I torsdags kväll gick jag in i en hash-psykos.
Jag var ganska go från hashet jag förtärt dagen innan men ville ha lite mer när jag kom hem. Jag misstänkte att det kanske blev lite mycket jag smälte ned med smör och blandade ut till en kopp varm chocklad och det smakade lite besynnerligt även. Artificiellt, strävt och lämnade min mun torr och med en tvålaktig smak. Jag tänkte inte mer på det utan gick ned för att handla mat att ta med på min resa nästa morgon. Inne i butiken kom de vanliga kroppsförändringarna: min hud rös och blev knottrig upp till skallen och jag
ville som alltid omfamna mig själv lite och le ömt. Jag hamnade länge stirrandes och obeslutsam vid de olika avdelningarna och uppfattade det som enormt viktigt att välja rätt produkt för mitt ändamål. Ljusen blev mer intensiva och varje människa verkade spela sin avgörande roll i min egen lilla film. Jag ville hjälpa folk att välja citroner som var så
saftiga som möjligt eller köpa en tropicana-äppeljuice åt någon. Så småningom var jag fast besluten att jag älskade alla människor. Som sagt, de vanliga symtomen.
Uppe i lägenheten blev allting annorlunda. Jag kan nog ärligt säga att endast en tiondel max är vad jag kommer ihåg. Det blev oerhört komplicerat att tillaga middag, jag strimlade solrorkade tomater när den första obehagliga upplevelsen kittlade till-jag fick för mig att jag skar i människokött och såg inte någon skillnad i att skära i tomaterna eller i mitt finger. Snabbt skakade jag chockad bort den tanken och hällde tomaterna i en skål som tydligen
redan hade ruccola, feta och oliver i sig. Varje uppgift längre än en minut blev avbruten pga en röst eller impuls av att göra någonting annat.
Här börjar det bli väldigt underligt och jag kräver inte att
någon ska förstå detta men anyway, here goes:
In i köket stiger Bilbo. Han talade inte och såg likgiltig ut, men det var ändå förbannat roligt att se honom. Jag visste ju från böckerna att han tyckte mycket om mat och jag försökte övertyga honom om min pågående
sallads utsökthet. Han verkade dock måttligt road eller imponerad. Nu omgavs jag av en fantasivärld -den fanns i köket. Ständigt talade jag med påträngande varelser. Jag kunde gå ut från köket och gå in igen med stängda ögon och säga, likt en besvärjelse, "Kliva in i en annan värld" och så
var jag där igen -bland små hobitthålor, färggranna fåglar som kvittrade, gröna kullar och trollkarlar, men det verkade på något vis obehagligt. Som om jag inte alls egentligen var välkommen.
Jag rycktes ut igen.
Salladen tycktes leva. Allting glänste och blev så skarpt att jag knappt kunde se på det men kunde inte heller låta bli. Jag befann mig plötsligt i soffan och höll upp en sharonfrukt ca 2 decimeter från ögat och gissade att det måste vara universum jag iaktog. Den skarpa oranga färgen var som solen och de torra bladen hela jordens växtrike.
Jag kallsvettas strax och mina händer darrar, hjärtat slår kraftfulla slag i en otrolig hastighet. Jag loggar in på msn och provar tala med en väninna för att ta tempen på min sociala begåvning men jag kan bara skriva hej och
göra en smiley som ser hotfull ut och sen måste jag säga hejdå direkt igen.
Jag kollar porr och provar onananera men är livrädd för orgasm och blir fullständigt övertygad om att det skulle vara den avgörande porten ut till total förtappning. De tre männen som knullar en brunett anser jag endast mystiskt besynnerliga och jag förstår inte vad de håller på med. Vad är gott och vad är ont? Och vad fan gör de inne i min dator förresten?
Erektionen sviker.
Ute i hallen står jag och beordrar min spegelbild att lämna mig ifred, men denna rödögda demon säger endast: "Nu tar jag över." Och så blir jag glömd. I köket ropar jag "Åh nej, han tar över nu! Jag känner det, jag rinner undan!!" medan jag gör något som jag absolut inte har någon aning om men jag tror
jag håller i en skål eller drar i någon matartikel eller plastpåse. Någonstans är jag dock fortfarande lite kvar inombords men det visas endast i form av en skräckslagen stackare som ber skakandes till Gud om att få komma
ut/tillbaka, "om jag får komma ut ska jag inte svika dig och tro på dig alltid"-så är mina böner och de tar oftast plats i sängen. En infernalisk besatthet tar över mig och jag måste göra äckliga ljud och sticka ut min tunga, slänga med huvudet, och skrika till som en jävla galning-jag känner att jag inte själv får välja vad jag ska göra, tänka eller känna. Mitt inre rotas igenom, ÄTS igenom alla meningar, bokstäver tills endast ett ord finns kvar och det viskas till mig. "Psykos." "Helvete! Är det så här det är!? Ett dopp mitt i ett gigantiskt hav av ren ångest!" Jag vill under inga som helst omständigheter ringa ambulans eller familj eller vänner-jag är ofantligt skamsen att visa mig i mitt stadie. Samt försöker jag någonstans fortfarande övertyga mig att allt är normalt. Men jag ser framför mig hur läkare springer bredvid min
hjulbenådade bår och lyser med små ficklampor i mina ögon och ropade: "Stanna hos oss Erik, stanna hos oss, kom igen!!" Jag vet inte om det händer eller inte. Och jag tänker på mina två vänner som gått in i psykos förr. Jag överväger i någon sekunds klarhet att ringa dem men låter bli.
Jag försöker lura demonen och säga ömt till mig själv "Ah jag har ju lite glassig chocklad!" Men det lyckas överhuvudtaget inte och när jag
stoppar godisen i munnen är den verkligen fyllig men det är för tungt för att tugga och jag blir totalt utmattad av att bara försöka. Käkarna tycks gå igenom varandra. Jag inser att jag faktiskt mår så uselt att jag måste ut på toaletten och kräkas som aldrig förr. Ozzy Osbournes låt "Mr Crowley" hänger som ett svart sjungande paraply över mig i badrummet och jag gör allt jag bemäktar för att sluta märka sataniska makter ta över mig. Jag tänker att jag VET att Aleister Crowley tagit min själ men att jag väl, snälla, inte behöver tänka på det just nu? När jag senare försökt packa en resväska fem-sex gånger släcker jag ner och lägger mig i sängen. Herre min Gud, nu uppenbarar sig min värsta skräck! Jag blundar och känner sakta min kropp täppas till steg för steg från tårna och upp till munnen och då klarar jag inte att andas!!! Jag vrider och svettas i vånda och slår mig till slut över bröstet och får ut lite luft och kan plötsligt andas igen. Som om demonen motstridande sagt ok till
sist. Nu är jag likt ett fnösketorrt darrande löv i vintervinden! Jag springer upp, jag gör armhävningar medan jag ropar någonting, skvätter tårar, jag sliter upp korken på min absinthe-flaska och häver i mig nästan hela. Jag tar min flaska med theralen från kylen och dricker upp nästan hela den också. Jag vill slå ut mig totalt, knocka mitt huvud i något hårt, och ser hur jag kanske borde slänga mig ut från balkongen men det alternativet skrämmer mig ännu mer och jag hoppar in i duchen. I vattnet klarar jag mig inte speciellt länge, det är ondskefullt på något vis, och jag gör ett nytt dyk i absinthen och sen ned under täcket igen. Där gråter jag och skakar och ber till Gud samma bön som förrut. Jag känner demonens blickar ända ute från spegeln i hallen och ett par gånger vaknar jag ståendes där och SPRINGER så förbi den.
Slutligen får jag så nåd pga den starka dosen av den ångestdämpande och sövande drogen.
Allt detta har jag skildrat i skrift så sanningsenligt och ärligt som jag fömått vara mot mig själv.
Gud vet allena vad som skett under de andra nio tiondelarna.
Jag var ganska go från hashet jag förtärt dagen innan men ville ha lite mer när jag kom hem. Jag misstänkte att det kanske blev lite mycket jag smälte ned med smör och blandade ut till en kopp varm chocklad och det smakade lite besynnerligt även. Artificiellt, strävt och lämnade min mun torr och med en tvålaktig smak. Jag tänkte inte mer på det utan gick ned för att handla mat att ta med på min resa nästa morgon. Inne i butiken kom de vanliga kroppsförändringarna: min hud rös och blev knottrig upp till skallen och jag
ville som alltid omfamna mig själv lite och le ömt. Jag hamnade länge stirrandes och obeslutsam vid de olika avdelningarna och uppfattade det som enormt viktigt att välja rätt produkt för mitt ändamål. Ljusen blev mer intensiva och varje människa verkade spela sin avgörande roll i min egen lilla film. Jag ville hjälpa folk att välja citroner som var så
saftiga som möjligt eller köpa en tropicana-äppeljuice åt någon. Så småningom var jag fast besluten att jag älskade alla människor. Som sagt, de vanliga symtomen.
Uppe i lägenheten blev allting annorlunda. Jag kan nog ärligt säga att endast en tiondel max är vad jag kommer ihåg. Det blev oerhört komplicerat att tillaga middag, jag strimlade solrorkade tomater när den första obehagliga upplevelsen kittlade till-jag fick för mig att jag skar i människokött och såg inte någon skillnad i att skära i tomaterna eller i mitt finger. Snabbt skakade jag chockad bort den tanken och hällde tomaterna i en skål som tydligen
redan hade ruccola, feta och oliver i sig. Varje uppgift längre än en minut blev avbruten pga en röst eller impuls av att göra någonting annat.
Här börjar det bli väldigt underligt och jag kräver inte att
någon ska förstå detta men anyway, here goes:
In i köket stiger Bilbo. Han talade inte och såg likgiltig ut, men det var ändå förbannat roligt att se honom. Jag visste ju från böckerna att han tyckte mycket om mat och jag försökte övertyga honom om min pågående
sallads utsökthet. Han verkade dock måttligt road eller imponerad. Nu omgavs jag av en fantasivärld -den fanns i köket. Ständigt talade jag med påträngande varelser. Jag kunde gå ut från köket och gå in igen med stängda ögon och säga, likt en besvärjelse, "Kliva in i en annan värld" och så
var jag där igen -bland små hobitthålor, färggranna fåglar som kvittrade, gröna kullar och trollkarlar, men det verkade på något vis obehagligt. Som om jag inte alls egentligen var välkommen.
Jag rycktes ut igen.
Salladen tycktes leva. Allting glänste och blev så skarpt att jag knappt kunde se på det men kunde inte heller låta bli. Jag befann mig plötsligt i soffan och höll upp en sharonfrukt ca 2 decimeter från ögat och gissade att det måste vara universum jag iaktog. Den skarpa oranga färgen var som solen och de torra bladen hela jordens växtrike.
Jag kallsvettas strax och mina händer darrar, hjärtat slår kraftfulla slag i en otrolig hastighet. Jag loggar in på msn och provar tala med en väninna för att ta tempen på min sociala begåvning men jag kan bara skriva hej och
göra en smiley som ser hotfull ut och sen måste jag säga hejdå direkt igen.
Jag kollar porr och provar onananera men är livrädd för orgasm och blir fullständigt övertygad om att det skulle vara den avgörande porten ut till total förtappning. De tre männen som knullar en brunett anser jag endast mystiskt besynnerliga och jag förstår inte vad de håller på med. Vad är gott och vad är ont? Och vad fan gör de inne i min dator förresten?
Erektionen sviker.
Ute i hallen står jag och beordrar min spegelbild att lämna mig ifred, men denna rödögda demon säger endast: "Nu tar jag över." Och så blir jag glömd. I köket ropar jag "Åh nej, han tar över nu! Jag känner det, jag rinner undan!!" medan jag gör något som jag absolut inte har någon aning om men jag tror
jag håller i en skål eller drar i någon matartikel eller plastpåse. Någonstans är jag dock fortfarande lite kvar inombords men det visas endast i form av en skräckslagen stackare som ber skakandes till Gud om att få komma
ut/tillbaka, "om jag får komma ut ska jag inte svika dig och tro på dig alltid"-så är mina böner och de tar oftast plats i sängen. En infernalisk besatthet tar över mig och jag måste göra äckliga ljud och sticka ut min tunga, slänga med huvudet, och skrika till som en jävla galning-jag känner att jag inte själv får välja vad jag ska göra, tänka eller känna. Mitt inre rotas igenom, ÄTS igenom alla meningar, bokstäver tills endast ett ord finns kvar och det viskas till mig. "Psykos." "Helvete! Är det så här det är!? Ett dopp mitt i ett gigantiskt hav av ren ångest!" Jag vill under inga som helst omständigheter ringa ambulans eller familj eller vänner-jag är ofantligt skamsen att visa mig i mitt stadie. Samt försöker jag någonstans fortfarande övertyga mig att allt är normalt. Men jag ser framför mig hur läkare springer bredvid min
hjulbenådade bår och lyser med små ficklampor i mina ögon och ropade: "Stanna hos oss Erik, stanna hos oss, kom igen!!" Jag vet inte om det händer eller inte. Och jag tänker på mina två vänner som gått in i psykos förr. Jag överväger i någon sekunds klarhet att ringa dem men låter bli.
Jag försöker lura demonen och säga ömt till mig själv "Ah jag har ju lite glassig chocklad!" Men det lyckas överhuvudtaget inte och när jag
stoppar godisen i munnen är den verkligen fyllig men det är för tungt för att tugga och jag blir totalt utmattad av att bara försöka. Käkarna tycks gå igenom varandra. Jag inser att jag faktiskt mår så uselt att jag måste ut på toaletten och kräkas som aldrig förr. Ozzy Osbournes låt "Mr Crowley" hänger som ett svart sjungande paraply över mig i badrummet och jag gör allt jag bemäktar för att sluta märka sataniska makter ta över mig. Jag tänker att jag VET att Aleister Crowley tagit min själ men att jag väl, snälla, inte behöver tänka på det just nu? När jag senare försökt packa en resväska fem-sex gånger släcker jag ner och lägger mig i sängen. Herre min Gud, nu uppenbarar sig min värsta skräck! Jag blundar och känner sakta min kropp täppas till steg för steg från tårna och upp till munnen och då klarar jag inte att andas!!! Jag vrider och svettas i vånda och slår mig till slut över bröstet och får ut lite luft och kan plötsligt andas igen. Som om demonen motstridande sagt ok till
sist. Nu är jag likt ett fnösketorrt darrande löv i vintervinden! Jag springer upp, jag gör armhävningar medan jag ropar någonting, skvätter tårar, jag sliter upp korken på min absinthe-flaska och häver i mig nästan hela. Jag tar min flaska med theralen från kylen och dricker upp nästan hela den också. Jag vill slå ut mig totalt, knocka mitt huvud i något hårt, och ser hur jag kanske borde slänga mig ut från balkongen men det alternativet skrämmer mig ännu mer och jag hoppar in i duchen. I vattnet klarar jag mig inte speciellt länge, det är ondskefullt på något vis, och jag gör ett nytt dyk i absinthen och sen ned under täcket igen. Där gråter jag och skakar och ber till Gud samma bön som förrut. Jag känner demonens blickar ända ute från spegeln i hallen och ett par gånger vaknar jag ståendes där och SPRINGER så förbi den.
Slutligen får jag så nåd pga den starka dosen av den ångestdämpande och sövande drogen.
Allt detta har jag skildrat i skrift så sanningsenligt och ärligt som jag fömått vara mot mig själv.
Gud vet allena vad som skett under de andra nio tiondelarna.
