Beviset på att människor med Asperger är dumma i huvudet på ett eller annat sätt!

Haha, fail xD

Måste själv ge en komplimang till EcstaZy som en annan gjorde här ovan.

Med all välvilja hoppas jag bara att av ett antal av de berörande inlägg du nu har lagt fram i denna tråd, att det du beskriver verkligen är hur du mår. Är glad för din skull om så är läget. Har själv adhd och har träffat en och en annan med ditt funktionshinder. Vad man i stort sett imponerades samt fascinerades direkt av var det intellekt som dolde sig under huven.

Idag så finner jag "livet runt trettio", för det mesta, är underbart. För 2 år sedan kom förändringar som förändrade mycket till det bättre trots att man än idag inte har riktiga vänner som man kan kalla sina egna. Bekantskaper finns det gott om, men med de senaste årens erfarenheter av social gemenskap och allmän livsådskådning har man (också med hjälp av medicin) fått en lugnare personlighet, en bättre själv-insikt/känsla men också ett mindre behov av uppmärksamhet av andra. Visst har man säkerligen fortfarande ett större behov än många av er här, men man ser bla ting som relationer som något mindre primärt.

Naturligt och viktigt "är" social kontakt för mig, men finner det euforiskt att man har tränat upp och kan idag, i första hand, trivas med sig själv. Skulle "pannkakan falla ner" i en futuristisk relation så att säga, så kan man hantera detta utan att lägga över skuld på andra, men allra viktigast, inte på mig själv. Människor med olika neurologiska funktionshinder "kan" ibland (beroende på personen/hindret/gåvorna!) vara ovanligt impulsiv och belastande bla. Vilket är svårt att förstå/tillmötesgå bland övrigt folk, även om det handlar om ett dolt handikapp eller inte. Som EcstaZy så kan man känna en viss förståelse till en del reaktioner här inne (de flesta är förvisso från många integritetslösa hyenors ) rörande en "ego" uppfattning att han, samt hans jämlikar är bättre, smartare än övrigt folk. Nu är det självfallet inte på detta viset.

Är man en ensam person som tillbringar mycket tid för sig självt, som sagt med AS liknande syptom eller inte, så skulle mångfalden bli mer eller mindre egocentrisk, med tanke på bristen av socialt umgänge. Har man svårt med sociala relationer så kan det ofta leda till att man söker sig till sig själv, finner andra medel att få bli av med den energi som ni andra vanligast använder inom vardagliga rutiner, när ni träffar folk genom studier, jobb etc. Själv finns jag glatt överraskat kvar här än idag efter mina korta livserfarenheter, dock finns det åtskilliga världen över, (som iförsig inte heller har något funktionshinder) där de inte klarar av att stänga inne all denna lagrade energi, det naturliga behovet att få ventilera, eller få vara del av samhället som "vanliga" människor. Istället tar som sagt tråkigt nog många tillflykt med droger eller värst av allt, gör slut på sitt lidande.


Mitt outro får bli i stil med detta...

Livet är en strid, som kan bli en rätt så långvarande sådan. Man inser förhoppningsvis med tiden att man själv måste välja hur krisföringen skall se ut bäst för en själv. Att vinna något eller besegra någon annan bör inte vara ens målsättning, inte heller att i slutskedet ha vunnit något, bortsett från självinsikt och livserfarenheter. Med detta sagt och med tanke på hur vår mainstreamfixerade, materialistiska, ytliga samt reklaminfekterade värld idag ser ut...att en person med exempelvis AS kan lyckas leva ett drägligt liv som ändå för människan mestadels består av elände (realistiskt sätt), och ändå stå ut!?...

Allesammans: Överens anser jag att vi måste vara, att h*n måste vara en krigare, av dess renaste form.

Det vete sjutton. Har för mig att det forskats en del kring skillnader i hjärnans uppbyggnad och att det hittats en del skillnader, men helt säker är jag inte.

AS kan för övrigt inte medicineras och nej, det är inte en sjukdom. Vad sägs om att läsa på innan du dömer ut?

Mycket bra skrivet.

Jag skrev inte AS, utan alfabetssjukdomar. Menar förstås "bokstavssjukdomar". Jag kan inte hålla mig till topic. Det beror på att att jag har 526
Siffersjukdomar är nya grejen.

Tack du. Det var ett nöje.

Ecstazy: Hur kan du på fullaste allvar mena att du är så otroligt smart och överlägsen bara för du kan läsa en bok skriven på engelska utan problem, fastän du skolkat? Du beter dig som en liten snorunge och om du nu är så säker i dig själv varför i helvete sitter du på Flashback och försöker överbevisa alla andra som hävdar motsatsen? Jag kunde läsa innan jag ens började skolan, BIG FUCKING DEAL, det gör mig varken mer eller mindre smart, det du finner intressant fördjupar du dig i det är rent av självklart. Bara att du ens drar upp sådana exempel är ju.

Jag har inget emot dig som person ta inte det personligt och bli inte så arg, jag blir mest förvånad över vad det är du sitter och skriver, och du måste på allvar trappa ner hur du ser ned på andra människor, det visar bara hur otroligt vilsen du egentligen är. Det finns ofta bra mycket extraordinära egenskaper hos personer man inte direkt ser över en datorskärm eller vad det kan tänkas verka vara för person bakom ett dåligt skrivet inlägg osv, förrens du verkligen talar med personen.

Det är bara så otroligt barnsligt och banalt att ha den inställningen du har, du kommer ingenstans med det i slutändan, och det är otroliga pre-pubertala fasoner, det är stereo-typen av en 15årig Emo flicka som hatar allt mainstream när hon själv sitter och själv lyssnar på "My chemical romance" och tycker hon är så jävla djup för hon skrivit en haiku...

Haha! Intressant tråd!

Jag har AS och är både snäll, ödmjuk, trevlig och väldigt empatisk. I alla fall gentemot dem som förtjänar det. Idioter förtjänar inte att få ta del av mina positiva sidor.

Ah, missade det.

Det finns hur som helst inga bokstavssjukdomar, det är funktionshinder hela högen.

Nemas problemas kompis! Med det språket du skriver med så skulle du utan tvekan kunna bli en bra författare. Blir lite avundsjuk faktiskt. Anser mig vara en bra skribent men du är helt makalös.

Stämmer. Jag är patetisk. Men vad vill du att jag ska säga? Mitt instinktiva hade varit att skriva "skall säga", i stället för "ska säga", eftersom jag är en sådan vidrig perfektionist. Och jag hatar det. JAG VILL KUNNA SKRIVA "SKA" UTAN ATT TVEKA. Jag vill kunna läsa Jens Lapidus bok Aldrig Fucka Upp utan att fundera på varför han skrivet "inatt" när det heter "i natt".

Jag menade aldrig att skryta, och det jag skrev då skrev jag under en viss tid då jag var störd. Nu är jag mer normal, och jag förstår att jag är inte smartare än någon annan. Fast nu ljög jag. Det är svårt att inte se att jag är smartare än vissa, men du måste förstå att det är ju allt jag har!

Att vara socialt inkompetent och att vara tredje hjulet med min polare och hans flickvän, och tvingas dricka bärs för att ringa den tjej jag gillar; det suger. Det är ingenting du någonsin kan förstå.

MITT INTELLEKT ÄR ALLT JAG HAR. OCH JAG TÄNKER HÅLLA FAST VID DET HUR MÅNGA IV SKOLOR JAG ÄN TVINGAS GÅ. JAG VILL BLI OFFICER. EN DRÖM. JAG VILL BLI ADVOKAT. EN DRÖM. JAG VILL BLI LÄKARE. ÅTERIGEN: DRÖM. JAG VILL HJÄLPA MÄNNISKOR! (Får akta mig så att jag inte börjar skriva som Jens Lapidus). Men, i alla fall, poängen är att det här är det enda jag har. Mitt språk. Hur jag sublimt plockar upp ord och lär mig hur jag skall använda dem, det är allt jag har.

Så för en kille som känner sig patetisk; wannabesociopatisk; överdrivetempatisk; only-rört-tre-fittor-etisk; kär-i-en-brud-som-har-ett-livsfarligt-ex; citera inte mer av mina tidigare inlägg i tråden. Snälla. Ni förstår ändå hur patetisk jag är, och även om jag anser mig överlägsen många på mitt kunnande inom språk så känner jag mig underlägsen i allt annat.

Ja, gud välsigne öl. Jag är mer packad än någonsin. Har redigerat ovanstående inlägg fett, men omjag har missat något så orkar jag inte fixa det. Bakfyllseångesten i morgon kommer att vara enorm över detta inlägg, men det är bara nu jag vågar med tårar framme be er att sluta citera mina patetiska inlägg; jag har lärt mig. Att kunna plocka in ord hjärnan man aldrig tidigare hört och att kunna använda dem är inte bra, det är patetiskt.

Tack för mig, jag skall knäppa en ny öl. Polaren och hans flickvän sover. Väntar på en buss som skall ta mig hem. Till mig säng. Till mitt osociala liv. Varför kan jag inte bara dö? Vad fan lever jag för liksom.

EDIT: Jag skippar att google "suma sumarum" nedan för jag orkar inte, och att vara perfektionist är inte allt. Jag har lärt mig!

Suma sumarum: att ha asperger suger. Men jag är fortfarande fetsmartare än TS, trots att jag har växt upp i förorten och att min ålder skulle få mig bannad här.

Men jag är ju självklart arton! Artonårsgräns här ju! (Btw, googlade "Artonårsgräns", för att se om det var rättstavat. Snacka om patetiskt, eller hur? Och nu har jag fuckat upp skärmen så allt ser stort ut. Skall leta (SKALL) efter snusdosarn, pz out.

Detta var en av de bästa fylle-texter jag någonsin läst. Suverän.

Och ni som tramsar om hur löjligt det är att ens nämna att man de facto *kan* något:
Ni fattar nog inte hur det är att INTE instinktivt/automatisk/av-sig-själv förstå att man faktiskt är bra på något. Det är en ganska häftig grej när man upptäcker att man faktiskt kan någonting; att det inte är så att allt som man kan är sånt som "hör till" och "går av sig själv" för alla människor (och nu menar jag ALLA).

Flum-pedagogik som betonar arbete från sina egna förutsättningar och bra förmåga att arbeta i grupp och annat, i sig nog så viktigt, är ganska förödande för många Aspiens självbild skulle jag tro.
Själv gick jag ut grundskolan med höga betyg i "läsämnen" (iofs. en Steinerskola), men var totalt övertygad om att jag inte dög till något. För alla 100% rätt på prov fick jag ju bara höra att "det var ju bra, du har tur som har så lätt". Mycket mera intresse lades på att hjälpa mig att anstränga mig mera i slöjd, gymnastik och när det gällde att förbättra min handstil.

Aspsusa: blev handstilen bättre? Anser du att du har fått lida för något mer p.ga din diagnos förutom det du skrev ovan?

Själv struntade jag i min handstil, skriver som en kratta- förstod rätt tidigt att jag antagligen kommer att ha en som skriver åt mig i framtiden, och fokuserade på sådant som var roligt och jag var bra på i stället. Har ingen diagnos, behövde den som tur var inte eftersom jag lärde mig knyta skorna när jag gick på mellanstadiet. På högstadiet hade det nog varit lite pinsamt om lärarinnan knöt mina dojjor jämt.