Vintersport och dopingrykten! Samlingstråd /mod

Egentligen är det ingen idé att sitta och diskutera detta. Han kanske gör det, kanske inte.
Sanningen är dock den att många idag dopar sig, och att tekniken inte är tillräckligt bra för att testa detta.
Flera kommer undan, och så kommer det alltid förbli.
Sen har vi dom som tar t.ex. astma medicin, som tro det eller ej får ut mer effekt än helt friska individer.
Ta bara UFC nu som tagit avstånd från allt som har med TRT att göra. För dom vet att tillför man kroppen ett preparat så får individen en liten fördel.
Nog om detta. Det finns inget man kan göra åt detta, så det är bara att acceptera det och inte bry sig så mycket om vem som tar vad.

Fast det intressanta är att flera av dessa som gör det ändå inte når några anmärkningsvärda resultat. Det innebär att dopning inte per automatik innebär framgång och att det går att nå framgång utan dopning.

Det håller jag med dig om.

En viss poäng framgår dock.

Det kan väl alltid vara intressant att göra jämförelser oavsett om det leder till någon slutsats eller inte.

Ett autentiskt exempel: 15 km år x, "åkare R" vinner och slår "åkare H" med 4.1%. En dryg vecka senare i samma disciplin vinner istället "åkare H" och avståndet till "åkare R" är 8.4%. Bör "H" misstänkas i lopp 2? Eller bör kanske "R" misstänkas i lopp 1?

Min poäng med det är att jämförelser två åkare emellan eller mellan plats 1 och 2 saknar bra konstanta referenspunkter. Ett exempel från cykel; Pantanis vinst uppför Mont Ventoux skulle inte misstänkas p.g.a. det obefintliga avståndet till tvåan?

Mer seriöst för att bedöma din "åkare 2" så skulle jag titta på historiken i disciplinen och jämföra segertiderna med avståndet till de som placerat sig kring medianen. Skulle också korrigera medianen lite beroende på om många blåbär ställt upp exempelvis i ett mästerskap och helt enkelt räkna bort dem. Därefter jämföra specifikt "åkare 2:s" historiska resultat mot medianen i samma disciplin för att se hur extraordinärt det senaste resultatet var. Sedan slutligen en säkerhetskoll med samma metod i andra discipliner avseende "åkare 2" vs. medianen för att se om en allmän nivåhöjning över tid framträder s.a.s.

Edit: En tydlig tendens är också att längre distanser som ger längre åktid allt som oftast har mindre avstånd procentuellt.

Att dopa sig underlättar troligen träningen såväl som tävlandet. En dopad individ kan få ut mer av sin träning, köra hårdare intervallpass, träna tuffare och mer intensivt samt att vilan kortas ner med en förbättrad återhämtning. Detta öka troligen indidvidens grundkapacitet (?).

Ber om ursäkt om jag tar på mig captain obvious rollen men med allt prat om prestationer och resultat så tänkte jag att man inte borde underskatta dopingens effekter vad gäller träningen när den inte tävlar. Jag kan kanske också vara helt ute och cykla då jag verkligen inte är någon expert inom området. Men säg att om man dopar sig när man tränar och får ut en djävulsk effekt av det och sedan skippar att dopa sig under tävlingssäsong då dopingkontroller är mer frekventa så har kanske spåren av dopningen försvunnit ur kroppen, men man kan fortfarande njuta av fördelarna med den högkvalitativa träningen man har haft bakom sig och placera sig högt på tävlingarna. Hur pass omöjligt är det att åka fast i en dopingkontroll då?

Kanske att en mod flyttar den här tråden till den om dopingrykten.

Snarare bättre omhänderta den inneboende fulständiga kapaciteten. Förutsättningen är att den som dopar sig klarar av den träning som trots allt krävs. Dopningen handlar alltså om att kunna träna hårdare än vad man annars skulle klara av. När man inte längre dopar sig klarar man ju inte detta. Förmodligen tappar man ganska snabbt effekten.




Både och skulle jag säga. Rent teoretiskt kan man tänka sig att någon kommer upp på en högre nivå genom att träna dopad. Det gäller dock sedan att kunna hålla sig kvar på den nivån och inte tappa. Det är nog inte helt lätt. Förmodligen är det även så att kroppen fungerar gentemot dopning som den gör med allt annat. Efter ett tag normaliserar den intaget och vill ha mer för att kunna hålla sig kvar. Det finns ju även en nedbrytningsprocess inbyggt i varje uppbyggnadsprocess.


Varför det. Den här tråden har ju utvecklat sig till något mer intressant än bara rykten.

Det är precis den missuppfattningen som är väldigt utbredd, att man kan dopa sig till framgång. Man tar ett piller och sen blir man bäst i världen. Många tror att det fungerar så. Verkligheten är dock att idrottare tränar sig sönder och samman och trots att de gör allt rätt, så hänger inte deras kroppar med att återhämta sig från träningen. Det blir en nedåtgående spiral, där de blir sämre och sämre för varje pass de genomför istället för bättre och bättre. Det är i dessa fall som några milligram testosteron extra i blodet gör underverk. Det kan förvandla en övertränad och svag idrottare till en superstark idrottare.

Därför blir jag alltid så trött när man får höra förklaringarna till hur Paula Radcliffe kunde springa på 2:15. En maratid som ingen annan kvinna varit i närheten av. De som varit närmast har sprungit på 2:18, men det handlar om löpare som Rita Jeptoo och Lilja Shubokova som båda åkt dit för EPO. Förklaringen till Radcliffes fantastiska maraprestationer är alltid att: "Hon tränade hårdare än alla andra" och "Jag såg Paula på det eller det lägret och jag har aldrig sett någon träna så hårt under en vecka" osv.

Bara det är en stark varningssignal. När någon tränar hårdare än alla andra så kan man gott räkna med att det är skumma grejer i görningen. Det var samma med Muhlegg, de som sett honom träna i alperna innan Salt Lake vittnade om en närmast manisk Johann som flög uppför backarna med fradga sprutande dag efter dag. Och det var ju också vad han själv sa till Peter Jihde när Jihde frågade honom rakt ut om han var dopad:"come and see how hard I train".

Tänker du på när Lance och Pantani åkte i stort sett hand i hand över mållinjen, det var ett stort ögonblick för ren idrott.


Absolut. Ju mer du räknar och tar hänsyn till ju "bättre" siffror kommer det att bli. Sen finns det en del faktorer som är väldigt svåra att räkna på. Valla, hårt eller mjukt före osv.

Fast nu gör du det enkelt för dig. "Bra utan dopning" säger ju ingenting, utan beror helt på hur du definierar bra. Vad är bra skulle du säga? Tror du han hade varit topp-3 i någon Grand Tour? Topp-10? Hade han vunnit VM utan dopning? Tagit medalj? Eller hade han varit hjälpryttare?


Men det är ju här problemet ligger. Grundkapacitet behövs inte, det är ju denna som dopningen ger dig möjligheten att skaffa. Du kan träna hårdare och oftare eftersom du återhämtar dig snabbare, vilket i sin tur ger en mental fördel då du känner stark tack vare den snabba återhämtningen. Kolla på Armstrongs testvärde, det låg på runt 80-82 om jag minns rätt. Knappast så att grundkapaciteten finns där.

Per Elofsson hade 88 som 20-åring som jämförelse.

Lance är ju typexemplet på hur dopningen förstör. Han var ju inte i närheten av toppskiktet på den internationella scenen innan han började dopa sig. Det han hade, var förutom en otroligt avancerat dopningsapparat i ryggen, rätt genetik i den bemärkelsen att han svarade bra på dopning.


Tränat rätt?
Hur menar du? Han tränade ju "rätt" (läs: mer än alla andra) eftersom dopningen tillät honom att göra det.

Du läste inte vad jag skrev i det inlägg du citerade. Där skriver jag ordagrant:

[PHP]Jag hävdar fortfarande att Mühlegg hade kapacitet att vinna ett internationellt mästerskap odopad, om han tränat lika målmedvetet som han gjorde under påverkan av dopningsmedel. [/PHP]

Jag tror att dopning samtidigt som det ger effekt och förmåga att klara träning även ger en mental styrka hos doparen. Om Mühlegg hade fått sockerpiller [i tron att det var dopningspreparat] tror jag att han kommit ganska långt ändå. Jag menar alltså att den som tar dopning måste ha grundförutsättningar att ligga på en hög nivå för att kunna nå de absoluta toppresultaten.





Enligt de uppgifter jag har ligger cyklister generellt sett betydligt lägre i syreupptagningsförmåga än vad längdåkare gör. Enligt mina uppgifter hade Armstrong 83 och det är bara strax under de toppnoteringar som gjorts bland cyklister. Om du tror att man kan dopa fram vem som heslt till framgång på elitnivå, så varsågod att tro det.




Du menar att han var en dussinåkare? I vilket fall som helst så tror jag att hela insatsen med dopning hos Armstrong tog fram en inneboende kapacitet som naturligtvis med preparatens hjälp nådde ytterligare högre. När en dopare bestämt sig att fuska, ligger det ju en målmedvetenhet bara i det beslutet.


Det är ju fortfarande så att personen måste träna på rätt saker och framför allt hålla sig skadefri. Dopningen gör inte så att personen bli oförstörbar.

Lance var ju världsmästare redan 1993, även om det toppskiktet var som endagars cyklist och inte 3-veckors, eller menade du ännu tidigare?

Sen är jag ingen baddare på det där medicinfysiologiska, men minns att jag också lagt fram inlägg om att också träningen bli effektivare vid dopning och höjer "grundnivån". Kanske beror på vilken from av doping som avses men jag fick iaf påläst mothugg om att bloddopning är mera som att köra bil med högre oktan tal än att trimma själva motorn.

Det stämmer inte riktigt. När du tränar väldigt hårt så sjunker hematokriten och blodet blir mindre syrerikt och du blir övertränad. Genom att tillföra EPO som stimulerar tillväxten av röda blodkroppar så får du upp hematokriten igen och du kan träna på hårdare. Så EPO hjälper även vid träning.

Det är av precis den anledningen som cyklister tillför sitt eget blod under långa tourer, för efter 6 dagars tävlande så är blodet så tunt att prestationen blir lidande. I med lite nytt fräscht blod och sen är dom som en ny människa igen dagen efter.