Matilda Gustafsson skriver en offerkoftig och mångordig krönika (på DN Kultur) för att försöka vidga skandalen kring Karolinskas stjärnkirurg Macchiarini tll en generell story om att kvinnor alltid är mera utsatta och dessutom vackrare, klokare offer. Både på jobbet, hos läkaren och i privatlivet. - Förmodligen i skolan också, även om hon inte tog med den vinkeln just den här gången
http://unvis.it/http://www.dn.se/kultur-noje/matilda-gustavsson-vad-som-anses-friskt-hor-ihop-med-klass-och-samhallets-ideal/
Gustafsson försöker få det till att det bara är män som spelar på sin utstrålning, eller som skapar utstrålning och "personlig karisma" utifrån sin succé på jobbet. Det är naturligtvis strunt. Kvinnliga filmstjärnor, artister, politiker och idrottare gör exakt samma sak, från Beyoncé eller Rihanna till Angelina Jolie och Liza Marklund. Men att showa, agera mannekäng eller skriva böcker räknas inte riktigt som ett
jobb på samma sätt som att arbeta med teknik eller att vara läkare eller jurist, och det drar Matilda G. nytta av. För att ytterligare beskära perspektivet jämför hom med USA och frågar varför vi inte ser fler svenska chefer och alfahannar som diskuteras med samma tydliga länk mellan deras resultat i sitt yrke och deras (homosociala eller sexuella) attraktionskraft. Varför beskrivs inte svenska affärsmän, politiker och läkare som figurerna i Gray's Anatomy, Entourage eller Dallas? vare sig dessa gestalter finns i verkligheten eller i fiktionen?
De enkla svaren, som MG dock inte vill ha, är väl
1) USA har ett mycket mindre avtalsbundet arbetsliv, facket är svagare och chefskulturen är starkare., Det är mycket mer accepterat att en chef plötsligt kan avskeda hundratals personer eller ersätta nyckelpersoner på kontoret med sina egna kompisar (det sker t ex i Washington och på andra håll vid varje maktskifte). I Sverige skulle detta normalt kräva långa och sega förhandlingar
2) Feminismen i Sverige har länge fört krig mot alfahannar och strävat efter att ta ner dem på jorden. Det anses inte okay att fokusera på starka, högpresterande män på det sättet - och "starka kvinnor" beskrivs inte riktigt så - dessutom är ju MG absolut inte intresserad av att peka på kvinnor som styr via sin utstrålning på det här sättet.
3) Insatserna är mycket högre i USA. Att dominera på ett svenskt bruk eller en lokaltidning, eller ens i folkpartiet, är inte lika dramatiskt tacksamt som att försöka erövra makt och ära på Harvard, på ett stort filmbolag eller oljebolag, eller som rappare med många miljoner dollar i inkomster.
Citat:
Ursprungligen postat av Matilda Gustafsson/DN
I USA är det ett etablerat begrepp, liksom charm. Att ha karisma är lika verkligt som skönhet, och därför också något att vara kritisk till – för att det inte är lika med sanning, även om det känns så. I amerikanska romaner och filmer utforskas ofta förmågans manipulativa aspekter. Saknar svenskar ett språk för de mekanismer som allt mer skapar makt? (Förutom bland partiledarna, till mångas besvikelse.)
Vad som däremot ges namn och diagnoser är de motsatta egenskaperna. Att vara asocial och inte kunna föra sig. (---)
Vad som anses friskt speglar samhällets ideal, och hänger ihop med klass. Och kön: trots återkommande spaningar om arbetslivets ”feminisering” är alla med makt i serien män. Jag tänker på att de flesta kvinnor jag känner är fenomenala på att förstå och formulera varför människor gör som de gör eller varför till exempel ens egna förhållanden tar slut; vilket ofta innebär en självbild av att vara åtminstone pyttelite fucked up. Att jag har mött betydligt fler män som inte kunnat leva sig in i andra. Som sett sig som kärnfriska. Som i flera fall har avancerat på sina jobb.
'
Just det, kvinnor är allltid både klokare och mer utsatta.