Senaste månaderna har verkligen gått i raseriets tecken musikmässigt, och kanske i viss mån även levnadsmässigt. Samband?
Lyssnade igår på den gamla godingen
Dark Funeral - Secrets of The Black Arts, som jag faktiskt tycker har åldrats rätt bra. Kanske beror på att det var en av alla de skivor som introducerade mig för black metal-genren. Jajadet är säkert untrue, pissiga texter, generic, bla bla. Skitsamma, du kan hoppa upp och klappa dig i ändtarmen på att det är våldsamt och att det går snabbt.
Sen har det blivit mycket
Nails - Unsilent Death (mer åt grindcore-hållet, men med vissa black metal-influenser)
https://www.youtube.com/watch?v=efpHs41Zrm4
En platta jag ständigt återkommer till är
His Hero is Gone - Fifteen Counts of Arson som jag köpte som påg. Fan vad jag älskar såna plattor som aldrig åldras och blir tråkiga utan håller jämn klass även idag. Nåväl, det är första klassens crust och det är argt och rått och den tyngsta jävla produktionen på länge.
https://www.youtube.com/watch?v=346c4Dt1gmg
Sen har jag lagt en del tid att slutligen förstå 'storheten' i
Deathspell Omega och
Wolves in The Throne Room, men jag tror jag lägger det på hyllan.. Vissa partier kan jag uppskatta, men när 10 procent är bra på en platta så är det ju bara att lägga ner.
Det bra av det senaste i black metal-träsket är lätt räknat men jävlar i min lilla lådjävel vad bra
MisÞyrming - Söngvar elds og óreiðu är (jadu, denna isländska titel fick man ju googla för att få rätt). När det släpps sådana här kvalitetsplattor börjar man ju få upp hoppet för black metal igen.
Sen också
Leviathan - Scar Sighted är ju svinigt jävla grisbra men den har väl alla hört kanske. Ska tillägga att jag tyckte denna skiva var skit vid första lyssningen, men när man lyssnat ett par gånger så förstår man att det är Hin Håle själv som musicerar för en bakom helvetets portar.