Ointresserad av att ha relationer med andra människor?

Ok, ska försöka fatta mig kort.

Alltid varit blyg och väldigt initiativlös i sociala situationer. När jag var yngre gick det dock bra ändå, det var mer OK att vara sådan då. Hade alltid många vänner och var i stort sett helt normal fram tills jag var 14. Det blev för jobbigt med det sociala och jag började isolera mig mer och mer. Började i en ny skola och slutade prata med andra. Sa knappt ett ord till någon annan än lärare och mina 2 gamla vänner från lågstadiet. Det var tur att de gick i min klass, annars hade jag inte haft några vänner att umgås med under hela högstadiet.

När jag började gymnasiet blev det samma visa, dock utan några gamla vänner den här gången. Jag sa knappt ett ord under 3 år till någon av mina klasskamrater. Satte mig alltid ensam, käkade inte i skolan, hoppade över de flesta grupparbeten/redovisning osv. Gick inte på studenten. Det var inte så att jag blev mobbad, det var en riktigt trevlig klass jag gick i och många försökte prata med mig, frågade om jag skulle hänga med och käka etc. Valde dock att vara själv. Tappade även kontakten med de flesta av mina vänner utanför skolan också under den här tiden.

Nuförtiden har jag 1 vän kvar, och det bara för han har varit väldigt envis och inte släppt kontakten trots att jag försökt ignorera honom. Också troligen för att vi spelat datorspel online tillsammans. Sedan har jag ett par bekanta eller vad man ska kalla dem som jag känner mest genom den här vännen. Men dessa personer känner jag egentligen inte, vi har bara träffats när vi haft LAN tillsammans och enstaka gånger utanför det.

Under de senaste 5 åren har jag alltså fått kämpa för att isolera mig själv. Till slut tröttnar dock kompisarna på att ringa och inte få svar, att få massa dåliga ursäkter till svar varje gång de frågar om man ska träffas osv. De senaste månaderna har jag också började isolera mig mer och mer från den där enda vännen jag fortfarande har regelbunden kontakt med. Nu pratar vi mest på msn då och då.

Grejen är att vi har snackat nästan varje dag i flera år över ventrilo/skype och spelat datorspel tillsammans. Han brukade komma över flera gånger i veckan också. Innan dess umgicks vi väldigt ofta. Vi har känt varandra sedan lågstadiet. Ingenting av det här betyder någonting över huvud taget för mig. Jag bryr mig inte om jag aldrig mer pratar med honom igen. Så känner jag för alla människor runt omkring mig. Har haft väldigt många nära vänner som jag känt ända ner från dagis. Alla dessa gamla vänner har jag bara släppt, de betyder ingenting alls.

Nu är problemet att eftersom jag bara suttit framför datorn och spelat world of warcraft och diverse andra spel de senaste åren har jag blivit helt dum i huvudet. Känner mig underlägsen, känner att jag inte har någon livserfarenhet. Börjar känna att alla andra i min ålder håller på att bli vuxna nu men jag är fortfarande ett barn känns det som.

Har ingen motivation till någonting. Finns ingenting som intresserar mig. Vet inte ens vad som får mig att kliva ur sängen om dagarna. Bara gör det. Hela mitt liv är bara en rutin. Känner mig apatisk, ingenting betyder något och jag är helt känslolös. Det går lite i perioder dock. Ibland är det helt ok, och kan vara i en vecka eller så. Sedan är det vissa dagar som är helt förjävliga och allt känns skit, vill bara lägga mig ner och gråta och har inte energi att stiga upp ur sängen knappt. På sistone har det blivit fler och fler sådana dagar.

Mina dagar är helt meningslösa. Vaknar, äter frukost och läser tidningen i typ 2 timmar. Sedan parkerar jag mig framför datorn och kollar diverse forum etc. Därefeter går jag ut på en långpromenad. Kommer tillbaka, käkar något, sätter mig vid datorn igen. Kanske går ut en stund igen. Styrketränar också 3 ggr/veckan, dock inte på ett gym utan jag har köpt träningsutrustning. Trodde i min dumhet att det skulle vara lätt att fixa ett jobb efter gymnasiet, därför spenderade jag en stor del av mina sparpengar.

Söka jobb har jag gett upp. Det går liksom inte. Man ska ha kontakter, vara väldigt framåt, ha en utbildning eller arbetslivserfarenhet. Jag har ingenting av dessa. Klarar inte ens av att ha en konversation med en person jag inte känner. Klarar för fan knappt av att ha en konversation med en person jag känner. Även om jag skulle få ett jobb vet jag inte om jag skulle klara av den sociala delen. Utbildning är inte ens att tänka på. Det skulle aldrig fungera.

Problemet är att även om jag skulle söka hjälp och komma över skräcken att prata med folk skulle det ändå inte lösa mina problem. Jag är helt ointresserad av att ha en relation med andra människor. Social kontakt kan vara kul, det kan vara givande att ha en konversation med någon. Men där slutar det också för mig. Bara tanken på att ha en personlig relation med någon ger mig ångest. Vill bara vara ensam. Började isolera mig eftersom jag inte kände att jag var annorlunda och inte kunde relatera till andra i min ålder. Det är samma sak nu, jag förstår mig inte på människor och är helt ointresserad av att försöka.

Men det går ju inte. Det accepteras inte. Jag skulle aldrig kunna komma till en ny arbetsplats och sedan inte lära känna mina arbeskamrater. Inte heller skulle jag kunna påbörja universitetsstudier och skita i att lära känna de jag ska läsa med.

Till exempel, det var en period där jag pratade väldigt mycket med några bekanta jag känner genom den här vännen som lyckats hålla kontakten. Pågick i kanske 2-3 månader och jag träffade dem ett par gånger tillsammans med min vän. Men sedan blev det jobbigt när de började fråga om jag skulle hänga med ut på krogen tex. Är helt ointresserad av sånt. Bara att bli tillfrågad att hänga med och käka pizza eller träffas och spela tvspel tycker jag är sjukt jobbigt.

Har alltid fått höra att jag är tråkig, ända sedan jag var liten. Var alltid den som aldrig ville göra något och kom aldrig med några egna idéer. Jag kan sitta och göra ingenting och vara nöjd. Lugn och ro är fan det bästa jag vet. Vill ha det fridfullt och icke högljutt.

Det är så jobbigt, för alla tar för givet att man är en normal person, som alla andra, men efter ett tag kommer det ju fram att jag är en otroligt tråkig/viljelös/ointresserad person.

Mitt drömjobb är ett lugnt stressfritt jobb där jag kan få vara medelmåttig. Inte för svårt och mycket ansvar, och inte för lätt. En hyffsad lön, behöver inte vara mycket och inte lite. Helst ska jag kunna slappna av och veta att jag kan jobba kvar där resten av livet också. En lägenhet/hus där jag kan bo kvar resten av livet vore också trevligt. Ingenting behöver förändras, någonsin.

Min vän frågar mig fortfarande då och då om jag ska hänga med ut. Han säger att jag är som en pensionär. Fan vad skönt det vore brukar jag tänka.

Vad fan är det för fel i huvudet på mig? Och vad ska jag göra åt saken? Det känns som att om jag söker hjälp så kommer det utspela sig ungefär såhär;

De kommer fråga vad mitt problem är, jag förklarar, de försöker skriva ut medicin och jag vägrar medicinen eftersom jag inte är intresserad av att trycka i mig droger med kända och okända bieffekter och dessutom anser att det bara är att dölja problemet istället för att fixa det. Förhoppningsvis får jag prata med en pyskolog eller liknande. Men till vilken nytta egentligen? Vad ska den här personen säga som skulle ändra mitt liv? Jag är ju inte intresserad av att förändra mig egentligen.

Känner att jag håller på att bli galen också. Sitter och fantiserar och dagdrömmer och har diskussioner med mig själv om allt möjligt (i huvudet, sitter inte och pratar med mig själv). Varje dag är en bortslösad dag. Snart 8 månader har jag slösat bort, och innan dess var dagarna lika meningslösa som nu. Har i stort sett inga minnen från de senaste 5 åren, när jag tänker på det smälter allt bara ihop. Kan tänka på hur det var igår så har jag ungefär en bild av hur varje dag de senaste åren varit. Hjälper ju inte att allt är skit hemma också. Just ja, det också. Vill inte att någon hemma ska få reda på det om jag söker hjälp. De vet ingenting om hur jag mår etc och jag vill att det ska förbli så. Är det möjligt att säga att man inte vill ha några brev hemskickad och bara bli kontaktad på mobiltelefonen om man söker hjälp?

Kanske blev lite rörigt och inte alls så kort som jag tänkt.

Var dig själv bara, tycker inte det är något fel på dig..bara du är lycklig så spelar det ingen roll hur mpnga vänner du har.

Ja, det låter inte som om du har det så lätt!

Det låter i mina öron som om du lider av social fobi och därför har bestämt dig för att du inte gillar/ är intresserad av andra människor överhuvudtaget.

Du måste nog bestämma dig för om du vill lära dig att umgås med människor (och även att uppskatta det) eller om du är nöjd med att inte umgås med människor och istället bara inrikta dig på att klara av ditt liv i övrigt (Inkomst, bostad etc).

Hur ser din relation med din familj ut? Kan du umgås på ett otvunget sätt med dem? Får du ut något av att umgås med dem? För om du får det, så får du nog ut något av att umgås med andra också!

Och hur är det med kärleksrelationer? Är det din önskan att inte uppleva en kärleksrelation t ex, eller är det något du innerst inne längtar efter?

Vi människor är alla olika. Jag själv är en person som inte har speciellt många vänner, och jag trivs mycket bra i mitt eget sällskap. Jag hade mycket svårt med sociala kontakter som yngre men har kommit över det och har nu mycket lätt att ta och få kontakt med främmande människor. Jag har dock oftast inte någon lust att utveckla kontakten till någon djupare vänskap. Men jag ser det inte som ett problem. Jag accepterar att det är sån jag är helt enkelt. Däremot skulle jag inte vilja vara utan vänner helt och hållet och jag har svårt att tro att det är vad du vill innerst inne?
mvh
tt

Happiness only real when shared.

Du är introvert. Kanske schizoid. Kanske stressad. Kanske autismspektrum. Inget fel med det. Acceptera dig själv sådan som du är, skit i omgivningens regler och krav.

Man kan ju bli en smula knäpp av att vara helt ensam, det har jag själv upplevt. Jag brukar besöka min mamma om det blir för ensamt. Har även en partner som är lika lättsam som en hund. Sådana människor finns där ute, sådana som inte är sportiga energivampyrer som skulle behöva äta despondex.

Partners och nya vänner som inte dränerar en på energi kan man hitta på internet. Det räcker rätt bra att bara snacka med folk på internet istället för att ha vänner IRL tycker jag.

Orka ha vänner. Känner mig enbart mer vilsen i sociala situationer, så det känns inget lönt - bådadera sociala biten med familj som vänner. Klarar verkligen inte av människor, eller mig själv för den delen. Vet inte vad jag ska göra, ska börja NV nästa år (hoppat ner 3 år), och känner att jag kommer misslyckas som vanligt.

Jag tycker att ingenting spelar någon roll. Vi kan alla dö imorgon, alla måste dö någon gång, det handlar enbart om normer och rudimentära drifter (essentiellt för allt existerande) - det brukar åtminstone ge mig tröst. Men man måste antagligen vara ganska ensam för att vara hyfsat mottaglig.

Läs Schopenhauer, iofs var han väldigt pessimistisk, så jag vet inte om det kommer föra med sig någon lycka. Men det är väldigt intressanta tankar whatsoever.



------------------------------------------------------------------------------------



Har du någon uppmärksamhetsstörning? Jag själv har förmodligen ADD, och jag känner igen mig i mycket du skriver - mycket dagdrömmande och apatiska stunder då man bara vill lägga sig ner i sängen och sova, inte för att jag är sömnig, utan för att jag känner mig så seg mentalt, att jag inte orkar tänka - älta olika tankar hit&dit samtidigt som jag önskar att jag orkade göra någonting.

Tja... vad hände runt 14 egentligen?

Puberteten kallas det. Vissa blir introverta och stannar hemma vid datorn, medan andra går ut och jagar fitta/snopp 24/7. Finns väl lite grått däremellan också