Olöst mord: Axel Andersson, Stöcksjö, 1966.

I nästan 40 år var han polis och under den tiden hann han samla många erfarenheter om polisarbetet, något han nu delar med sig av i bokform. Åke Axelsson skriver romaner om poliser i Västerbotten.
Medan andra, kanske mer namnkunniga författare, låter handlingen utspelas i Ystad eller någon av de stora städerna, håller sig Åke till Västerbottens inland - och givetvis i Umeå där han tidigare har arbetat.
Åke, född 1931, tillhör den gamla skolan. Han har provat det mesta: som ordningspolis, trafikpolis, kriminalpolis och internutredare.
– De sista yrkesverksamma åren skötte jag mycket av skrivandet åt länspolischefen, så jag har kommit in i skrivandet på ett naturligt sätt.

Häromdagen besökte han både Norsjö och Malå där han läste och berättade om sina böcker. Tre har det blivit hittills.
– Jag kan helt enkelt inte låta bli! är Åkes enkla förklaring.
Under sin yrkesverksamma tid bodde han och verkade i Umeå, men i dag har han funnit sin hemvist på Öland. I skrivandet rör han sig dock fortfarande i Västerbotten.
– Det är ju det jag kan, säger Åke. Och att det jag skriver utspelas i Stensele, Storuman eller Vilhelmina är inte så konstigt. Det är platser jag kommit i kontakt med i arbetet.

Av de fall som Åke arbetat med genom åren finns dock ett som ännu är olöst: Stöcksjömordet 1966. Det gällde en potatishandlare som försvann och som återfanns i Fällforsen långt senare, bragt om livet. Åke var yngste man i utredningsgruppen, men vare sig han eller någon av de andra lyckades lösa fallet.
I sina egna böcker hittar dock Åke Axelsson alltid lösningen, något han framhöll under besöket i Malå.
– Fast det är inte alltid jag vet vem den skyldige är när jag börjar skriva, säger han.

Axel Andersson var en välkänd man i umetrakten. Han bodde i en villa i Stöcksjö och ägde även en hyresfastighet på Teg. Trots att han var folkpensionär, 67 år gammal, sysslade han fortfarande med affärer.

Andersson var änkeman och levde ett stillsamt liv. Kvällarna ägnade han åt att titta på tv.
Söndagskvällen den 16 oktober 1966 såg en granne att ljuset hemma hos Andersson släcktes ovanligt tidigt. Strax efteråt körde en ljus bil, med släckta billyktor, från gården i hög fart.
Eftersom rullgardinerna var nerdragna nästa morgon hemma hos Axel Andersson och det inte syntes till någon under förmiddagen gick en grannfru över för att se hur det stod till. Hon viste också att Axel under förmiddagen skulle leverera potatis till K4 i Umeå.
På farstubron hittade hon en blodfläck och ett par tofflor som sparkats av trots att Axel var känd som väldigt ordningsam.

Ytterligare spår
Polisen larmades. De fann ytterligare blodspår och ett släpspår efter ett tungt föremål som kunde vara en människokropp.
Redan tidigt trodde polisen att Axel Andersson utsatts för våld. Att han var mördad. Det talades om att han förvarade stora penningsummor hemma och polisen antog att det kunde ha handlat om ett inbrott som gick snett.
Axel hade tidigare på dagen varit på kyrkogården för att sköta om sin frus grav. Han hade sedan ätit middag på en restaurang vid järnvägsstationen. Kanske hade han, när han kom hem, överraskat en inbrottstjuv.

2000 förhör
Riksmordkommissionen kallades in. Bilar undersöktes och närmare 2000 förhör hölls. Pappershögarna hos polisen växte. Men spaningen blev resultatlös. Bland de personer som hörts fanns en handfull som var extra intressanta men polisen hade inte några bevis som kunde leda till ett gripande.
Utredningen leddes av kriminalinspektören Hans Fahlman och för riksmordkommissionens del av den tidigare häck-löparen och världsrekord-innehavaren Eric Wennerström.

En kropp
Nästan ett år efter att Axel försvann, den 10 augusti 1967, hittades en kropp vid Kvistforsens kraftverk en mil väster om Skellefteå. Det var två arbetare som skulle rensa kraftverkets gallergrindar som såg något som de först trodde var en död ren komma flytande. Men det visade sig vara en kropp.
Snart fastställde man att det var Axel Anderssons döda kropp. Det visade sig att han, under livet, fått en krosskada i huvudet och avlidit av den. Kraftigt, trubbigt våld mot vänstra delen av huvudet.
Någon hade försökt sänka ner kroppen i kanalen vid Skellefteälven. Man letade, resultatlöst, efter sänket.

Nya tips
Nu fick utredningen nytt liv. Nya tips bearbetades utan framgång. Klockan på den döda kroppen hade stannat vid en sådan tid att det kunde antas att kroppen direkt efter mordet fraktats till kanalen.
Bland de tidigare intressanta personerna fanns en då drygt 50-årig man. Det företag han jobbade åt hyrde en lokal i Axel Anderssons hyreshus på Teg och de var bekanta med varandra. Det var också känt att de haft en del motsättningar.
50-åringen hade tidigare åtalats för förmögenhetsbrott men nekade alltid även då han togs på bar gärning. Han ägde en vit bil och hade dessutom varit anställd vid kraftverksbygget i början av 1960-talet.

Två inbrott
Den kväll när Axel Andersson mördades var mannen och hans sambo bjudna till en fest men mannen hade inte gått dit eftersom han inte mådde bra. Men han höll sig inte hemma utan uppgav i förhör att han istället varit ute på stan och kört bil.
Året före mordet utsattes Axel Andersson för två inbrott i sin villa. Han hade sagt att han visste vem som låg bakom inbrotten men inte lämnat namnet till polisen. Vid inbrotten försvann dels 14000 kronor men även guldsmycken och silvermynt.

Stora summor pengar
Under utredningen visade det sig att den misstänkte mannen satt in stora summor pengar på sitt bankkonto en kort tid efter inbrotten. Själv sa han att det var sparpengar.
Mannen visste också om att Axel Andersson brukade besöka en dambekant på söndagarna. Men söndagen den 16 oktober 1966 blev det inget besök.
Den 50-årige umebon anhölls av dåvarande länsåklagare Lars G Andersson. Polisen gjorde husrannsakan men hittade inte något intressant utom ett tiotal mynt som kunde komma från inbrotten.

Hittade smycken
Mannen kunde inte bindas vid mordet, han släpptes och utredningen körde fast.
Men tolv år senare, 1979, när den misstänkte mannen lämnat sin anställning och arbetsgivaren skulle flytta till andra lokaler hittades ett kuvert fasttejpat bakom ett plåtskåp. Kuvertet innehöll en del av de smycken som stals vid inbrotten hos Axel Andersson.
Inbrottet var preskriberat och den misstänkte mannen förklarade smyckena med att han fått dem i pant för ett lån. Efter en tid begärde mannen att få tillbaka smyckena. De fick han inte utan de återlämnades till Axel Anderssons dödsbo.

Angav en anhörig
Samma år lades förundersökningen mot mannen ner. Men några år senare hörde han av sig till polisen och berättade att han kommit på vem det var han lånat pengar till och tagit smyckena i pant av. Han angav en av Axel Anderssons anhöriga.
Några år senare framträdde den misstänkte mannen i en intervju i Västerbottens-Kuriren. Där berättade han att han ansåg sig ha varit god vän med Axel Andersson. På frågan hur han orkat med många år av misstankar svarade han:
Jag har liksom försökt att förtränga det här. Ungefär som en människa om råkar ut för en svår sjukdom.

Preskriberat
Förhörsledaren från riksmordkommissionen sa till mig att jag var stark. Det kan så vara, annars hade jag inte stoppat så här långt. Min styrka ligger i att jag vet att jag är oskyldig.
Den 16 oktober 1991, 25 år efter mordet, preskriberades Stöcksjömordet. Utredningen bestod då av 67 pärmar och en stor papplåda som lämnats till länsarkivet i Härnösand.
Den misstänkte umebon avled för sju år sedan. Varken han eller någon annan har erkänt mordet.