Citat:
Ursprungligen postat av RockUlla
Aspsusa: blev handstilen bättre?

Anser du att du har fått lida för något mer p.ga din diagnos förutom det du skrev ovan?
Något
På den tiden fanns det ju inga diagnoser - jag var bara "kufisk", "lillgammal", "klumpig" etc.
Men det är en intressant fråga: Å ena sidan är jag ganska säker på att min Steinerskolas (på den tiden ovanligare) fokusering på s.k. färdighetsämnen och konst på bekostnad av "hårda" ämnen sabbade min självbild ganska totalt.
Om man tecknar som en kratta så ser man ju det själv, och då räcker det inte med beröm för att man gjort så väl ifrån sig "utifrån sina förutsättningar".
Å andra sidan märkte jag när jag började läsa mer om aut-spektret (mitten/slutet av 90-talet) att det som många föräldrar beskrev som innehållet i terapi deras ungar fick var *väldigt* bekant för mig från min skolgång. Dels så att alla gjorde sånt på de lägre klasserna (dikt, rytm&rörelse), och dels så att jag fick "stödundervisning" i sånt som rephoppning och bollkastning.
Och allt det gjorde mig nog väldigt gott. Men tyvärr så gjorde denna fokusering på "utveckling utifrån sina förutsättningar" och ett visst nonchalerande av intellektuella färdigheter att jag aldrig förstod att det var något BRA jag gjort när jag hade alla rätt på prov (det var bara självklart, 90% rätt var ok men betydde att jag slarvat och inte ansträngt mig), och att jag blev rätt van vid att om jag frågade om något så var svaret "det kommer sedan i gymnasiet/på universitetet". Vilket när det upprepas och upprepas ju är en ganska klar vink om att det är opassande/onormalt att vilja gå vidare och intressera sig.
Citat:
Ursprungligen postat av RockUlla
Själv struntade jag i min handstil, skriver som en kratta- förstod rätt tidigt att jag antagligen kommer att ha en som skriver åt mig i framtiden, och fokuserade på sådant som var roligt och jag var bra på i stället. Har ingen diagnos, behövde den som tur var inte eftersom jag lärde mig knyta skorna när jag gick på mellanstadiet. På högstadiet hade det nog varit lite pinsamt om lärarinnan knöt mina dojjor jämt.

LOL åt skoknytning... Efter ca fem års ålder vägrade jag att ha några som helst skor med snören tills jag var ca 12 och gymnastikläraren krävde det.
Jag struntade kanske inte direkt i handstilen - jag ville ju själv kunna läsa vad jag skrivit! - men som tur var så tog aldrig mina föräldrar förslaget om att skaffa gammaldags kalligrafihäften åt mig som sommarläxa på allvar.
Men i Steinerskolan var det (kanske fortfarande är?) absolut förbjudet att lämna in arbeten skrivna på maskin (eller ens med kulspetspenna) före sjuan-åttan. Så man MÅSTE helt enkelt lära sig skriva läsligt.