Kärlek och förälskelse - analogiskt med drogpåverkan?

Visst kan man känna kärlek för sin släktingar, nära vänner, barn etc Dvs visa att man bryr sig om dessa och deras välbefinnande. Detta är ju underbart.

Men finns verkligen äkta kärlek när det gäller partner då vi främst känner sexuell dragning? Jag menar här handlar det om åtrå i många fall. Men visst kärlek kan jag tänka mig finns om man förhållandet består under lång tid.

Däremot förälskelse, måste väl vara det mest desillusionerade tillståndet man kan komma in i. Detta kan inte gynna någon det här ruset, då man många ggr blir besviken när man inte får respons från den man dras till. Varför lär vi ut i vår kultur att förälskelse och kärlek är något bra, när det oftast kraschar och blir till något negativt?

Kom med era funderingar. Jag säger inte att jag har rätt, men något är fel med

Och det är vad jag definierar som kärlek. Att bry sej om, att älska, att vara snäll och välvillig.


Nej, sexuell dragning har inget med kärlek att göra. Eller, om det har det, är det lika mycket som vi känner dragning till god mat eller välsmakande läskedryck.

Med andra ord har jag lika mycket potential att "älska" Britney Spears när jag är kåt, som jag kan "älska" en grappo när jag är uttorkad och pårökt


Förälskelse är, utan tvekan, samma sak som idoldyrkan. Man ser upp till och beundrar den man är förälskad i, ibland väldigt mycket. Givetvis inte en dålig känsla eller en dålig grej, men absolut inte samma sak som kärlek. Iaf tycker jag inte det bör definieras som det du/jag skrev om överst - men svenska språket verkar tycka annorlunda.

Någon får gärna utveckla detta =)

Eller vad säger du?

Förälskelse, kärlek, kåthet.. alla dessa känslotillstånd skapar ju barn, så så mystiska är dom ändå inte. Förälskelse kan man se som en testkörning av ett parförhållande, som dessutom ger en chans till förökning. När barn väl har skapats så har ju anlaget överlevt och förts vidare.
Vi är till hundra procent styrda av våra känslor, så någon jämförelse med droger tror jag är redundant.


Det sitter i generna. Dom sexuella känslorna är inte där för att vi ska må bra utan för att vi ska fortplanta oss.

Det räcker ju inte att bara göra kvinnan gravid så är uppdraget slutfört. Någon måste ta hand om henne under den svåra graviditeten. Barnet måste tas hand om i många år. Och uppfostras på ett sätt som leder till bland annat evolutionär fitness, förhoppningsvis.

Då är det inte så konstigt att både kärlek och förälskelse är viktiga och kraftfulla delar av vår natur. Men för den sakens skull är det ju ingen illusion. Vi är ju inte anpassade för att bara välja första bästa fruktsamma partner. Att vara älskad betyder mycket. Det betyder att en annan person har valt dig som partner, valt dina gener till sina barn, och valt dig som livspartner som man ska leva och sammarbeta med.

Ur en rent biologisk synvinkel så räcker det faktiskt för att anlagen som lett till graviditeten ska leva vidare. Befruktning är A och O. Har du inte befruktat med dina gener så är du inte ens med i leken. Barnets överlevnad spelar roll och kan hänga på att du tar ansvar, men detta stämmer inte i alla fall och ibland kan det (ur ditt/barnets synvinkel) vara en säkrare strategi att låta andra ta hand om barnet, exempelvis genom att lura någon annan att det är deras barn. (vansinnigt vanligt sägs det)

Din hjärna kommer att göra allt den kan för att du ska knoppa av dig. Ditt genetiska minne skiter fullständigt i allt vad ansvar heter och övertygar dig att testa dom strategier som fungerat tidigare i din (vår) släkt. Du blir upphetsad när du ser en vacker kvinna/man, även om du redan är i ett förhållande. Vissa har kortlivade men passionerade affärer vid sidan om. Vissa desperata stackare våldtar..
Man upplever detta som svårdefinierade känslor som endast verkar skapa kaos, men det funkar. Barn blir gjorda.

Ditt genetiska minne kan även dra slutsatsen att det är säkrast att investera lite mer fokus på en specifik partner. Du känner detta som en långlivad känsla som ofta kallas för kärlek. Barn som blir skyddade av två föräldrar tenderar att överleva, varför anlaget för kärlek blivit framgångsrikt. Men det är som sagt bara en strategi bland många som din hjärna kommer att testa. Jag skulle inte kalla det för illusioner, utan skulle snarare säga att det helt enkelt är så vi är programmerade.

edit:

Som ett förtydligande så försöker jag inte förringa känslorna. Intuitionen du känner inför en potentiell partner bör du lyssna på eftersom att den funkat för varenda en av dina förfäder. Go with the flow.

Jag förstår inte riktigt hur våra förklaringar skulle motsäga varandra.

Det är klart att vi alltid kan känna attraktion till andra än vår partner. Men det betyder inte att livets regelbok säger att otrohet är rätt eller att vi blir lyckligare av det.

De flesta människor har en önskan att ta hand som sin avkomma. Attraktion kanske leder till tillfälliga sexuella relationer, och det kanske leder till att någon annan uppfostrar våra barn - men det betyder inte att vi skulle må bra av att medvetet plantera sparvungar hos andra par.

Våra förklaringar motsäger inte direkt varandra, men jag tycker det är ett intressant område diskutera och avmystifiera.


Regelboken har jag slängt ut. Jag observerar bara hur saker ser ut, inte hur man bäst bör leva sitt liv.


Må bra spelar som sagt ingen som helst roll. Känslorna vi har är designade för att bland annat plantera sparvungar, inte för att vi ska känna glädje eller stolthet över vad vi gör. Men jag är som sagt inte inne på diskussionen om hur man bör leva sitt liv, så den delen lämnar jag.

Ja kärlek har väl t om en egen signalsubstans. Och som andra substanser som påverkar hjärnan påverkar det människor olika, själv hatar jag känslan av att vara intresserad/kär av/i någon. Snedtrippar på annat knark verkar långt trevligare, då de oftast tar slut inom ett antal timmar.

Kärlek här genom sex logiskt ihop med fortplantningen. Så långt är jag med, förutom detaljen att själv har jag då aldrig känt att jag velat ligga med någon för att jag råkar vara kär i personen.