Evigt liv

På sätt och vis har ju människan redan satt sig lite "över" den biologiska urvalsprosessen genom att vi med kunskap och teknologi kan styra många biologiska prosesser. t.ex. han vi ju idag rädda förtidigt födda barn, många svårt sjuka mm.
Kan ju tänkas att den naturliga biologiska prosessens inverkan på att selektera ut den mest lämpade kommer att avta i större takt i framtiden då människan själv kan styra vad som utvecklas och på vilket sätt detta sker.
Om den männskliga rasen i en tänkt framtid lever under premisserna att när livet väl startat upphör det aldrig så kan jag tro att man kanske kan "uppdatera" sin individ under livets gång i samma takt som teknologin utvecklas, på detta sätt kommer vi att ha möjligheten att själva anpassa oss till ändrade livsförhållanden.
Om stor teknologisk utvekling sker kanske vi inte behöver skapa avkommor av oss själva då vi själva kan utvecklas. Själva tanken (om en tanke nu existerar på detta plan) bakom att producera barn ur ett biologiskt synsätt är ju (väll) att förbättra avkommans egenskaper för att leva i den miljö den befinner sig.

Kanske kan vi i en framtid t.ex. ändra vår biologiska förmåga att existera utan olika (idag) livsnödvänndiga förhållanden t.ex. att vi ändrar vår organism på ett sådant sätt att vi kan leva i extremt syrefattiga miljöer eller kanske rentav utan närvaro av kol mm...
I en sådan tänkt framtid med en nästintill oändlig teknologi kanske vi rent av kan förstå universums helhet och des outgrundliga skönhet och i och med detta gjort den kolbaserade jordbaserade rasen människa till en miljö-oberoende organism som kan interagera med vilken miljö som den än stöter på. I en sådan framtid är ju inte avkommor nödvändiga då vi själva kan anpassa oss till vilken miljö som hellst. Barn (avkomma) och den biologiska urvalsprosessen har ju då ersatts av en mänsklig kunskapsbaserad utveckling som inte är beroende av den slumpvisa biologiska urvalsprosessen.

Om en sådan fantastisk framtid väntar för vår ras ser jag i stor sett inga begränsningar för att den enskilda individens tankeförmåga kan existera i oändlighet då själva universum i sin storhet är obegränsad (om nu inte inte den biologiska prosessen redan idag givit oss oändlig levnadstid...).

Dog tråden?

Där rör du vid någonting väldigt viktigt tycker jag. Meningen med att föröka sig är trots allt av rent praktiska skäl, vi förökar oss för att ta vårat arv till nästa nivå. Jag behöver knappast gå in på detta då alla, förhoppningsvis, redan begriper sig på teorin om naturligt urval och evolutionen.

Det som utvecklas hos människan idag är knappast fysiska egenskaper, det stadiet vågar jag påstå att vi passerat. Istället pågår en utveckling av vårt medvetande, våran visdom. För var sekund tar mänsklighetens samlade kunskap ytterliggare ett steg, genom att vi tänker och, framförallt, arkiverar våra tankar ger vi nästkommande generationer ett försprång. Istället för att behöva nå alla de insikter som andra redan upplevt så kan man istället läsa sig till den kunskapen och sedan fortsätta vidare ifrån det våra förfäder lämnat efter sig.

Ett evigt liv ger oss alltså obegränsad tid att vidareutveckla våra tankar och samla mer kunskap. Detta eleminerar behovet av att föröka sig eftersom vi kommer existera vilket som, vi behöver helt enkelt inte ödsla tid på att lära upp folk utan kan istället satsa allt på att bygga vidare på det vi redan har. Därmed kan vi nå svaret på vad som helst.

Men allting har en baksida och det är med det här stycket jag har förhoppningar om att väcka diskussionen till liv igen. Livet som det är nu, med den begränsade längd och med sina utkanter och begränsningar ger oss ett mål och framförallt en anledning. En anledning till varför vi ska vilja utvecklas. Utan en tidsfrist finns det en chans att vi inte får någonting gjort.

Jag väljer att ta ner det på en nivå där det kan vara mer överskådligt och lättare att begripa, ett exempel hämtat ur vardagen för mången människa:

Säg att du har en läxinlämmning i skolan, läraren har beordrat de fogliga eleverna att lämna in detta arbete inom 2 dagar. Det mest normativa förhållandet till denna uppgift är att skjuta upp det tills det börjar bli bråttom. Får man 2 dagar på sig är chansen störst att arbetet (beroende på dess omfattning förstås) görs samma dag som det ska lämnas in, får man 3 dagar på sig väntar man 2 dagar, får man 4 dagar väntar man 3 osv.

Den här tidsfristen fungerar som en sporre, vi har en uppgift som ska utföras på bestämd tid. Tydlig början (läraren berättar om läxan, barnet föds), en process för att nå målet (eleven färdigställer uppgiften, barnet skolas, växer och samlar på sig kunskap och värderingar) som även de tydligt markeras (eleven lämnar in uppgiften och läraren utvärderar, människan dör).

Skulle du få en uppgift av en lärare som du har obegränsad tid på dig att göra, skulle du någonsin lämna in den?

-------
Fan va jag svamlar ibland.

Personligen är jag helt övertygad om att det krävs en väldig stark övertygelse om ett liv efter detta för att man ska vilja avsluta sitt liv. Tänk efter, ibland har man perioder då problemen hopar sig och man vill inget hellre än att avsluta allt. Men om du är död upplever du ingenting, du finns inte ens, du kan alltså inte njuta av att dina problem inte längre finns.
Istället kan vi lösa problemen och det är då man upplever de lyckliga delarna av livet, alternativt kan man sova/knarka/spela bort livet men då väntar ett hårt uppvaknande eller en gnagande känsla av att man lever fel.

Dödsångest är något de flesta inte upplever förän vid hög ålder men de flesta når iallafall en period då de inser att om jag dör upphör allt. Det är en så abstrakt tanke och ingen kan egentligen komma till bukt med hur man ska ställa sig inför det. En del kan säga att de accepterar tanken på att dö men de kommer likväl oroa sig när de väl ligger i en säng på lasarettet. De andra lever i föreställningen om att man når himmelriket, brahman, etc efter döden. Dessa lyckligt lottade kommer, om de är tillräckligt bestämda med sin uppfattning, aldrig oroa sig för sådana världsliga saker som döden.

Nu har jag glidit väldigt långt ifrån det egentliga ämnet så de som inte bryr sig kan sluta läsa nu.
Döden är, precis som många före mig uttryck sig, en naturlig process som vi inte kan påverka (än iallafall) och trots att du aldrig kommer bekymra dig mer när du väl är avliden så räds vi för att mista livet. En väldigt irrationell och svårtacklad ekvation som tyvärr är den bistra sanningen.
Hur man väljer att förhålla sig till döden är ganska viktigt för hur du kommer leva ditt liv, fruktar du inte döden finns chansen att du lever ett kort liv. Men ser du döden för vad den är, oundviklig, så kommer du ta vara på ditt liv och utträta stora saker. Man får aldrig tappa respekten för döden samtidigt som man inte får gömma sig för den för livet är ingenting vi kan spara på.

____________________________________________
Slutplädering: Vi kommer alltid vilja leva, hur svårt livet än är kommer vi vilja behålla det så länge vi inte ser tror på något bättre på andra sidan. Hjärndöda, folk i koma osv kommer inte sakna livet eftersom de redan har förlorat sitt medvetande och därmed deras uppfattning om vad det innebär att leva. En del kanske har potential att återvända till livet men de kommer inte sörja det de missar om vi avslutar deras liv. Ingen kommer till skada förutom de anhöriga, det är för deras skull vi håller de "döda" vid liv.
Det jag försöker säga är att vi inte kan något annat än att leva, vi dör bara en gång och en del lyckas sämre än andra. Tänk på vad du upplevt istället för vad du missat så kommer nog ditt liv att sluta lyckligt iallafall.

I teorin så går det att öka levnadsåldern med typ det dubbla av idag, genom att radera koden för apoptosen (cellen har en förprogramerad självdöd; dess öde är dock undvikligt)

Däremot om man skulle radera denna kod, så skulle cellen utsättas för enorma slitage och vad jag förstår så skulle vi alla dö av cancer istället. För cellen avslutar sig själv i tid till när den börjar bli dålig och defekt. Vi är väldigt intressanta, vi människor, som avviker så från naturen. Vi månar så om att stöda de svaga och urvalet om vem/vilka som må föröka sig och driva sina gener vidare snudd på fascinerande. Somliga har de sjukaste läggningarna alltså.

Men för att återgå: skulle vi kunna leva tills vi blev 250 skulle vi ändå dö vid 170 års ålder, av cancer. Cellerna skulle slitas, bli utslitna och göra ett rent fördjävligt dåligt jobb. Och det är mig veterligen fortfarande - ens i blotta teorin - oundvikligt.

Verkar som om jag får äran att ta upp den här tråden igen.

Jag har funderat mycket på det här och kommit fram till att det i grunden finns ett val vi måste göra.

Antingen så väljer man att byta ut utslitna organ gång på gång, få cellbehandling på de celler som det är av avgörande betydelse att de överlever (hjärnceller) reparerar muskler, hud, ben och annat med stamceller och tar mediciner för att kroppen ska stå ut med allting. Man får evigt liv, men priset man får betala är att man inte får skaffa barn eftersom det skulle skapa en fruktansvärd befolkningsökning om alla skaffade barn men ingen dog.
Det andra alternativet är att man gifter sig, skaffar barn (inte för många dock) och njuter av att se dem växa upp och utvecklas tillsammans med en människa man älskar. När sedan tiden är inne så avslutar man sitt liv. Detta alternativ liknar dagens livscykel ganska mycket, bortsett från att man kommer att kunna vara frisk och ung tills tiden är inne för att dö.

Personligen skulle jag utan tvekan välja att låta mina barn och barnbarn få uppleva den underbara sak som kallas livet istället för att desperat klänga fast vid något som naturen sedan länge ansett att jag borde lämna. Problemet blir bara att det är svårt att genomföra i praktiken. Många skulle säkert avstå steriliseringen när de var unga och istället skaffa barn, men när det börjar bli dags att avsluta det hela kommer de ändå göra allt för att rädda sitt skinn. Som Timbuktu rappade för några år sedan: "Alla vill till himlen men ingen vill dö"

Om det kroppsligen skulle fungera att leva i 200 år så tror jag att människan sjlsligt skulle bli färdig och vilja få till ett avslut, eller så anpassar vi oss till ett längre liv som skulle vara meningsfullt.