min alkoholism och osäkerhet

jag behöver hjälp.

jag är tjej, 24 år gammal, ser bra ut enligt de flesta och håller minen bra. har tillfrisknat från bulimi för 4 år sedan, blev sexuellt utnyttjad av en släkting mellan 7 och 12 års ålder och har mått mycket dåligt av det men tror det är "bra" nu.

problemet är att jag inte vet. jag vet inte vad jag känner längre. jag dricker drygt en halv flaska vodka per dag och har gjort så sedan jag kunde gå till systemet själv - innan dess var det svårare att få tag på men jag köpte av langare och äldre vänner och stal från mina föräldrar, då var min tolerans lägre och jag hade fortfarande typ i gymnasiet osv ett rätt normalt socialt nätverk så jag kände mig inte lika ensam och obekväm.

nu ser det alltså ut såhär. jag arbetar rätt normala tider och sköter jobbet bra, är oftast nykter på jobbet som är rätt ensamt. när jag kommer hem sätter jag mig och känner efter, ska jag göra något ikväll? de kvällar jag bara stannar hemma dricker jag ingenting, vilket brukar vara någon gång per vecka. men ska jag åka till föräldrarna häller jag i mig en halv flaska. ska jag till pojkvännen likaså. jag har inga vänner kvar som jag träffar så regelbundet, men hör ofta av mig till gamla polare och tycker vi ska ta en öl vilket blir typ 2-3 ggr i veckan. även då dricker jag innan.

jag är otroligt osäker och obekväm nykter. från att ha varit klassens clown i skolan har jag gått till att inte ens kunna umgås med min egen mamma utan alkohol. jag kan inte ha sex nykter - när jag har det törs jag knappt göra någonting. jag äcklas av min kropp. med alkohol är jag jättebra, det vet jag. och jag är rolig och smart. folk tycker väldigt mycket om mig och blir alltid jätteglada att höra från mig, när jag väl träffar nån är det alltid trevligt och härligt. ingen misstänker någonting.

min alkoholtolerans stiger hela tiden. ibland har jag fejkat en influensa eller att jag pluggar inför en tenta för att kunna isolera mig x antal dagar och inte dricka - bara för att kunna fortsätta på samma sätt igen. nu är jag alltså uppe i drygt en halv flaska på kort tid för att "grunda", sedan ofta mer alkohol ute med nån kompis eller att jag smygdricker på toan. vissa kvällar minns jag inte överhuvudtaget nästa dag, andra minns jag fint. är alltid orolig för vad jag gjort eller sagt men har sällan gjort bort mig - folk gillar mig som sagt och det krävs väldigt mycket för att min motorik och mitt tal ska påverkas nämnvärt.

herregud. vad ska jag göra. jag har hoppat av alla utbildningar jag påbörjat, förstört alla relationer jag haft, och nu sitter jag här med en pojkvän jag älskar men som inte vet någonting om mig och en familj som är glad att jag mår så bra nuförtiden. jag önskar att någon ska sätta mig ner, säga att de vet vad som pågår och att jag måste få hjälp, men jag kommer alltid undan. jag har spytt på ett bröllop, däckat på klubbar, hamnat på akuten med alkoholförgiftning 2 ggr detta året och alla skrattar åt att jag tål så lite istället för att begripa att jag har problem.

nu har jag börjat få skakningar och yrsel dagen efter på ett sätt jag inte haft förr. ibland svartnar det för ögonen. jag är rädd för att somna för det känns som att jag ska sluta andas - jag kan inte andas ner i magen längre utan att koncentrera mig utan min andning är ytlig och nervös. ibland känns det som att hjärtat slår extremt fort och hårt, ibland undrar jag om det slår alls.

så vad gör jag? vad fan ska jag göra? jag har suttit och stirrat på mina 20 dexofen i flera dagar nu och känner att jag är så nära. det känns som att jag hellre dör än möter skammen i att stå för hur jävla dålig jag är på allt. samtidigt är jag livrädd för döden.

jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Ja du är inte ensam kan jag säga ...... vet att det inte är lätt men enda du kan göra är att välja 1person och berätta allt för (förslagsvis pojkvännen?) så du kan få hjälp , är det enda du kan göra för att bli bättre

lycka till

Har du fått hjälp att prata igenom övergreppen?

F ö tycker jag att visst, det kanske kan vara idé att berätta för sin kille eller en kompis- men de är förmodligen ganska unga och kanske har svårt att hantera något sådant på ett sätt som fungerar för dig.
Jag skulle i första hand söka professionell hjälp.

Lycka till.

.

Jag lider med dig.
Du måste få professionell hjälp innan det går åt helvete på riktigt.
Det låter som om du har en ångestsjukdom som du självmedicinerar med alkohol. Kanske beror det på övergreppen, kanske hade du mått dåligt i alla fall, hursomhelst tror jag du skulle må bra av antidepressiva. Det kommer inte lösa alla problem, men kommer förmodligen hjälpa dig tackla vardagen utan alkohol. Dessutom behöver du avgiftas. Att bara sluta tvärt kan vara farligt.
Gå till psykakuten och berätta, de kan hjälpa dig med det akuta och sen hänvisa dig vidare.
Lycka till, du kan fixa det om du verkligen vill.

Först och främst så löser det inget att ha några som helst tankar kring att skada dig själv mer än vad som redan är skett.

Ett steg i rätt riktning som du redan tagit är att du själv inser att det du gör är fel och att du innerst inne vill förändra dig själv.

Jag om nån vet att förändringar är svårt, har själv varit med om tuffa situationer i mitt liv som jag slutligen tog tag i och idag är jag en sund levande människa med ett gott självförtroende som tar för sig av livet.

Du säger ju själv att du vet att folk uppskattar ditt sällskap, du måste bara bryta det mönster du håller på med nu och börja LEVA LIVET.

Jag känner igen mig själv i det du skriver och man märker att du inte riktigt uppskattar så mycket i livet, så ett bra steg för att bli bättre är att sätta dig ner och fundera över vad som är viktigt för dig i livet och hålla tag i det utan alkohol inblandat.

Vi människor har fått en sådan livstil där vi bara kräver mer istället för att nöja oss med det vi har ända tills den dagen som allt det som EGENTLIGEN betyder något helt plöptsligt tas ifrån oss.

En bra liknelse är när man t.ex. blir sjuk så tänker man automatiskt hur skönt det är att bara gå runt och vara frisk och man uppskattar det "lilla" mer än vad man trodde.

Så sätt dig ner och försök få perspektiv över ditt liv, sätt upp olika delmål och sluta inte förräns du nått ditt du vill.

När du fått perspektiv över saker och ting så borde du prata med den människan som är dig närmast och förklara hur du mått de senaste åren för man märker ju att du vill åka dit så att säga och du vill ha hjälp, men en sak har jag lärt mig i livet och det är att om du vill ha nåt så får du ta det.

Så ta och prata med nån som du håller kär och litar på och öppna dig själv helt och förklara att du behöver hjälp och stöd och det är inget du ska skämmas över för alla behöver vi hjälp och stöd här i livet och vem kan ge oss det bättre än människor som vi älskar och litar på.

Sen när det gäller din gamla Upplevelse som jag antar ligger till grund för din dåliga självbild så tycker jag att du ska antingen prata med någon om det eller helt enkelt sätt dig och skriv om allt kring händelsen, typ som ett brev som du vill skicka till den skyldige för att berätta hur du mått under och efter händelsen, jag GARANTERAR att du kommer må mycket bättre om du gör detta och verkligen får ner alla dina tankegångar kring det.

Sist men inte minst så är detta ingen lätt process utan du måste ge dig själv tid att börja LEVA igen så du kan uppskatta dig själv och andra människor mer.

Lycka till nu!! och glöm aldrig att INGET är omöjligt allting handlar bara om hur mycket du vill det.

Mvh

du säger du förstört alla dina relationer så vad är speciellt med din pojkvän ? hur har ni kunnat hålla ihop o hur länge? om ni hållt ihop är han kansne värd att vara ärlig mot hur skulle han reagera?

fan vad sorgligt. tror denne typ av alkoholsm är vanligare än man tror bland just unga tjejer. dåligt självförtroende o press gör ruset till ett sätt att våga ta för sej sen år det bara ut för. känns ju som du absolut måste söka riktig hjälp ovsett vem du berättar för. välj dina vänner noga. om allrt ni gör ihop är festa är de kanske inte rätt vänner för dej