Hur ska egentligen moral definieras?

När man talar om objektiv kontra subjektiv, så är etiken objektiv och moralen subjektiv. Det kan vara filosofiska hårklyverier som gemene man inte bryr sig om. Men i en analys av handlingar och uttalanden så kan dessa delas in i etiska eller moraliska. En handling motiverad av emotioner/värderingar är en moralisk handling. En handling motiverad av rationellt tänkande är en etisk handling. Domstolen ska vara etisk, inte moralisk. Och Sir Lancelot är väl den ouppnåeliga idealbilden av en genommoraliskt handlande person.

Det spelar ingen roll egentligen heller, huruvida det finns något som är objektivt eller subjektivt. Det är bara olika abstraktionsnivåer. Som när man talar om "i den här satsen ljuger jag", så kan den ändå analyseras logiskt, om man särskiljer uttalandet/idén från objekten. Etik och moral är med andra ord både en vertikal och en horisontell särskiljning.

Vad man tjänar på det... Jag vet inte
Jag är väl präglad av den cartesianska dualismen,
tror att det är bättre vetenskap om man kategoriserar verkligheten i fler kategorier.

Okej. Är det så du vill att det ska vara, eller uppfattar du att filosofin som vetenskap eller verksamhetsfält faktiskt behandlar etik- och moralbegreppen på detta sätt?

Det är en reell definition, som man ofta struntar i, ibland med vilje men oftare så är det förmodligen bara okunskap. Etyomologiskt verkar inte särskiljningen ha någon bäring, men vetenskapsteoretiskt finns det en nytta i den.

Var har du snappat upp detta? Det verkar underligt om professionella filosofer är ovetande om denna "reella" definition.

I Oxford Dictionary of Philosophy är det enda jag kan hitta om detta att:

"Although the morality of people and their ethics amount to the same thing, there is a usage that restricts morality to systems that of Kant, based on notions such as duty, obligation, and principles of conduct, reserving ethics for the more Aristotelian approach to practical reasoning, based on the notion of a virtue, and generally avoiding the separation of 'moral' considerations from other practical considerations."

Jag har svårt att se den distinktion du talar om i detta.

Förr hade moral en positiv konnotation, när man till exempel menade att en människa med moral var en god människa. Men idag har det för många fått häxjaktsliknande proportioner. Därför är det viktigt, tycker jag, att särskilja begreppen. Man behöver inte lägga värderingar på allt hela tiden.

Jag har en teori om moral. Jag vet inte om folk har framfört den teorin förut, och jag vet inte om jag har missuppfattat begreppet moral. Jag kanske till och med har snubblat över något vettigt. Vem vet. Vi har ett antal duktiga filosofer här på forumet, så jag hoppas att ni kan förklara vad jag gjort fel, eller helt enkelt bara sluta sig till att min slutsats är meningslös. Det är den, så ni som är mer intresserade av "meningen med livet?" o dyl. behöver inte slösa tid på denna tråd. Ni är dock lika välkomna!

Först och främst.
Vad är moral?
Moral bör inte vara en kod som en människa ska agera efter hela tiden. Moral behöver inte vara extern, utan kan lika gärna vara en intern reaktion till en extern händelse. Vad jag försöker säga är att min moral kan vara att det är fel att döda, även om jag är för dödsstraff. Eller tycker att man borde döda alla judar.(ex. Nazityskland. Ingen anti-semitism i åtanke)

Moral skrumpnar alltså ihop till ett samvete. Att försöka tillskriva mer till moral anser jag vara för mycket.

På vilket sätt kan man säga att "moral är så som man handlar"? Moral bör, på ett eller annat sätt, påverka hur man handlar, men det är på intet sätt den absolut dominanta väljaren för en individ. Det vill säga, det kan styra en persons handling, om en persons subjektiva åsikt är att moral är viktigt. Men då hamnar det utanför moralens omdöme, och det är egentligen inte moralen som bör hamna i fokus, utan istället är det "min-subjektiva-uppfattning-om-moralen" som är fenomenet som styr handlingen - även om moralen är kompasset.

Bl.a. så utför de flesta människor moraliskt vidriga dåd under hot (eller även skrämselpropaganda). Nej, jag har ingen statistik, och det är en svaghet i detta resonemang. Men jag tror att det är så, och eftersom det finns betydligt mer pålästa människor här än mig så hoppas jag att ni antingen kan skjuta det resonemanget i spillror eller hjälpa mig med det.

Om vi, för sakens skull, utgår ifrån att det är sant, så har vi alltså bevis för att moralen absolut inte är dominant. Det finns viktigare saker, om det så är "Will to Life" eller "Will to Power" eller "Will to Sex". Det låter jag andra spekulera i. Det enda jag vill fastslå är att moral inte är den bestämmande faktorn.

Om moralen inte är den bestämmande faktorn under hot och skrämselpropagande för alla människor (notera att det är den bestämmande faktorn för vissa, även om man kan spekulera i hur konsekventa de är), hur kan man då utgå ifrån att moralen bestämmer över andra åsikter? De flesta av oss är dock villiga att låta hotade individer stå "över" moralen. Moralen här är alltså underställt, och vi säger inte "usch vad omoralisk Pelle var, som lät bankrånaren ta alla pengarna bara för att han hade ett vapen". Nej, här accepteras moralen som underordnad. Kan man inte dra det ett steg längre då? Och applicera det på moral kontra moral, och låta rangordningen betraktas som subjektivt?
Pelle tycker att det är fel att döda. Pelle anser däremot att det är en fara att släppa ut kriminella som suttit i fängelse, så han anser att man bör döda dem direkt. Dessutom kanske det är avskräckande och får färre människor att bli kriminella.

Även här är det ett "hot" som hänger över Pelle. Om än inte lika synligt, lika självklart, eller lika oundvikligt, så ändå ett hot. Det Pelle gör när han blir för dödsstraff pga. dessa anledningár, är att han väljer att "säkerhet" går före hans "inte döda" princip. Det vi pratar om är alltså inte att "Pelle tycker inte att det är fel att döda" utan att "Pelle tycker att det är fel att döda, men Pelle anser att andra saker är villiga och är därför beredd att bortse ifrån den förra moraliska ståndpunkten i vissa fall".

Min poäng är att det kanske visst finns objektiv moral, även om nihilisterna kan visa exempel på folk som tycker annorlunda?
Subjektivismen kanske är fullt applicerbar även på en värld med objektiv moral?
Moral kanske inte styr våra liv?
Pliktetiken kanske är den riktiga moralen, medan konsekvensetiken ger oss en möjlighet att leva med den?
Jag kanske inte vet vad jag pratar om och borde hålla tyst?

Jag vet inte. Men jag har funderat på detta lite för mycket på sistone för att inte ens göra en tråd om det.

Kanske finns det ett visst fog för distinktionen. Men den tycks inte ha rönt något särskilt stort akademiskt genomslag, åtminstone inte vad jag kan se.

Och om den inte vanligtvis görs i den filosofiska diskussionen kanske det är dumt att själv utan vidare nyttja den, eller att lägga energi på att förespråka den. Särskilt när man är osäker på distinktionens förtjänster.

Är inte begreppet moralpsykologi lite det du är ute efter? För det begreppet vet jag är brukligt.

Kanske kan man inte frångå moral helt och hållet, speciellt om man är uppväxt i en kultur med mycket värderingar, men i många (om inte alla) sammanhang är det nog det rätta att göra. Moralism ersätter rationalitet.

En mamma som säger åt sitt barn att det är dåligt att röka, gör nog rätt. Men en domare som säger att en handling är dålig (oavsett om brott föreligger eller ej), gör nog inte rätt. Moral ska därför, tycker jag, särskiljas ifrån etik.