En eller ett tågräls

Särskrivningen, eller vad man ska kalla det, har tagit ett steg längre. Det ser ganska illa ut för svensk framtid. Förövrigt har Katarsis rätt.

Ursprungligen är det naturligtvis den engelska pluralformen "rails" det kommer ifrån. Vill man inte säga "en räl" så heter det så klart "en räls".

För övrigt kan man ju alltid låta Google avgöra saken:

"en räls" - 2 750 träffar
"en räl" - 216
"ett räls" - 145
"ett räl" - 4

Jag misstänker att pöjkarna har umgåtts för mycket med invandrare.

Vill man markera att det handlar om de två delarna i sammansättningen tågräls är det just så man vanligen skriver. Det kanske kan vara bra att känna till innan man tar ett steg längre in i svensk framtid.

Kan du förklara lite mer utförligt? Jag kanske är för dum för att förstå, kanske är det så att jag är en av de bidragande faktorerna till att det ser illa ut för svensk framtid.

Jag saxar från Ne.se:

räl (eng. rail, av fornfr. reille, raille 'bräde', 'stång', ytterst av lat. re´gula 'rak ribba', 'list'), stålskenan i järnvägsspår, se spår.

Räls är räl i plural:
räls (eng. rails, plur. av rail, se räl), skensträngen i järnvägsspår, se spår.

Och från inledningen av artikeln om spår (min fetmarkering):

spår, anläggning för trafik på räls. Ett modernt spår består av slitstarka stålräler med en vikt av 60 kg per löpmeter, tunga betongsliprar och stabil ballast i form av grov makadam. Rälerna fästs med kraftiga fästanordningar till slipern och svetsas ihop till ett kontinuerligt skarvfritt spår. Dagens spår byggs för att minst tåla godstrafik med 22,5 tons axellast i hastigheter upp till 120 km/h och persontågshastigheter på minst 250 km/h.

Det här visar på en intressant utveckling, som jag har sett vissa andra spår av - föreställningen att valet mellan utrum och neutrum betingas av någon form av inneboende egenskaper hos begreppen, så att synonyma och nästan-synonyma ord förutsätts böra ha samma genus. Naturligtvis har det en gång i betydande utsträckning varit så, med vår ursprungliga uppsättning maskulina, feminina och neutrala ord - att man var maskulinum, kvinna femininum och barn neutrum var naturligtvis ingen slump - men detta samband har ju sedan länge lösts upp, i synnerhet efter det att maskulinum och femininum i riksspråket smält samman till ett enda, nytt, genus, utrum.

Så föreställningen att ord borde ha samma genus som sina synonymer är ny, även om den också fanns för tusen år sedan. Jag har ytterligare ett exempel på detta. För mig och mina kollegor i medicinmannaskrået är det, och har alltid varit, självklart att ordet urin tar utrum, dvs att det heter urinen i bestämd form. Men jag ser allt oftare, i synnerhet bland yngre människor, den bestämda formen urinet. Visserligen finns det några neutrala ord på betonat -in som skulle kunna tjäna som förebild för genusbytet, men de flesta är både ovanliga och sällan förekommande i bestämd form - det vanligaste jag kan komma på på rak arm är protein. Det förefaller mig väsentligen troligare att genusbytet har förorsakats av att urin är en lite snofsigare synonym till kiss. Och att kiss tar neutrum och inget annat vet ju minsta tvååring!

Eftersom ordet urin inte förekommer speciellt ofta i bestämd form under normala omständigheter så blir det väl lätt att man gissar på neutrum eftersom det är ett oräknebart ord som betäcknar en massa. Det faller sig ganska naturligt att se denna typ av ord som neutrum tycker jag (ex. vattnet, sockret, mjölet osv) även om det förstås finns åtskilliga ord i denna kategori som är utrum.

Det kanske har med deras engelskaundervisning att gora? Dar far man ju lara sig att "a" resp. "an" anvands med tanke pa det direkt efterfoljande ordet av typen "an apple", "a car", "an applecar" (jag vet, men det ar inte intressant). Men pa svenska ar det ju det sista ordet som berattar om man ska anvanda "en" eller "ett", typ "ett apple", "en bil", "en appelbil".

Kanske? Jag vet inte

En eller ett godis? Det heter ju "en godisbit" och da alltsa "en godis", eller? Det heter ju "godiset" respektive "biten", vilket borde innebara att det heter "ett godis", men "en godisbit". Men jag vagrar fan saga "ett godis" fast jag vet att det ar ratt

Det heter ju sjalvklart "en urin", for det heter "en urinvanare"...

Tyvärr har jag väl inte studerat svensk grammatik i den mån man borde, så detta har delvis gått mig förbi. Någon lärde mig en gång i tiden att svenskan har två genus, reale ("en"-ord) och neutrum ("ett"-ord). Senare fick jag höra att svenskan bara har ett genus, neutrum och att de ord som föregås av "en" saknar genus, och därmed även saknar en särskild benämning. Vilket ju låter absurt och könslöst... Men tydligen har de ändå ett genus som kallas utrum. Vad hände med reale, kallades utrum så tidigare?

Utrum är det nya namnet på reale, ja. Naturligtvis saknar inte en-ord genus, frågan är bara vad detta genus ska heta.

Man ska dock ha klart för sig att utrum inte finns i alla dialekter, utan att somliga dialekter fortfarnde skiljer på maskulinum, femininum och neutrum, dock vanligen också användande pronomenet den. På t ex värmländska och västgötska är mönstret en X, X-en det maskulina mönstret. Feminina substantiv tar artikel och bestämd form enligt mönstret e Y, Y-a - alltså en tjur, tjuren, men e ko, koa.