En motsägelse med alfahane och ledarskap

Jag har läst om det här med alfahane, att en alfahane är någon som står upp för sig själv, säger vad han tycker och känner osv. Han har bra självförtroende, mesar och tofflar inte.

Sedan har jag läst om ledarskap (som jag är intresserad av). Där står det att människor låter folk leda om de gynnar dem. Dvs om jag som ledare är bra på att hjälpa min anställda eller "undersåtar", och se till deras bästa så låter de gärna mig leda. T ex låta mina anställda/undersåtar ta ära för vår gemensamma framgång osv.

Men det känns som det inte går ihop någonstans.

Eller jag vet inte, det kanske endå går ihop nu när jag läser vad jag faktiskt skrivit..

Hmm.. Förstår inte riktigt din fråga. Om det nu finns någon?

Men, som du beskrivit så antar jag att du vill förklara att ledarskap och alfahanar inte går ihop, eller?

Informell makt har den skrytsamme och formell makt har den som har befogenheter.

M a o har den skrytsamme informell och därmed reell makt, medan den med formell makt ofta är marionett implicit

Ja, det var det jag hade tänkt förklara. Men sedan när jag tänkte efter vad jag hade skrivit så såg jag att det nog endå på sätt och vis kan passa ihop. Vad tycker ni - passar alfahanar och ledarskap ihop?

Du är smart.

En bra ledare får väl sin omgivning att nå lite längre. En alfahanne är väl också sådan som ser till andras väl men samtidigt är stark.

Hmm.. Jag tycker nog att det kan "passa ihop" och samtidigt inte.
Min uppfattning av dessa såkallade "alfahanar" är att de tar mycket plats, och är oftast egoistiska. Jag kan, ganska ofta på fyllan, vara det förstnämnda, men aldrig det senare. Jag har stort självförtoende, men jag ser mig inte som någon "alfahane".

Något ledarskap vet jag inte om jag besitter, men är det något jag är bra på så tar jag gärna "kommandot".

När jag sitter här och funderar så inser jag såsmåningom att båda "personligheterna" hänger samman genom deras behov av självförtroende.
Starkt självförtroende skulle i så fall vara grunden till antingen det ena eller det andra, beroende på sin egna uppfatting om moral, etik och makt.

Min teori iaf, cheers

En alfahane skapar främst ett intresse och en attraktion till sig själv som person. En alfahane är narcissistisk och egocentrisk i olika grad. En alfahane tänker endast på sig själv, tillika förutsätter och vill ha beundran.

En person med starkt ledarskap får personer i hans omgivning att känna sig delaktiga i något betydelsefullt och större. En god ledare tänker på sin vision i första hand, på sig själv i andra hand och på andra i tredje hand. Beundran för honom skapas därför för hans osjälviska och starka personlighet, för hans högre syften.

En stark ledare kan bli (och av omgivningen ses som) alfahane, men en alfahane kan inte bli en stark ledare. Den starke ledaren ser sig själv som Jesus och gör det som krävs för att få folk att följa hans högre syften, hans Gud. Alfahanen ser sig själv som Gud. Detta sista var kanske lite luddigt. Men en ledare har en tydlig agenda, en alfahane har det inte. Dock, alla som läst "The Game" vet ju vad som hände i huset. Alla finniga skitungar var ju innerst inne konflikträdda och oförmögna att leda, vilket resulterade i totalkollaps. Style och Mystery och dom andra var hemska ledare (noll ledarskap) och jag hade hellre följt Stalin och Hitler. Så ser jag på saken.

Det här med alfahannar är ju ett begrepp som man har tagit rakt av från djurvärlden, där dessa hannar figurerar som ledare. Varför skulle det inte gå ihop? Alfahanne och ledare är ju i princip synonymt. Att människan har andra krav på sina alfahannar än djuren är ju en helt annan sak.

Alfahannen är den i gruppen som är smartast!// En liten eller stor grupp människor utvecklas i takt med intelligensen i gruppen! Smarta hannar bryr/orkar bry, sig när "alfahannarna och honorna" dör.. Maka söker kaka! Den riktiga alfahannen kan lämna en grupp dumma individer åt sitt öde och vandra iväg själv och lämna gruppen åt flugornas herre syndromet! Det vill säga att gruppen dör.. Att vara street smart har ingenting med alfahanne att göra, dessa tidens och kulturens missfoster måste anpassa sig eller dö! IQ har alltid varit människans hävstång! // Gillar du inte tanken så får du se alfahannen lämna gruppen och lämna dig att svälta ihjäl! Det vill säga när en man i lägret kommer fram till gruppen och säger "nu lyssnar ni på mig eller så drar jag i natt härifrån", Coola killen säger dra, honorna håller med och gruppen dör av svält, Betahonan ligger i en vrå och smiter ut från lägret, hon tänker inte dö minsann, hon tänker följa alfahannen in i djungeln!

Jag förstår inte allting i ditt resonemang. Enligt dig är alfahanen både en surpelle och ensamvarg. Intelligent men lättretlig. En stark ledare hade istället tagit hand om gruppen för att uppfylla sina syften. Dvs några alternativ mer än "nu lyssnar ni på mig" skulle inte förekomma och den coola killen hade blivit satt på plats om han inte kommit med bättre förslag eller varit fysiskt starkare. Ledaren hade bestämt inte gett upp för lite motståand och Nej, en alfahane är heller ingen surpelle.