"När en nazist ryar om kultur osäkrar jag min Uzi"

Göring måste ha sagt det som en framtidsvision i och med att Uzi'n utöver att vara israelisk (ett land som inte fanns under Herrmans levnadstid) började tillverkas 1955.

Jag förstår att det för dig, med tanke på din etnicitet, måste kännas vidunderligt främmande att hellener, romare, italienare eller germaner skulpterat nakna atletiska manskroppar i larger-than-life-format.

Har du funderat något
---.

Ezzelino:
McDonnells kristallkula lystes upp igår av en vision av din framtid efter det nationalsocialistiska maktövertagandet. Kusligt hur det var så svårt att se skillnad på dig och d'Annunzio. Ezzelino satt i sin statligt sponsrade förgyllda bur och undrade varför Anita Lindblom och akvareller av Visingsö i motljus var det enda som var tillåtet i det förment kulturradikala drömsamhället.

En gång per år släpades du ut av Ledaren i strålkastarljuset och trots invalidiseringen sedan regimens försök att ta livet av dig ler du in i kameran och sträcker upp högerhanden så gott det går, för rädd om livhanken och levebrödet för att våga låta bli.

Gud gjorde inga gröna små äpplen...

Ha, det var ett kul inlägg. Jag tror dock inte på din spådomsförmåga - ett nationalsocialistiskt maktövertagande ligger inte inom händelsehorisonten under min livstid, och dessutom är jag mer refraktär, och anspråkslös, än du kanske tror.
Men visst var den initialt av futurister och genuina rebeller dominerade fasciströrelsens förborgerligande och kitschifierande en beklaglig tendens...för mycket kompromisser, med monarkin, Vatikanen, drönarskikten.

Jag förstår din infallsvinkel här, och din kritik av "subkulturtrångsyntheten" har förvisso en sanningskärna. Samtidigt har jag ju väldigt svårt för "medelklassnormalitet", som ofrånkomligen i våra dagar tycks innebära en obotlig mediokritet - dessutom en totalt icke-kultiverad medelmåttighet.
I vår tid existerar inte som för hundra eller sjuttiofem år sedan någon egentlig "bildningsborgerlighet", och de som verkligen uppskattar Wagners musikdramer och Wagners gestalt och tankar i ett land som Sverige är förmodligen inte många. Jag upptäckte sådant som Wagner i unga år just på grund av "utanförskap" eller i alla fall ett väldigt missnöje med "det bestående" i samhället och det förhärskande i "kulturlivet", det fanns alltså inga klassrelaterade eller familjegrundade skäl till att jag kom att älska (och ibland närmast hata) Wagner och klassisk musik. Eller rättare sagt: jag hatar inte musiken, utan ibland de sociala (alltför borgerliga och ytligt sett välartade) sammanhang i vilka musiken reproduceras.

Tidigare fanns ett mer subtilt, låt säga probabalistiskt, filter bestående av omdömen, bildade borgare, adelsmän, präster osv. som hade en realistisk uppfattning om mottagaren och kunde se till att vissa verk med låg sannolikhet sipprade ned till olämpliga personer. Funnes det ändå någon som verkligen ville läsa något perverst eller på annat sätt stört, så kunde denne med lite ansträngning hitta det.

Dessutom hade man den geografiska biten klar för sig, vilka verk som passade var och varför.

Det fanns alltså en slags mjuk kontinuerlig censur.

Idag har vi en pervers dikotomi som säger antingen censur! eller anything goes! Och allra helst skall staten antingen sköta censuren eller driva på den djupt störda "konsten" och se till att så många som möjligt får se så mycket äckligt som möjligt.

Från ett kontinuerligt filter med ett stort omfång, har vi således reducerats till ett binärt filter.

Detta visar ju hur pass proletariserade vi är idag.

... någon sköter inte sin korrekturläsningsuppgift

Patrioter, nationella, nazister etc brukar behandla svenska språket på ett ganska säreget sätt, något som får mig att tvivla både på den vita rasens överlägsenhet och ett kulturellt uppsving efter machtübernahme.