Raseriutbrott

Är nyfiken på hur många som får extrema raseriutbrott här och hur ni hanterar dem när det väl händer. Jag misstänker att jag inte är ensam om det här då jag misstänker att det är förtryckta aggressioner är något dylikt.


Men till saken när det här händer mig så finns det ingenting annat än jag och vreden. Vreden är så stor att jag verkligen inte vet var jag ska ta vägen. Det blir som ett överslag på alla sinnen och jag får tunnelseende. Många gånger för att jag inte ska explodera vilket är den exakta känslan jag känner så måste jag avreagera mig på något och det är just det här jag vill undvika och också därför jag skriver. Det kan bli så intensivt att jag måste hoppa på stället och bara stampa slå på vad som helst för att bli av med det. Sen också efter så har jag stora minnesluckor utav vad som hänt under de här "utbrotten". För mig kommer de ungefär en gång i veckan.

Är det någon som känner igen sig? Om det nu finns folk som gör det hur hanterar ni dessa utbrott?

MVH 47an

Får ett ungefär varje vecka. Har gått hos kurator för mitt temperament. Men jag brukar lugna ner mig genom att gå ifrån situationen ett tag. Efter ungefär 5-10 min brukar jag ha lugnat ned mig. Funkar nästan varje gång

Jag fick i tonåren raseriutbrott.
Jag såg rött. Den som gjorde mig ont eller som drev mig till utbrottet skulle dö, bokstavligen. Jag kunde ta strypgrepp och inte släppa förrän folk bände bort mina händer. Jag kunde slå någon och hade svårt att sluta. Han skule dö. Detta var hemskt och jag kunde verkligen ha fått mitt liv i andra banor.

Detta lugnade ner sig när jag blev lite äldre.
Jag har fortfarande kort stubin men lärt mig hantera min ilska. Jag har tränat i att tänka innan, att ta en paus och ha en inre monolog innan jag gör något. Detta har i sin tur lett till att jag inte har utbrott längre.

Detta tror jag har att göra med uppväxt. Min familjesituation var inte den bästa vilket fick mig agera som jag gjorde. Hur ser din ut?

Ja jag bor inte i en villa med mamma pappa barn men den är väl relativit okej vill jag säga. Det är precis den känslan jag har och jag vet inte vart jag ska ta vägen när det väl händer. Det blir som en panik i samma stund som jag vet vad typ.

Självklart ångrar man sig riktigt mycket efteråt om man lyckats göra något korkat. Allting sker så extremt fort och man hinner inte tänka utan allting bara sker ungefär som att bara se på..

Ja, det går fort. 0-100 på en millisekund.
Oavsett orsak, som du kanske får insyn i om ett par år när problemet förhoppningsvis är under kontroll så är det viktigt att du gör något åt saken.
Händer detta vid fel tidpunkt och under vissa omständigheter så kan det sluta riktigt illa.

Försök att ta en timeout innan det händer. Lättare sagt en gjort men nu när du väl har uppmärksammat problemet för dig själv så blir det lättare.
Tänk på ett ord, t.ex LUGN och när du känner att du börjar närma dig en situation där du kan få ett raseriutbrott så repetera ordet LUGN i ditt huvud om och om och om igen. Till slut så har du en timeout och en inre monolog innan utbrottet. Till slut så kan du stoppa dig själv. Detta funkade för mig. Testa!

Får du såna utbrott bara när du är bland dina närmaste, eller kan de komma var som helst?

Personligen är jag oftast så jävla PK bland folk, men sen när jag är hemma med familjen får jag såna tokbryt och kastar saker omkring mej eller bara står och skriker rakt ut. Det är väl inte lika aggresivt som i ditt fall, kanske, men man känner sig alltid så jäkla dum efteråt.

I vilket fall, när ett bryt är på gång hemma brukar jag tänka att jag står på bussen och försöka koncentrera mig på att andas ett tag. Ibland funkar det, men inte så ofta som jag skulle önska...

haha fan va fjolligt det lät. mig skulle du bara få å skratta, sen om du muckade gräl med mig skulle jag mest inte bry mig. men om droppen gick över min bägare så hade jag exploderad som en bomb, ja gått bärsärk helt enkelt !!

Jag kan få utbrott i allra högsta grad. Blir tokig rent ut sagt, jagar bilar som kör fel och sparkar och slår på bilen, har även blivit slagsmål men de flesta drar sig för att möta någon som jagar en bil...

Blackouter har jag också fått i samband med dessa "anfall".

Har även kört ifatt bilister som gett mig fingret av anledning som jag uppfattat varit helt felaktig eller när de nästan kört på en gammal kärring, för att sedan köra på bilen ett par gånger..

Hamnat i slagsmål alltför ofta, dock för att försvara någon till synes försvarslös stackare som, även där till synes, blir överfallen..

Ja, ett par exempel bara.

Tyvärr kan man kanske säga, så stortrivs jag med dessa "anfall", känner en makt så stor att den får mig att känna mig oövervinnerlig. Mest euforiska drogen!

Har de senaste åren försökt få ut det på annat sätt, inte bra med polisanmälningar, även om det bara har hänt någon gång. Nu kör jag med boxhandskar kanske en gång per dag och slår mig totalt helslut på säck, fjädrad planka i källaren eller ett träd beroende på hur förbannad jag blir så det är mitt tips för att komma i lugnt läge. Om du nu vill det.

Jag fick ganska ofta, nästan varje dag, raseriutbrott när jag var 16-17 år. Mest på min farsa som jag bodde hos då. Slog han med batong, sprayade pepparspray på honom, m.m. En gång kom polisen o hämtade mig o körde mig till psyket. O jourhavande läkare sa:
-Varje gång du blir arg, så räkna till 10...

Till sist fick min pappa o mamma mig till en psykolog.

Även jag tillhör/tillhörde denna exklusiva klubb med välstädade gossar

Numera medicinerad och därigenom har 90% av ilskan försvunnit; blir fortfarande arg på en millisekund vid "orättvisor/idioti/kränkningar" men har inga problem längre att känslomässigt hantera situationen.

Jag har haft en jäkla tur dock, har hårfint klarat mig ifrån konsekvenser av denna överdrivna ilska. Tack vare att jag var fysiskt tidigt utvecklad och började träna styrketräning tidigt för att bli av med rastlöshet/oro/ångest/paranoia så var det ytterst få människor som ville "prova lyckan" när jag blev arg; för ilskan och bestämdheten syntes tydligt i mina ögon och kroppspråk.

Många gånger jag i efterhand blivit rejält rädd när jag i lugn och ro, på kvällen hemma, analyserat situationen och insett att om antagonisten för tillfället gett sig på mig och "ilskan" vunnit över intellektet hade jag inte backat oavsett. Jag insåg redan i unga dagar att 99/100 var ute och cyklade, rena mobbare/översittare som bara vågade ge sig på dem som de visste inte gav tillbaka och gärna i grupp och de fega små liven. Men jag var rädd för vad som skulle hända om jag träffade på en likadan som mig; jag insåg ju/trodde att det var något fel på mig. Idag i vuxen ålder vet jag att jag klarade mig då de andra "galningarna" var inte sorten som gav sig på de svaga bara för att de kunde (verbalt, fysiskt, socialt) och det var uteslutande dessa jag blev förbannade på.

Idag har jag en teori till varför jag, kanske även så i ert fall, reagerade som jag gjorde. Dels var man ju ung och hade en testosteronhalt som mer eller mindre gjorde allihopa till känslomässiga vrak, men förklaringen var/är inte så enkel i mitt fall.

Mitt "handikapp" är att jag producerar, bland annat, inte tillräckligt med dopamin för att fungera normalt. Dopamin-balansen styr till stor del vår förmåga att koncentrera sig i allmänhet men även vid akuta/hotfulla situationer i synnerhet. För att kunna agera/inse en fara så fort som möjligt, tänk grottmänniska och åsynen av en babian/mobbare, så ska vi normalt snabbt öka halten av dopamin så vi snabbt kan tänka ut en handlingsplan. Normalfallet torde vara "spring som satan i valfri riktning" och så fort denna tanke rusar genom det endokrina systemet ska även adrenalinhalten rusa i höjden så vi kan snabbt sätta oss i säkerhet. Adrenalinet säkerställer att vi även klarar springa med en babian som bitit sig fast i röven/valfri "kickers-loser" som försöker sig på en roundhousekick i vårat bakhuvud under flykten

Om man nu har en dysfunktionell dopaminproduktion, motsvarande tex en sockersjuks dysfunktionella insulinproduktion, kommer kroppen bara pumpa ut adrenalin vid hotfulla situationer och kvar står en av outgrundlig ilska darrandes rädd/arg yngling utan förmåga till rationellt tänkande. Därav känslan av fullkomlig avsaknad av rädsla som i sin tur leder till the ultimate high; nämligen känslan av maktfullkomlighet.

När sedan adrenalinet lagt sig kommer man sakta återgå till ursprungssituationen och kommer då återfå det ursprungliga rationella/logiska förmågan just den individen besitter. Insikten och dess konsekvenser slår sedan hårt mot moralen, rädslan och får man inte ångest bör man våga vara ärlig mot sig själv och inse att man är i den verkliga farozonen; då det är dessa herrar som ofta slutar i fängelse och hamnar i statistiken bland de andra "icke-medicinerade" slasktrattsdiagnosticerade "psykopaterna".

Ta hand om er vänner,

LL

Så antingen knaprar man tabletter eller så kommer det växa bort som gäller..

Tack för alla svar ska som någon skrev tidigare försöka att tänka lugn när jag märker det hända och gå därifrån

Det har ju tyvärr hänt en del otäckheter när man fått ett av sina anfall och det har ju inte direkt gynnat en någonstans.

Bump. Jag kan få utbrott när jag är ensam hemma, och har varit det lite för länge. Kan komma om jag städar och inte hittar något jag behöver, eller misslyckas upprepade gånger med något. Pang så står jag och skriker på möblerna, i värsta fall kastar iväg nåt föremål.

Har inte haft dessa innan vilket skrämmer mig lite. Men samtidigt har jag av olika anledningar haft en period där jag varit hemma mer än vanligt. Tror det ligger någon slags undantryckt frustration över andra saker i kombination med isoleringen.