Ännu ett underbart möte med psykvården.

Psykvården i sverige är ett skämt.

Ok, men du slutade ju knappast ett långvarit bruk/missbruk av benso cold turkey på en avgiftning, du fick ju garanterat kramplösande piller minst, förmodligen även benso.

Alltså. Har du ens läst första inlägget?
Vadå krånglade med sjuktaxi? Jag fick inte köra bil sa ambulanspersonalen, ifall jag skulle få kramper eller krampanfall meddans jag körde.

Man får den behandling man förtjänar? Ok, så på vilket sätt förtjänar jag att bli totalt nergrävd i skogen av en läkare som troligtvis trollade mig (hon kan omöjligt ha varit seriös med att jag har panikångest och kramper pga nikotin)

Antar att du inte bor i en stad där 80% av ungdomarna pundar isåfall.
Som sagt så i hälsingland, trots mitt missbruk, så har jag fått helt underbar hjälp, liksom, läkaren skrev ut 30st nya imovane trots att jag käkat upp 100st på fyra dygn, bara för att han vet att jag får gränspsykotiska problem om jag inte får sova.

/Fordie

Kan inte annat än hålla med.
Som jag skrev i en annan tråd när jag blev flejmad som fan: (de flesta) läkare och psykologer gör bara sitt jobb, dom skiter i hur man mår eller om dom hjälper en, dom får lika mycket betalt ändå.

/Fordie

Jag tror att det här problemet beror på att dom är anställda av landstinget med allt vad det innebär att vara anställd av staten (inte samma sak som om det vore privat, dom behåller sitt jobb oavsett, spelar ingen roll om patienten/kunden är nöjd eller inte, dom kan göra lite som dom vill.)

Man kan också kolla på vad det är för sorts människor som söker sig till dessa yrken. Det är en viss typ av människor, precis som det är en viss typ av människor som vill bli poliser. Okej man ska inte dra alla över en kam men ni fattar vad jag menar.

Jag tror att en del läkare inte helt fattat hur man bör göra med bens och att det blir ganska tokigt ibland, som inte ditt fall.

- Generellt sett (i de allra flesta fall) ska man inte sätta in det överhuvudtaget.
- Om man ändå sätter in benso ska det vara med planen att det ska sättas ut inom några veckor och det ska vara bra uppföljning på att det sker. Lägen det kan behövas kortvarigt: mani, psykos, alkoholabstinens, vid extrema insättningsbesvär av SSRI.
- Då det ska sättas ut, vilket man som läkare i de allra flesta fall ska sträva till, ska det göras planerat tillsammans med patienten. Inte vid ett enda besök hos en hyrläkare eller annat. Som patient kan man faktiskt inte begära att bara sluta med bens "om man får ngt annat som gör att man inte behöver bens". Eftersom bens i många fall ökar psykiska besvär istället för tvärtom så kan det bästa ofta vara att bli av med benset och utvärdera hur man mår sedan. I en del fall är naturligtvis en annan underhållsmedicinering det som gör det möjligt, i andra fall att man får psykoterapi.

Det finns väldigt få studier som visar positiva effekter av bens vad gäller långvarig ångest, depressivitet osv. Det finns däremot gott om studier som visar vilken potentiel för beroende bens har, att suicidrisken vid en del diagnoser tom ökar då man ger bens som ångestlindring.

Fordie. Jag håller med dig om att man inte ska köra Cold Turkey. Cigg-teorin låter lite långsökt... Ibland inför man på akutverksamheter policies om "inga recept" eller inget "bens" för at komma ifrån att en del patiente rmed missbruk använder jouren för att få extra bens, då kan man komma i kläm.

Din förra läkare må ha varit sympatisk och bra på alla sätt och vis men det är inte bra att förskriva bens mycket och länge. Jag har sett många personer som inte alls är "missbrukartyper" bli beroende för att läkare inte varit nogranna med detta och ännu vanligare för att patienten haft olika läkare under kort tid. Jag har träffat många patienter som önskar att de aldrig fått sitt första bensrecept.

Loungepuppy, Om man har konstant ångest i över 10 års tid (självmordsförsök mm) och har provat antidepressiva i flera år+ ångestdämpande i form av antihistaminer + psykoterapi. Inget funkar. Har du nåt tips på vad man kan göra?

Ledsen för OT

Ingen fara.

Det vore rätt övermagat att ha ngt enkelt svar på din fråga förstås, men.

Dina psykiska besvär är ett klart fall för specialistpsykiatrin. Ifall du mot förmodan inte har kontakt med en psykiater på öppenvårdsmottagning.

Det kan låta "torrt" men en proffsig utredning är väldigt bra. En screening för olika diagnoser, en gedigen intervju om din bakgrund och viktiga händelser i ditt liv. Genomgång av ev missbruk.

Det finns gott om personer som aldrig riktigt får ngn större hjälp av vare sig läkemedel eller terapi. Inte sällan beror det på att man missat den egentliga diagnosen. T ex så finns det varianter av bipolär sjukdom som misstolkas som depression och ångest där SSRI inte hjälper alls men stämningsstabiliserande gör stor skillnad.

Vad gäller terapi så är det det som hjälper bäst vid flera tillstånd, ex borderlinepersonlighetsstörning men troligen även andra diagnoser. Där handlar det i första hand om att hitta rätt terapeut.

I slutändan spelar förstås både en omgivning och ens livsval störst roll. Ibland kan dock hjälp från psykiatrin bidra till att man gör "bra val" som leder en framåt och mot ett bättre mående.

Tack för ditt svar. Jag får väl gå till dit och be om en utredning. Problemet är att jag tror jag har social fobi+dåliga erfarenheter av psykvården (har försökt att få hjälp i flera år utan resultat).

En annan fråga, vad tycker du om att ta insomningstabletter om man har extrem ångest? Ibland tar jag en stilnoct när jag känner att jag inte klarar av hur jag mår. På dagen alltså.

För att återgå lite till topic, hur talar man bäst om för en läkare hur man mår så att dom förstår?

det viktiga är inte att någon förstår hur du mår, ingen kan detta heller för känslor är alltid privata. man kan ha varit med om likartad situation men det är inte alls samma sak som känslan är densamma och exempelvis sorg för en person behöver inte alls vara som sorg för en annan.

om en person går till läkaren (eller vad det nu är) i syfte att personen måste förstå så går man inte dit i syfte att ta itu med sina problem al
ternativt så förväntar man sig att läkaren skall fixa problemen åt en.

detta förhållningssätt gör att möjligheterna till att bli bättre blir extremt små.

du kan bara få tips av andra, det är du som måste ändra ditt förhållningsätt till verkligheten. det är du som avgör vad som fungerar för dig och något som spelar in där (är avgörande) är om du är beredd och ändra dig.

Jag tror inte att det är en bra idé att ta insomningstabletter mitt på dagen. Av stilnoct så blir man ganska påverkad. Tycker det låter som självmedicinering, något som du inte borde hålla på med i ditt tillstånd.

Jag är medveten om att ingen kan förstå hur någon annan mår. Det är just tips jag vill ha om hur jag ska hantera min ångest mm. Vad jag menar är att läkarna aldrig verkar ta mig på allvar. T ex har jag gång på gång berättat att jag när min ångest blir för stor så gör jag destruktiva saker t ex som att skada mig själv för att dämpa ångesten.

Detta är inget jag vill göra, nu går jag runt med fula ärr efter att ha skadat mig själv. Saken är att jag har ångest varje dag, hela tiden. Har haft detta i flera år. Ibland kommer det till en punkt där ångesten är för stark och jag tappar kontrollen över mig själv. Då gör jag gör vad som helst för att lidra det utan att tänka på konsekvenserna. T ex överdos av diverse tabletter, skära mig och skada mig på andra sätt.

Jag vill inte gå runt med fula ärr eller i värsta fall inre skador, hjärnskador, eller förblöda til döds pga mitt irrationella beteende när jag känner för stark ångest.

Läkarna tar mig inte på allvar! Jag försöker förklara för dom att jag behöver hjälp. ångestdämpande, terapi, elchocker eller vad som helst men dom ger mig inte detta. Kanske förklarar jag inte på rätt sätt? Det var det jag menade med mitt inlägg, inte att någon ska "förstå mina känslor" för det är omöjligt.

Ja jag vet inte..Visst blir man riktigt påverkad men det dämpar även ångesten. Jag tycker personligen att det är bättre att ta en stilnoct än att skada sig själv för att dämpa ångesten. Och visst är det självmedicinering, men vad ska man göra i brist på annat? När långpromenader, ett varmt bad, prata med en vän osv (sånt som folk brukar rekommendera mot ångest) inte fungerar..?


Ledsen TS att jag kapat din tråd