__________________
Senast redigerad av mishima 2014-02-11 kl. 17:43.
Senast redigerad av mishima 2014-02-11 kl. 17:43.
Citat:
http://www.nytimes.com/2014/02/07/sports/olympics/athletes-change-but-stain-of-doping-lingers.html?rref=sports/olympics
Den här artikeln i New York Times för några dagar sedan är okommenterad i skandinavisk media. Den är rena dynamiten. Rogge och IOK valde att inte gå fram med två dopade skidskyttar vid OS i Salt Lake City 2002 då det ”should raise a huge stink around the world".
IOK valde alltså att avslöja tre längdskidåkare som alla var guldmedaljörer i samma OS: Lazutina, Danilova och Mühlegg. Danilova tog i det föregående OS – Nagano 1998 – fem medaljer varav 5 guld. Lazutina tog i Nagano tre medaljer varav två guld. De två positiva dopingprov på skidskyttar man inte gick fram med var alltså ännu mer kontroversiella!
Vad skulle rimligen kunna orsaka en större avsky än de tre de valde att avslöja?
Det måste ju minst ha handlat om guldmedaljörer med tanke på de som IOK valde att avslöja. Salt Lake City var Björndalens stora OS. Han sopade rent med fyra guld, tre individuella och stafett. I damskidskyttet var tyskorna mycket framgångsrika med två guld vardera för Henkel och Wilhelm.
Jag överlämnar åt er att avgöra vilka det handlar om. Både tyskorna och Ole Einar ligger definitivt pyrt till, eller en kombination av dessa. Jag vet vad jag själv tror.
Vidare säger artikeln att detta bara var toppen på isberget av de som använde EPO-varianten darbepoetin. Salt Lake City 2002 var Norges mest framgångsrika OS med 13 guld, åtminstone 9 av dessa i konditionsidrott, möjligen 11 beroende på hur man räknar. Sverige tog 0! Detta i ett spel då en insatt vetenskapsman och dopingjägare i centrum av dopingjakten under samma spel, nu i New York Times, beskriver EPO-avslöjandena som toppen på ett isberg.
Den här artikeln i New York Times för några dagar sedan är okommenterad i skandinavisk media. Den är rena dynamiten. Rogge och IOK valde att inte gå fram med två dopade skidskyttar vid OS i Salt Lake City 2002 då det ”should raise a huge stink around the world".
IOK valde alltså att avslöja tre längdskidåkare som alla var guldmedaljörer i samma OS: Lazutina, Danilova och Mühlegg. Danilova tog i det föregående OS – Nagano 1998 – fem medaljer varav 5 guld. Lazutina tog i Nagano tre medaljer varav två guld. De två positiva dopingprov på skidskyttar man inte gick fram med var alltså ännu mer kontroversiella!
Vad skulle rimligen kunna orsaka en större avsky än de tre de valde att avslöja?
Det måste ju minst ha handlat om guldmedaljörer med tanke på de som IOK valde att avslöja. Salt Lake City var Björndalens stora OS. Han sopade rent med fyra guld, tre individuella och stafett. I damskidskyttet var tyskorna mycket framgångsrika med två guld vardera för Henkel och Wilhelm.
Jag överlämnar åt er att avgöra vilka det handlar om. Både tyskorna och Ole Einar ligger definitivt pyrt till, eller en kombination av dessa. Jag vet vad jag själv tror.
Vidare säger artikeln att detta bara var toppen på isberget av de som använde EPO-varianten darbepoetin. Salt Lake City 2002 var Norges mest framgångsrika OS med 13 guld, åtminstone 9 av dessa i konditionsidrott, möjligen 11 beroende på hur man räknar. Sverige tog 0! Detta i ett spel då en insatt vetenskapsman och dopingjägare i centrum av dopingjakten under samma spel, nu i New York Times, beskriver EPO-avslöjandena som toppen på ett isberg.
Otroligt anmärkningsvärt hur uppenbart godtycke och rädsla för juridiska processer, kan fälla avgörande huruvida man väljer att gå vidare med och offentliggöra några solklara dopningsfall. Jävligt ledsamt och korrupt känns det allt.
Citat:
Påminner lite om Lance Armstrong. "Alla", eller åtminstone den innersta kretsen, visste hur det låg till men ingen ville avslöja något för det var inte bra för sporten...
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera