Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Det finns en händelse under flickans fem sista timmar som är intressant. Inte därför att den egentligen har så mycket att göra med frågan om orsaken till att hon dog utan därför att den antagligen ger oss en möjlighet att bättre förstå vad de olika närvarande personerna har sett och kan minnas. Det handlar om när flickan fick mat, en händelse som antagligen utspelades mot slutet av de fem timmarna.

Föräldrarna och/eller farmor bad då enträget att flickan skulle få mat. Läkaren menade att flickan inte behövde det, inte skulle kunna tillgodogöra sig maten och avrådde därför från det. En matning innebar att man skulle behöva föra in en slang genom näsan ner i magen. Men föräldrarna insisterade. Läkaren gav med sig uppenbarligen för att inte skapa en konflikt.

Vid det här tillfället befann sig (troligtvis), förutom flickan, totalt 15 personer i rummet, Barbro W, Carl B, Daniel L, Eidunn B-H, Håkan W, Partik W, Magnus B, Magnus H, Marie W (farmor), Mikael H, Natasja T, Tommy W (pappan), Vanja L (mamman), läkaren och undersköterskan och stämningen var förmodligen ”rörig”. (”Patrik vilken har en hjärnskada skrek och gapade varför alla utom Håkan bytte av varandra att ta hand om Patrik. Håkan stod/satt hela tiden vid Linneas säng och stirrade.”, ”Vidare uppger Eidunn att det hela tiden var en tryckt stämning i sjukrummet, mycket beroende på Linneas kamp men även p.g.a att det är konflikter inom familjen/släkten. ” ur förhör med Eidunn B-H, FUP sid 185 resp 186).

I förhör den 18 och 24 februari uppger såväl mamman som farmor att man bett om att flickan ska få mat via sond. Pappan säger att han inte minns. Farmor säger att man då gick ut för att dricka kaffe och man när man kom tillbaka fick man beskedet att försöket att sätta sonden misslyckats. Mamman säger att försöket att sätta sonden misslyckades och att man då kom ut och hämtade in de anhöriga. Flickan hade då blivit sämre och att hon avled en knapp timme senare.

Förhör med 8 av de anhöriga hölls den 9 och 10 mars och i ett fall (Barbro W) den 11. Uppföljande förhör hölls med två anhöriga, Carl B och Eidunn B-H den 30 respektive 31 mars. I FUP:en finns inga ytterligare förhör med anhöriga eller föräldrarna efter detta datum.

Förutom föräldrarna och farmor har bara två anhöriga, Eidunn B-H och Magnus B, sagt att de minns den här händelsen. Carl B uppgav i det första förhöret att han inte kunde minnas att flickan fått mat. I det andra förhöret den 30 mars har han bett att får göra ett tillägg angående händelsen och säger då att samtliga anhöriga fick lämna rummet då man skulle sätta sonden. Jag anser att det trovärdigheten i det tillägget kan ifrågasättas eftersom det gjordes tre veckor efter övriga förhör.
Eidunn B-H, som är utbildad sjuksköterska och alltså borde kunna se med andra ögon vad som händer, säger att ”… alla uppmanades att lämna rummet så att flickan kunde förberedas för sondmatning.” och vidare att ”Några gick i väg för att röka medan Eidunn och andra väntade i korridoren”.

Magnus B säger att när de suttit cirka fem timmar hos flickan började mamman prata om mat. Läkaren sade att man kunde försöka och bad alla lämna rummet. Efter några minuter blev de inkallade och fick beskedet att försöket misslyckats eftersom sonden hämmade flickans andning.

Undersköterskan Jeanette N säger sig i förhör den 3 mars minnas att föräldrarna begärt att flickan skulle få mat och att frågan diskuterades men minns inte vad resultatet blev. Inte heller har hon något minne av att anhöriga fick lämna rummet. Hon vidhåller dessa uppgifter i det uppföljande förhöret den 17 juni även efter att ha konfronterats med uppgifter lämnade av anhöriga.

Här finns också en uppgift från en av de anhöriga (Magnus B) om att läkaren satt och lyssnade på flickan med hon "sprutade". En inte helt osannolik förklaring till det är att läkaren sedan sonden placerats "sprutade" in litet luft i den för att säkerställa att den hamnat i magsäcken och inte i lungorna. Det är tydligen praxis att man gör så. Om någon anhörig sett detta så måste alltså vederbörande ha varit i rummet när det skedde.

Läkaren säger i förhör den 3 mars att föräldrarna begärde att flickan skulle få mat och att hon avrådde från detta men att sondmatning ändå genomfördes. I samband med den blev flickan sämre med bl.a. konstig hjärtrytm och hon avled senare. I förhöret den 5 mars uppger hon namnet på den mat flickan fick liksom att hon tillsmmans med uskan satt sonden och matat flickan. Vidare upprepar hon iakttagelsen om försämringen, den konstiga hjärtrytmen och att den livet ebbade ut. Konfronterad med uppgifterna från de anhöriga vidåller läkaren i förhöret den 15 oktober att de anhöriga var närvarande vid matningen liksom övriga tidigare lämnade uppgifter. Hon säger också att pappan varit påstridig i kravet på matning.

Enligt obduktionsprotokollet innehöll magsäcken "…c:a 20 ml tunnflytande vätska". (FUP sid 17 Av Hellström-Westas yttrande framgår: "…Bröstmjölksersättning (ent-pre NAN hy) har givits med 60 ml vid 2 tillfällen: kl 09:40 och 12:43." den aktuella dagen. (I förhöret beskrivet som "Entrepenonhi). Tidigare har hon fått bröstmjölksersättning var 3:e timme. Så det verkar rimligt att hon var hungrig som mamman och farmor hävdat. Det är väl mycket som tyder på att hon fick åtminstone litet mat sent på kvällen.

Av Hellström-Westas yttrande framgår vidare att flickan sedan flera dagar tillbaka hela tiden haft en infusion (dropp) med utspädd heparin och natriumklorid 9 mg/ml. Det är alltså det droppet som "hängt med" och fortsatt även under de aktuella fem timmarna fram till 22:02.

Här står alltså två uppgifter emot varandra. Å ena sidan läkarens bestämda minnesbild att föräldrarna var närvarande när sonden sattes och att flickan fick mat och å den andra föräldrarnas och två (av tio) anhörigas minnesbild att de hade ombettets lämna rummet och gått för att röka eller dricka kaffe och att matningen misslyckats. Däremot tycks föräldrarna, de två vittnena och läkaren vara överens om att flickans tillstånd försämrats påtagligt i sammanhanget.

Jag tycker att det här reser en intressant fråga om vem som kan ha sett vad under de fem timmar det här handlar om och huruvida man sex månader senare kan förväntas återkalla klara minnesbilder av det. Det är kort och gott en fråga om vilka minnesbilder vi ska fästa tilltro till och varför. De anhöriga som säger sig inte kunna minnas den här rätt speciella och påtagliga händelsen kan knappast heller förväntas ha så värst klara minnesbilder av för dem mer ”främmande” händelser som hantering av sprutor, blandning av medicin etc om de inte är mycket tydliga.

Att en läkare efter sex månader, inte i detalj, kan återkalla exakt när och hur hon utförde handlingar som i mångt och mycket måste vara om inte vardag så i vart fall rätt ofta återkommande i arbetet tycker jag är rätt självklart.

(Test: Har det någon gång hänt dig att du gått hemifrån och plötsligt frågat dig själv om du låste ytterdörren eller dog ur strykjärnssladden eller blåste ut adventsljusen utan att du kan minnas det? Sakert och ting som vi gör på ”rutin”.)