Fysisk smärta lindrar psykisk

Om det är fysisk smärta man är ute efter borde inte att skära sig vara det bästa alternativet eftersom det gör ondare att slå med trubbigt föremål. Så varför skär man sig?

/Schaffer

Kan bara svara för mig här men jag skär mig för att antingen straffa mig genom att skada mig eller för att se blod och kunna koncentrera mig på ngt annat än ångetsen och paniken. men nej jag skär mig inte om jag bara e ute efter smärta, bränner då.

Varför inte bara sova på saken?? tycker att ni är aldeles för snabba med själv tortur.

Ja, kanske har det hänt att jag har bitit mig själv i munnen när jag mått så där dåligt (psykiskt) så att man liksom inte riktigt vet vart man ska ta vägen.
Det som händer då är att man distraherar sig att glömma själva ångesten en stund.

Onanera bort ångest har jag också försökt med, men det fungerar inte så bra. Om jag gör det när jag mår dåligt, så brukar jag må sämre efteråt, så det är en högst tillfällig lindring.

Titta på TV i flera timmar, på program som man inte vill se. Det är också distraktion som man brukar må sämre av efteråt.

En sak som fungerar ibland, och som också har med distraktion att göra är att bara springa rakt fram. Ibland har jag sprungit på natten, rakt ut, rakt fram. Sedan har jag kommit till sans i en helt annan förort, som en helt annan person.
Kanske har man sitt SL-kort med sig då. I bästa fall har man det.
Det här med att springa, kan faktiskt göra att allt vänder ibland. Ibland känner jag mig liksom nollställd efter det.

Gå och sova 24-48 timmar hjälper också ibland, men bara ibland. Dessutom har man ju inte möjlighet att göra det så ofta.

Upprepa nonsensord (gärna tyst för sig själv, för att inte stöta sig med sin omgivning). Fungerar också som distraktion, eller kanske någon typ av meditation.

Jodå, visst är det så. Det är därför folk skär sig i handlederna etc... Har själv aldrig direkt skurit mig, men hade ett stort sår en gång, och så hade jag en helvetes psykisk ångest. Vad gjorde jag? Jo, rev upp såret och hällde frätande syra i det. Fy satan, vad ont det gjorde. Men på nåt sätt kändes det skönt ändå.

Tänkt dig att du förlorar all kontrol över dig själv. Du är så deprimerad att det inte finns ett ända ljus. Tårarna kommer ohämmat. Det finns inget omkring dig. Hjärtat slår så hårt att det nästan gör ont. Det är omöjlig att koncentrera dig på något. Tankarna rusar förbi i en fart där det är nästan omöjligt att kunna uppfatta något av vad du tänker. Ångesten är så hemsk att du helt förlorat kontroll över dig själv. Du ligger och skakar i din säng helt omedveten om vad som händer omkring. Du är helt förlorad i förtvivlan. Verkligheten existerar inte längre. Allt gör bara så fruktansvärt ont och det finns inget ploster du kan sätta på det för att se det läka.

Då finns det bara en väg att få tillbaka självkontroll och kunna fokusera på något annat än det onda. Du kan riva av dig stora hårtussar från hårt. Du kan slå dig själv blodig. Du kan skära dig i armen. Vad som helst bara för att få tillbaka kontrollen över dig själv, för att kunna hoppa av den annars tillsynes oändliga loop av hemskhet.

Du som aldrig upplevt det kan nog aldrig förstå det.
Fysiksmärta tar ut psykisksmärta.

kan vi försvara vådtäksmän,misshandlara, nekrofiler och annat patrask med detta oxå??

Nej alla dessa ovannämnda kategorier har mentala problem. Det har också de fjortisar som gillar att lyssna på Marilyn Manson och skära sig i handlederna.

Men inte de som skär sig för att lindra den psykiska smärtan?
Klart de har mentala problem, men helt andra än vad självömkande fjortistjejer har.