Vågar man berätta för en läkare att man experimenterade lite med droger som ung??

Jag skulle inte gjort det, aldrig någonsin.

Tänk på att läkare oftast är svenssons, vad gör svenssons när dom vet att du knarkar?

Att berätta att man gjort de som ung spelar väl ingen roll
alla har väl gjort något dumt i sitt liv.

Väldigt vanligt är att "testat några gånger som ung" ofta ses som "missbrukartendenser". Och är man i riskzonen för att hamna i missbruk får man inga skojiga pix. Inte ens om man verkligen behöver.

Jodå, eller åtminstonde insinuerat. Skit samma, vad det mig beträffar, men är det en bra läkare och du är ärlig (kanske inte med riktigt allt), borde du årminstonde få ett 50-pack citodon alternativt tramadol. Gå till privatläkare så får du lättare gehör. Jag är kanske naiv, men ju mer öppenhet, desto mer har läkaren gå på, s a s.

´Tystnadsplkten - i vart fall vad som så i din journal ska enbart du och din läkare kunna läsa. I en perfekt värld i vart fall...

Säg inget.

Är det så? Med att det bara är min läkare som får läsa journalen? Inte sköterskor och annan personal?

För det gör dom ju hela tiden... när jag ringer och förnyar ett recept så går ju hon jag pratar i telefonen med in i journalen. Inte för att jag bryr mig, men om det är som du säger så betyder det att man ständigt bryter mot den lagen.

Det där med ärlighet hos läkaren... för mig har det gått åt helvete flera ggr pga saker jag berättat. Mina uttalanden har gjort så läkaren drar felaktiga "slutsatser" och detta skrivs i journalen. Sen är det kört En gångs sökte jag hjälp för ett problem och berättade allt för läkaren då... ujujuj. Han antog att jag bara försökte komma undan jobb, för att jag var lat. Detta trots att jag gick på SOC och en sjukskrivning gjorde varken till eller från men jag var sjuk... och soc krävde sjukskrivning. Jag förklarade att det inte blev någon skillnad, jag skulle få exakt lika mycket pengar... från soc, men dom var tvungen att ha ett intyg. Nope, han vägrade eftersom det handlade om att jag försökte komma undan arbete. Han trodde inte ens att jag var sjuk.

Jag misstänker att just ett uttalande (säkert så bidrog det ovan också) är orsaken till att jag när jag blev sjuk inte fick någon hjälp. Den här gången kunde jag BEVISA att jag var sjuk, bara dom hade undersökt mig och jag försökte få den här jävla undersökningen i en jävla månad. Detta ledde till att mina problem blev akuta och jag blev tillslut tvungen att gå igenom ett ingrepp/operation. TVÅ ggr hände detta plus en massa andra behandlingar jag nekades... för komplikationer pga av deras första jävla "slarv".

Fan, det enda man ska göra är att svara "ja" och "nej" på läkarens frågor. Inget utöver det. Man ska inte berätta något personligt, inga andra problem, aldrig söka hjälp för dåligt mående som inte SYNS och man ska helst underdriva (de flesta anser att man ska överdriva) sina problem. Man ska komma dit i så propra kläder man bara kan. Allt man säger gör ju så att läkaren får en bild av en... som person då. Och detta skriver dom in i journalen, den här bilden. Dom skriver alltså inte bara ren fakta, sådant som har med problemet att göra. Dom lägger till personliga åsikter om patienten och detta kan formuleras fel. Jag hatar läkare...

Jag kan förstå att dom är skeptiska också... det är så många som ljuger om fel dom har för att få mediciner att knarka på och det finns så många som ljuger om problem för att komma undan saker och blabla. Men jag tycker inte dom ska dra en massa slutsatser när dom inte VET... men det gör dom. Så man kan få ångra sig rejält om man inte passar sig vad man säger.

Vet att jag är överhatisk men jag litar inte ett dugg på dom. Normalt ska det inte behöva gå så långt som det gjort för mig, men jag antar att en läkare har satt igång något som bara rullar på... utifrån saker jag berättat då. Och jag misstänker en specifik gång jag var där... att det är grundorsaken.

Jag har berättar för min läkare och har ännu iaf fått några restriktioner, dock aldrig behövt t.ex. en opi starkare än kodein.