Berättelse i preteritum, bakgrundsbeskrivning i pluskvamperfekt?

Kanske förvirrande rubrik men jag ska försöka förklara, jag hoppas att jag lyckas placera den här tråden rätt också.

Jo, vad jag tänker på är att när man skriver en berättelse i preteritum och sen kommer till att berätta om bakgrunden till själva handlingen. Det mest korrekta bör väl då vara att skriva detta i pluskvamperfekt? Problemet jag känner med detta är att det kan bli lite förvirrande, särskilt om bakgrunden är omfattande, det blir väldigt långa stycken och man måste upprepade gånger använda mig av "han hade", "det hade" etc. Är detta det vettiga sättet att gå tillväga eller finns det något bättre? Om man kanske kan glida över i preteritum när det börjar bli längre och längre, eller om man helt enkelt ska köra på "han hade", "det hade", "hon hade" och liksom skriva allting i pluskvamperfekt. Jag känner bara att det blir repetativt på något sätt och framförallt förvirrande för läsaren när det inte längre handlar om enstaka händelser utan en mer massiv bakgrundsbeskrivning till handlingen som då berättas i förfluten tid.

Du får skriva långa meningar så slipper de mest förekommande - »han hade», komma i vägen för ofta.

Jag tycker att du kan skriva bakgrunden i preteritum också. Dåtid som dåtid, eller?

Det låter som att det kan fungera i vissa fall, jag får testa och se hur det går. Men om jag ska skriva bakgrunden som en berättelse i sig, om man tänker sig en bok där jag tar ett kapitel här och där och skriver om bakgrunden, där kanske det är lämpligast att skriva i preteritum som Waggho säger? Rent stilistiskt sätt så känns det som att det kanske är bäst iallafall, problemet kan ju då bli att se förtydliga att den dåtiden infann sig innan den övriga dåtiden i berättelsen. Alla möjliga tips och tankar välkomnar jag tacksamt, är frustrerande förvirrad inför detta problem.

Jag känner igen problemet. Det kan bli väldigt tjatigt med en massa hade ibland.

Ett bra sätt att undvika det är att se till att det kommer bisatser med jämna mellanrum. I dem kan man ju i regel utelämna ha i perfekt och pluskvamperfekt. Men ibland kommer det också tillfällen då man snyggt kan glida över i preteritum, vilket ju fungerar ungefär som ett historiskt presens av andra graden.

Det där med bisatser var nog en god idé, det ska jag experimentera endel med och se om jag blir nöjd.

Har du något förslag på en sådan övergång som du talar om? Jag har testat att helt enkelt, efter några inledande rader i pluskvamperfekt, gå över i preteritum och det känner jag blir relativt snyggt och tydligt. Men jag är osäker på det är acceptabelt, om man säger så, att bara byta tempus på det sättet? Men det känns som att detta nog är det bästa alternativet när det gäller långa, egna stycken bakgrundshistoria som helst ska få ett egenvärde som berättelser i sig och inte bara beskrivning på upprinnelsen till den faktiska handlingen.

Att jag skriver mycket i termer som "känns snyggt" och liknande är just för att jag känner efter. Jag är egentligen inte särskilt grammatiskt bildad, utan går väldigt mycket efter känsla när jag skriver. Men det fungerar inte riktigt nu när jag trasslar in mig i olika historiska presens, som du så väl uttrycker det.

Något konkret exempel har jag inte på rak arm, men den sortens växling är något jag ser lite då och och själv använder (jag skriver dock inte särskilt mycket egna texter utan redigerar huvudsakligen andras). Och jag tycker nog att du gör helt rätt som i första hand utgår från din språkkänsla. Vad man än väljer att göra finns det alltid någon som tycker att det är oacceptabelt. Sedan finns det naturligtvis saker som de flesta tycker illa om, och dem kan det ju vara bra att undvika, t.ex. frekventa särskrivningar, men den här typen av tempusbyte är knappast av den digniteten.

Förhoppningsvis får du fler svar här och därigenom också en bild av vad några engagerade språktyckare har för åsikt i frågan.

I SR-P1-Språket i tisdags 20 januari 2009 berördes hurpass avancerat barn
använder språket i låtsaslekar. I samma program berörs sportreferatens
tempusväxlingar, som antas ge liv åt en historisk framställning med presens.

Här fabulerar jag för illustrationens skull:

... Då hade Orust haft en man i utvisningsbåset tre gånger. Så blåser
domaren för otillåten tekning och Spånet blockerar. Målvakten skulle stax
komma att ta sig en slurk ur vattenflaskan. Markaryds coach hade gjort av
med ett helt paket tuggummi, när klockan stannar på 19:47. ...

När vi vuxna författar så är det en låtsaslek. Vi antar något om den story som
kommer att återbildas i läsarens skalle. Vi skriver i förfluten tid antingen det
beskrivna bara troligen har inträffat eller är en del av en avsedd fiktion. Vi
låtsas som om andrahandsuppgifter vore sakliga fakta. Vi låtsas som om
tyckande vore eviga sanningar.

Femåringarna som använder preteritum för en andra nivå av låtsas har förvisso
fler signaler än ord att tillgå i den sociala situationen. Men barnen leker med
tempus och abstaktioner i sin utveckling, för att förstå hur andra människor
och världen fungerar. Då vågar väl en vuxen skribent leka med tempus nästan
som i ett sportreferat. Man skall heller inte backa för lite konjunktiv och
konditionalis.

I DN:s Språkspalt använder språkvetaten övveraskande tempusväxling som
kan konkurrera med sportreportrarna. Artikelns rubrik är
Varför inte sjukbröder?

Citat från DN:

Klosterbröderna däremot fick inte haft samma utveckling.

Liberalbladssimperfektum — kreativt tempus så det förslår.

I bland annat franskan berättar man gärna i praesens historicum; i svenskan är det dock inte detta lika vanligt, men kan ibland vara påkallat.

Det där är väl ändå i överkant? Personligen tycker jag att det blir svårt att begripa. Rent instinktivt tyckte jag att det måste ha varit ett misstag, men efter allt vad du har sagt så blir jag osäker.

Jag tackar för råden i övrigt. Jag överanalyserar nog lite mycket och har bestämt mig för att i fortsättningen försöka lita mer på min språkkänsla nu när jag kan vara trygg i att det är okej med lite tempusbyten. Det huvudsakliga får väl ändå anses vara att det blir trevligt att läsa och lätt att följa, snarare än att det till punkt och pricka följer precisa utstakade grammatiska regler som ju inte ens verkar finnas i det här fallet.

Svenska Akademiens Grammatik verkar vara ett bra verk att ha i bokhyllan. Men smakar det så kostar det, märkte jag.

Det där tolkar jag som ett particip, som i "Jägarbröderna däremot fick inte skjutet samma djur". Något märkligt hur som helst.