Moral rörande "svart humor" och provocerande skämt

Det hela började med att jag på Facebook gjorde ett test med "Vilken känd brottsling är du?" och, ganska otippat faktiskt, så blev resultatet Anders Eklund. Och självklart, var det enda jag kunde komma på att kommentera det hela med det ganska råa skämtet: "Vad är skillnaden mellan påven och Engla? Påven kommer dö oskuld."

I min oskuld så fortsatte dagen i sitt lilla lugna. Sedan blev det måndag. Och hatet var över mig. Tre, mindre upplysta, klasskamrater kommenterade om hur rå jag var och okänslig o.s.v. Och jag, som alltid blir i en diskussion där ena parten saknar total förståelse för den andra, fortsatte mitt provocerande korståg med skämt om t.ex. Jimmy Bäckman. Och sedan, ett jävla tjafsande från deras sida om hur jag var en sådan människa som med stor sannolikhet skulle kunna begå en skolmassaker och sedan garva åt det.

Till slut blev det tyst och idag fortsatte jag och några andra vänner, lite mer civiliserade sådana, diskussionen. Detta ledde mig till en frågeställning:

Vad är det egentligen som gör att man skrattar åt sådana saker som orsakat så många individer smärta? Och varför skämtar man om allvarliga saker?
Jag menar, jag är inte apatisk inställd mot kriminalitet i samhället och önskar att människor kunde komma bättre överens sinsemellan och bry sig om varandra till en mycket högre grad. Dessutom vet jag att jag inte behöver skämta om det för att hantera verkligheten, för jag klarar ändå av att se den för vad den är. Och är det fel att berätta sådana skämt? Uppsåtet bakom det hela är trots allt att underhålla, men finns det någon gräns?

Jag själv vill väl be dem om ursäkt ifall de tog illa upp, men samtidigt så vet jag att jag kommer fortsätta med sådana skämt antagligen så det känns tvetydigt att i sådana fall be om ursäkt, då jag vet att den enda skillnaden jag kommer göra, är att dra sådana skämt inom mer slutna grupper.
Kanske bara är meningen med att jag borde skämmas för en liten stund, i livet så finns det trots allt fler eller färre snedsteg man gör.

Dom är PKister såklart, det är förbjudet att skämta om förbjudna grejer och dom klarar inte av att skämta om det för att dom är rädda för vad andra kommer att tro om dom.

Jag själv kan skämta om allt och har även jag gjort det där töntiga testet på fäjjan, likaså jag skämtade om det efteråt. Fel att skämta om det väl inte, men man får räkna med att få arga människor efter sig.. och det är ju lite det som är grejen med att skämta om det.. tycker jag iallafall. jag provocerar gärna folk i min omgivning och testar deras gränser.

Misstänker att du kan få bättre hjälp med din frågeställning i Vetenskap och Humaniora.

Relationer och samlevnad skulle jag tippa på.

Jag var väldigt osäker själv på var man skulle skriva tråden, funderar på att flytta den till filosofi. Trots allt härstammar allt inom teoretisk kunskap därifrån.

Apropå provocerande skämt har jag hört talas om att Henrik Schyffert drog ett skämt i tv, svt tror jag det var där dom antingen censurerade alt stängde ner sändningen. Han hade sagt något liknande "Nu ska jag se hur långt jag kan gå i humorväg"
Finns detta klipp nånstans? Eller är det bara skitsnack?

jag och en polare hade denna diskusionen en gång och vi kom överrens om att det är bara folk som tar sig själva på för stort allvar som lipar över det

Efter jag började på gymnasiet så skämtades det väldigt mycket om saker som kanske inte alla skulle tycka var lämpligt, efter ett tag började jag med men inte innan jag tog mig en frågeställare, många frågor behandlades inne i huvudets vrår och hår och till slut kom jag fram till att ingenting är för heligt att skoja om, i ett samhälle ska man kunna skämta om allt, folk ska kunna förstå att det är ett skämt och inte en personlig ståndpunkt.

så skämta på du bara.

Älskar sådana skämt t ex: Vem är det som cyklar men inte kommer fram?

Kan det vara Engla?

Men vet ni varför hon lämnade cykeln?

Det var bekvämare att åka Saab?

Det var i programmet "dokument humor" som han berättade om hur man får en femåring att gråta för andra gången

Reaktionen bland publiken var iskall. Ingen skrattade. Och då var han ändå på någon sorts tillställning där de drog fräckisar för varandra. Något säger mig att den historian var lite för fräck för de andra "komikerna"

ang. topic, så är jag väl oftast av den åsikten att när de svarta och provocerande skämten dyker upp, så är det en försvarsmekanism i hjärnan som aktiveras. Detta för att göra det oftast ganska svåra ämnet i fråga hanterbart.

Dock, så har den numera politiskt korrekta samhällsnormen gjort det svårt att ta svarta skämt, då vi aldrig får riskera att såra någon. Man skulle väl knappt ens få säga att man hade svintur om man lyckades komma ut ur mexico precis innan svinfluensan drog igång.

Men vid nästa pandemi, katastrof eller barnarov som slösar absurda mängder trycksvärta på löpsedlarna, så kan vi ta oss en titt på samhället. De som åker på någon form av stressrelaterad sjukdom, eller bryter ihop helt och hållet är nog de som inte vågar skämta om sakerna ifråga, då de ej kan lätta på trycket. De som kan skämta tar sig igenom med sinnet någolunda i behåll

MEN -Det gäller ju också att veta när man kan skämta om sakerna. Pga de normer som råder, och att man nog vill hålla sig väl med de flesta, så kanske man måste knipa käft fram tills det att det är säkert. Vilket kanske måste bli först i hemmets lugna vrå där ingen kan fördöma dig. Var skämt har sin plats och tid.