Snälla, hjälp mig förstå mig på hur (vissa) män tänker!

Mitt problem: Jag började dejta en kille i början på april. Vi har träffats genom en kurs, säger inte vilken eftersom det kan outa vem jag är. Vi har hela tiden haft det trevligt ihop. Vi har extremt lätt för att prata med varandra och jag kan vara mig själv i hans sällskap. I början var denna kille ganska på, medan jag var mer försiktig. Jag såg ju honom enbart som en vän. Han ringde mig ofta, ville att vi skulle träffas var och varannan dag. Jag kände mig faktiskt lite kvävd där i början eftersom jag fick mindre tid över till andra aktiviteter. T.ex. skulle jag måla om hemma och han var på om att vi skulle träffas. Det kändes stressigt.

Min situation är den att jag varit singel nu i 1,5 år och det senaste halvåret stormtrivs jag med livet. Jag har ett aktivt liv, börjat sporta mycket för att komma i form. Mitt självförtroende är inte det bästa vad gäller kropp, kvinnlighet. Som jag skrivit i andra trådar är jag överviktig och känner mig pga detta mindre attraktiv.

Hursomhelst, när han började uppvakta mig så intensivt blev jag överrumplad, smickrad, chockad. Eftersom jag inte haft sex på ett tag blev det svårt för mig att motstå och vi hoppade i säng efter en veckas dejting. Han var helt underbar i sängen och jag blev mer och mer intresserad. Oxytocinet, "må-bra"-hormonet ställde till det för mig. Helgen 18-19 april märkte jag av att han inte var så på längre. Han skulle på fest med sina kompisar på lördagen. Nästan hela söndagen gick utan att han hörde av sig. Till saken hör att jag, efter ett lyckorus i sängen, sa att jag trodde jag höll på att bli förälskad. Det syntes på honom att han var besvärad av detta.

Jag visste inte heller exakt vad jag kände. Som sagt, detta med sex ställer alltid till det för mig. Det som var problematiskt för mig var att vi inte var så bra på att kommunicera med varandra. I mitt förra förhållande var detta ett stort problem och jag drog öronen åt mig, började tvivla.
Jag ringde honom och uttryckte min tveksamhet, att jag ville sluta träffas. Han hoppade på cykeln och kom över till mig. Han såg förvånad och ledsen ut. Han tyckte att det hade varit fantastiskt att träffa mig, men att han inte var kär.

Efter detta slutade vi att träffas. I början på maj kände jag starkt att jag gjort ett misstag. Jag borde ha haft mer tålamod och väntat lite mer, började jag tycka. Hur snabbt vet man egentligen att man börjar bli kär? Mitt omdöme är så dåligt gällande detta eftersom jag själv är så lättpåverkad och lätt kan bli kär. Jag började tro att min otålighet spelat mig ett spratt. Vi hade fortfarande hållit kontakten pga att vi sågs varje vecka på kursen som vi båda går. Första gången efter att vi sågs efter uppbrottet tänkte jag att jag inte skulle tränga mig på. När jag var på väg ut genom dörren, såg jag hur han snabbt avslutade sitt samtal med två andra för att snabbt följa efter mig. Han verkar ju vilja ha någon form av kontakt med mig, men jag är å andra sidan inte typen som blir polare med mina strul. Han var inte så flörtig som tidigare och jag borde väl hajat att han gått vidare.

Nu i veckan träffades vi återigen på kursen. Jag flörtade vilt med honom, tänkte att nu får det bära eller brista. Han flörtade väl inte tillbaka egentligen, men jag såg att han gillade det. Efteråt gick vi en bit tillsammans och han frågade om jag ville gå en promenad med honom. Som vanligt har vi fin kontakt och samtalet flöt på hur bra som helst. Han föreslog tom att vi skulle äta middag dagen därpå! Jag hade mycket svårt för att berätta för honom där och då hur jag kände. Istället skrev jag ett långt brev i vilket jag förklarade vad jag kände. Brevet var väldigt känslosamt och jag tror ändå att jag var ganska nöjd med det. Det var dock inte påträngande, då jag även skrev att jag förstod om han inte ville ha kontakt med mig mer.

Dagen efter jag skickade brevet hörde jag inte av honom överhuvudtaget. Imorse läste jag ett svar på brevet där han förklarar att han vill leva singelliv, inte träffa någon varje dag, ha tid att ägna sig åt fritidsintressen etc. Till saken hör att han haft en stormig relation för ca 1 år sedan och att han vill ta det lugnt. Samtidigt skriver han att han gärna träffar mig igen och att jag får "sätta nivån för umgänget". Det är verkligen ombytta roller! I början fick jag knappt vara ifred, då var singellivet och fritidsintressena inte så viktiga.
Jag ska förklara att jag verkligen inte är en sådan brud som kväver någon. I mitt förra förhållande litade vi på varandra till 100%. Vi kunde festa på olika håll, mitt ex reste mycket i tjänsten. Ingen svartsjuka eller "ägande". Det är helt enkelt inte min grej.

Jag inser att jag inte har mycket att hämta här. Jag ångrar inget - jag blev uppvaktad och insåg att jag kanske inte är så pjåkig ändå. Men det gör mig ledsen att jag råkar ut för sådant här titt som tätt. Att jag pga min osäkerhet ställer till det och inte kan tolka män. Eller så kanske tolkade jag rätt i det här fallet - han var ju kanske inte så "into me" som jag trodde. Men varför uppvakta en brud så intensivt i början om man vill leva singelliv? Han har även en sida på en dajtingsite på vilken det står att han vill ha ett seriöst förhållande.

Jag tolkar just nu denna situation som en cyniker: Han kan inte med att tala om för mig rakt upp och ner att han inte vill ha just MIG, utan sveper in det i att han inte vill ha ett förhållande. Varför kan han inte vara ärlig?
Att vara cyniker knäcker mig just nu. Jag vill inte vara en cyniker. Jag vill känna att jag kan lita på människor.