Hej,
Under de senaste åren har min syn på världen och samhället kommit att förändras. Dels beror det på att jag hängt här, på flashback, alldeles för mycket men främst på grund av att jag blivit äldre, visare, mognare och på sätt och vis mer realistisk i min förmåga att se samtiden på. Jag har politiskt kommit att göra en tvärvändning från att ha varit vänsterpartist till att numera anse mig vara liberal. Talesättet "är du inte socialist när du är 20 har du inget hjärta, är du socialist vid 40 har du ingen hjärna" är plågsamt applicerbart på min politiska utvecklingskurva. Denna omvandling som jag genomgått - och fortfarande genomgår - handlar inte om att jag inte tror på vänsterideologin som sådan, utan snarare om att jag inte tror på vänsterideologin inom det samhälle som Sverige har kommit att utvecklas till. Den utveckling jag pratar om är mångkulturalismen.
Jag är personligen inte svensk, utan kom hit som femåring från Iran för 20 år sedan. Redan som ung blev jag förälskad i "svenskheten". Detta "Svenskhet" är ett diffust begrepp, men för mig handlar det främst om den svenska mentaliteten som inte bara genomsyrat folket utan även politiken. Här inom faller exempelvis solidariteten och ödmjukheten gentemot medmänniskor. Men även många traditioner och seder. Det är självfallet inte I&I-människor på flashback som varit representativa för utvecklandet av min syn på svenskar, utan lyckligtvis alla de människor som jag genom åren kommit i kontakt med på "riktigt": mina lärare, mina närmaste vänner och så vidare.
Denna "svenskhet" (så som jag ser den) är dock hotad och dessvärre förmodligen borta inom en snar framtid. Detta beror på att slagord som "alla ska med" och "solidaritet" inte går ihop i ett samhälle som inte är helt - eller åtminstone nästan helt – etniskt homogent. Jag anser att mångkulturalismen - paradoxalt nog - har kommit att utvecklas till det enskilt största hotet mot vänstern och den Sverige så som vi kände den. Klasskampen kommer att underordnas i den nya intressekonflikt som redan präglar stora delar av Europa – konflikten mellan kulturer. Tidigare har viljan att gynna arbetare indirekt varit detsamma som viljan att gynna etniska svenskar, men så är det inte längre. På senare år har jag insett att det i ett mångkulturellt samhälle blott finns två vägar att tillgå: den ena är en avreglering av den starka välfärdstaten (därmed vänsterns död) och den andra en politik som jag ogärna, men för sakens skull, väljer att kalla högerextremism. Personligen har jag tvingats att välja det förstnämna.
I och med att vi successivt kommer att gå mot en utpräglad högerpolitik kommer därmed min syn på "svenskheten" - som jag anser på många sätt är sammanknuten med en tradition av vänsterpolitik i Sverige - långsamt försvinna. Stundtals kommer jag på mig själv att jag tycker synd om den gamla traditionens svensk; att denne måste ge upp den politiska tradition som han eller hon har växt upp med. Att svensken tycker sig stå mellan ett val att antingen indirekt ”försörja” en minoritet som denna inte kan känna samhörighet och solidaritet med, eller att överge socialdemokratin eller vänstern som helhet och bege sig högerut i skalan. Som invandrare kan jag inte undgå att ibland känna skuld i detta.
Är det någon som känner igen sig i det jag skriver?
Under de senaste åren har min syn på världen och samhället kommit att förändras. Dels beror det på att jag hängt här, på flashback, alldeles för mycket men främst på grund av att jag blivit äldre, visare, mognare och på sätt och vis mer realistisk i min förmåga att se samtiden på. Jag har politiskt kommit att göra en tvärvändning från att ha varit vänsterpartist till att numera anse mig vara liberal. Talesättet "är du inte socialist när du är 20 har du inget hjärta, är du socialist vid 40 har du ingen hjärna" är plågsamt applicerbart på min politiska utvecklingskurva. Denna omvandling som jag genomgått - och fortfarande genomgår - handlar inte om att jag inte tror på vänsterideologin som sådan, utan snarare om att jag inte tror på vänsterideologin inom det samhälle som Sverige har kommit att utvecklas till. Den utveckling jag pratar om är mångkulturalismen.
Jag är personligen inte svensk, utan kom hit som femåring från Iran för 20 år sedan. Redan som ung blev jag förälskad i "svenskheten". Detta "Svenskhet" är ett diffust begrepp, men för mig handlar det främst om den svenska mentaliteten som inte bara genomsyrat folket utan även politiken. Här inom faller exempelvis solidariteten och ödmjukheten gentemot medmänniskor. Men även många traditioner och seder. Det är självfallet inte I&I-människor på flashback som varit representativa för utvecklandet av min syn på svenskar, utan lyckligtvis alla de människor som jag genom åren kommit i kontakt med på "riktigt": mina lärare, mina närmaste vänner och så vidare.
Denna "svenskhet" (så som jag ser den) är dock hotad och dessvärre förmodligen borta inom en snar framtid. Detta beror på att slagord som "alla ska med" och "solidaritet" inte går ihop i ett samhälle som inte är helt - eller åtminstone nästan helt – etniskt homogent. Jag anser att mångkulturalismen - paradoxalt nog - har kommit att utvecklas till det enskilt största hotet mot vänstern och den Sverige så som vi kände den. Klasskampen kommer att underordnas i den nya intressekonflikt som redan präglar stora delar av Europa – konflikten mellan kulturer. Tidigare har viljan att gynna arbetare indirekt varit detsamma som viljan att gynna etniska svenskar, men så är det inte längre. På senare år har jag insett att det i ett mångkulturellt samhälle blott finns två vägar att tillgå: den ena är en avreglering av den starka välfärdstaten (därmed vänsterns död) och den andra en politik som jag ogärna, men för sakens skull, väljer att kalla högerextremism. Personligen har jag tvingats att välja det förstnämna.
I och med att vi successivt kommer att gå mot en utpräglad högerpolitik kommer därmed min syn på "svenskheten" - som jag anser på många sätt är sammanknuten med en tradition av vänsterpolitik i Sverige - långsamt försvinna. Stundtals kommer jag på mig själv att jag tycker synd om den gamla traditionens svensk; att denne måste ge upp den politiska tradition som han eller hon har växt upp med. Att svensken tycker sig stå mellan ett val att antingen indirekt ”försörja” en minoritet som denna inte kan känna samhörighet och solidaritet med, eller att överge socialdemokratin eller vänstern som helhet och bege sig högerut i skalan. Som invandrare kan jag inte undgå att ibland känna skuld i detta.
Är det någon som känner igen sig i det jag skriver?
__________________
Senast redigerad av Manik 2009-04-14 kl. 00:47.
Senast redigerad av Manik 2009-04-14 kl. 00:47.
