör vidare kommunikation enklare, får folk på bättre humör osv.
Man kunde beskriva skillnaden som så att tekniska system inte blir bättre eller snabbare om man öser på med mer smörjolja än just precis det som behövs - de kan t.o.m. bli långsammare och slöare. Medan mänskliga system har ett väldigt stort intervall mellan "just tillräckligt med olja" och "för mycket olja".