Allt är egentligen så betydelselöst?

Jag satt idag och tänkte lite för mig själv och kom in på något som jag har gjort flera gånger tidigare, nämligen att allting, i synnerhet människan, är "onormalt" och t o m alldeles bisarrt. Roten till att jag börjar känna så verkar vara att jag tänker på att det enda som egentligen spelar någon roll är min värld, att man egentligen endast borde sköta sig själv, allt annat och alla andra är bara betydelselöst. Men det är inte människorna som är betydelselösa, utan det som är betydelselöst är att de existerar i min värld. Ensamhet?

Och när jag talar om saker och ting som kan uppfattas som alldeles bisarrt så är det lättare om man sätter in sig i en lite annorlunda roll: Tänk dig att du inte var från jorden, "utomjording" om du nu så vill kalla det, utan du bodde på en helt annat planet, helt ensam. Det finns inte en enda själ på din planet, varken djur eller människor, bara blotta tanken på en annan livsform är alldeles frånvarande för dig. Det enda som existerar i världen är du. Din vardag ser ut så att du vandrar omkring för dig själv, du äter och skiter osv. Men en dag så flyger du över jorden, eller du får på något sätt en syn över hur livet på jorden ser ut, och till din chock ser du, för det första, människor, en annan livsform, men något som är helt främmande för dig är att de är med varandra, de tar intresse för något eller någon annan än deras eget liv. Tänk dig själv hur du egentligen ser ut när du sitter framför TVn eller om, från ovanför, ser vad en konsert är, en eller en grupp människor som står på en liten scen och framför dem står det tusentals människor som bara koncentrerar sig på de här eller den här personen. Det känns, helt enkelt, som att t ex människor man inte känner eller kändisar man ser på TV egentligen är så obetydliga. Det känns ibland t o m som att alling annat förutom mig själv är obetydligt.

Jag passar även på att be om ursäkt, då jag är medveten om att det hela blev väldigt flummigt, men jag hoppas att någon förstår vad jag menar.

Måste säga att jag gillar ditt tankesätt väldigt mycket då jag själv också har tänkt på detta vis.
Du har egentligen alldeles rätt, ett bevis på IQ faktiskt.
Jag menar, varför ska man över hela friden gå in och glo på Linda Rosings blogg t ex.?

har varit i liknande tankegångar. liksom vår teknik betyder ingenting, våra mediciner, sjukhusanläggningar, städer...hela vår kultur är meningslös.
en utomjording som kommer hit måste ju undra varför vi har saker som pengar, varför vi isolerar oss själva i cementliknande kubiker, varför vi har stora anläggningar som slaktar miljontals varelser varje dag bara för att tillfredställa ett behov när det finns andra alternativ, varför slösas det bort enorma kvantiteter mat och pengar varje dag som kan hjälpa resten av en svältande population etc.
haha och det!

Sånt här fick mig att börja leta anledningen till varför det är såhär. det måste ju bero på någonting tyckte jag, en starkt frågande varför varför!?, för mig är det något i stil med att vi inte upplever oss som en del av alltet. På ett sätt är ju trådskaparen allt tror jag. Det är bara hans/hennes uppfattningar och trossystem som spelar någon egentlig roll, för att så är det ju. Det är bara mina egna fel och brister som spelar roll, eftersom att det är jag som upplever och inte någon annan. Eller egentligen vad jag vill ha och eller inte ha. Hur jag vill att min värld ska se ut eller inte. Ska jag göra rädslobaserade val, eller kärleksbaserade val? Ni är härmed bara aktörer i mitt liv. FRED!

Angående de två olika valen man kan göra baserad på rädsla, eller kärlek (vill ni skippa introt spola till 2.25): http://video.google.com/videoplay?docid=1385940579457159457&ei=5ksNSqaeH5_ y2wKH97yeBA&q=the+third+eye+show+fear&emb=1

Nä vet ni vad jag kom på nu! Eftersom att vi drömmer. Så är det ingen mening med att berätta åt någon att de drömmer, för att de skulle aldrig tro på en. Man måste vakna själv! Som att nån skulle säga åt en att man drömmer i en dröm, ibland skulle man ju bara lol näe! Men ibland blir man LUCID OCH KAN FLYGA WEEE! CRA>ZZYY

Ersätter man "betydelselös" med meningslös, och "bisarr" med absurd, så har man grunden för den existentiella inriktningen Absurdism. Men det verkar inte vara riktigt samma poäng i den här tråden. Betydelselös och meningslös är inte samma sak. Allt som är betydelselöst är meningslöst, men allt som är meningslöst är inte nödvändigtvis betydelselöst. Allt är i grunden meningslöst, men allt är inte betydelselöst. Att spela fotboll är meningslöst, men det kan betyda mycket att spela fotboll. Det blir meningsfullt om man gör det meningsfullt, men det kan även vara något kan inte göras betydelsefullt om man inte gör det meningsfullt.


Sen får den tråden mig att tänka på en term som kallas horisont, och konceptet att-leka-med-verkligheten. Det som finns inom min horisont är det jag upplever direkt här och nu. Det som finns utanför min horisont kan vara idén om att det finns människor i huset bredvid, eller bara det att kaffekoppen har en baksida också. Jag ser det inte, jag vet inte om det, men det påverkar ändå min perception av verkligeten, och det påverkar definitivt hur jag beter mig. Det som är utanför min horisont är en mental bild över verkligheten, som påverkas av mina tankar om den. Jag kan till exempel se framför mig hur mina grannar hoppar och dansar, bara för att jag hör dunsar och musik från lägenheten bredvid. Jag 'leker' med den mentala bilden av min granne, får honom att göra saker i mitt sinne, som han kanske inte gör i verkligheten. Jag sätter mig in i hans sätt vara, sätter mig in i hans upplevelse av verkligheten. Hela den här processen ger mig en känsla av kontroll över min livsvärld, gör min verklighet meningsfull, samtidigt som det också gör Andras verklighet meningsfull. Grannen (epistemologiskt sett) är kanske mindre betydelsefull än vad min kaffekopp är, men han är inte mindre meningsfull (ontologiskt sett).

I introduktionen till "Social construction of reality" av Berger&Luckmann, talar man om ett intressant fenomenologiskt fenomen. Upplevelsen av Den Andre, till exempel den direkt synen av min granne, är mycket mer påtaglig och direkt än av upplevelsen av mitt Själv är. Jag kan inte se eller uppleva mig själv på samma sätt som jag upplever andra. För att göra det kanske jag måste se mig i spegeln, och det är i sådana fall spegelbilden av mig själv, inte mitt riktiga själv. Jag kan lika gärna se min granne i spegeln också, men om jag vänder mig om så ser jag honom direkt, på ett sätt som jag inte kan göra med mig själv. Den Andre är med andra ord mer meningsfull, upplevelsemässigt, än vad jag själv är. Och det är också på det sättet, som man ser sig själv i andra. Vem man är, vad man betyder, reflekteras i andra.

Ser man saker från ett objektivt perspektiv är det självklart att saker och ting ter sig meningslösa, men det är ju för att mening är subjektiv, mening skapas. Man måste se det från ett subjektivt perspektiv. (På det sättet kan man också säga att mening inte är epistemologisk, den är enbart ontologisk)

Är inte det här vad man kallar för livssyn?

Det som är onödigt för den ena är väl av mer betydelse för den andra.
Individualism - alla är olika.

Jag ser det "meningslösa" på två plan och det är "the end".
Den första är att man en dag dör. Är det man gjort idag meningslöst eller
uppfyller man sina jagcentrerade mål i livet med materialism eller liknande?
Eller att nästkommande får det lättare i livet?

Den andra är när allt ändå försvinner, låt oss säga ett nytt Big Bang som
får allt som "är skapat" att upphöra. Det gör det hela meningslöst i slutändan.
Eller?

Det mest meningslösa är att vi kan tänka, då hade vi sluppit oroa oss för sånt
här. Vilket straff.

Precis, du har självklart rätt. Det finns inget rätt eller fel, någon given moral och etik, inget syfte med livet, och allt är i grund och botten meningslöst. Alla dessa frågar får du, egentligen, endast själv svara på i livet. Det jag försöker säga är att ibland så kommer jag in i något tillstånd där jag får en sorts "objektiv överblick" över min omgivning. Då kan saker och ting som att se människor, likt robotar, sitta framför en TV eller stora samlingar med människor, som ser ut att existera mer än de lever, se alldeles absurt ut.

Jag kan verkligen hålla med, varför är det så viktigt att komma framåt i "utvecklingen" och att hela tiden bli bättre?
Ser inte alls poängen med det.

Hade lätt kunnat tänka mig att leva ungefär som på stenåldern, även om vissa moderniteter säkert hade saknats

Inte för att provocera, men det påminner mig om det här:

Spoiler

[_ _ _]

Heidegger believed it was the purpose of man to examine his experiences as we think of them, not from a scientific perspective (hence his phenomenological label), and to investigate Being in the world. Man has a separate being in relation to the world, and his experiences have a being as well (related to existentialism). Each must be looked at distinctly to arrive at an "authentic" existence. The inauthentic life springs from man being thrown into the world and becoming lost in it, thus he loses touch with Being. The act of questioning things to arrive at the meaning of Being constitutes an authentic life. Man normally regards objects, nature, and science as tools to utilize. Once these tools show a separate life or nature of being, such as a natural disaster or a broken saw blade, man realizes things to have a distinct being unto themselves.

Heidegger exhibited a deep regard for art which recognizes its inability to properly represent its subject. Art tries to understand, which is admirable; but its true wisdom is revealed when it acknowledges its incompetence. The "Time" in Being and Time relates to man's knowledge of his finite existence. The angst which is produced by knowledge of impending death leads to an examination of Being. Angst is the catalyst for an authentic life. It is important to ask the question "What is Being?," but finding an answer was not vital, nor very possible.

[_ _ _]

Känslan av, och ångesten/rädslan utav, att fastna i den 'gråa massan' i det 'stora kalla maskineriet'. Det ger upphov till ett försvar av sitt behov av 'individualitet', ett behov som konstituerar vem man är som person, ens identitet, utan vilken man skulle få existentiell ångest. Men var kommer det här behovet ifrån, har alla samma behov? I vissa kulturer har man det inte alls, och i andra kulturer varierar det något enormt vilken vikt man lägger vid det. Och, den viktigaste frågan egentligen, spelar det någon roll huruvida man bryr sig om att vara individuell, har individualismen ett egetvärde?

Du verkar ha lite buddistiska funderingar...

Tror att du slog huvudet på spiken där, då jag kände igen mig väldigt mycket i det där.

Tills du åker på, och dör, av en bakterieinfektion som lätt skulle kunna botas med antibiotika.