Ålder: 20
Längd: 186
Vikt: Högst oklart då jag levt på nudlar i 2 månader och vägrat väga mig.
Plats: Whistler BC, Kanada.
Berusningsmedel: ca 1,5g torkad mexican cubensis, lite weed och tuggummi.
Tidigare erfarenheter: Det mesta.
23.00.
Hemmets trygga famn lämnas för äventyr inne i Whistler Village.
23.30
De goda vännerna Cheech and Chong möts upp utanför deras residens, kort därpå intas en näve välsmakande svamp i torkad form. Fortfarande klar i skallen påbörjas promenaden mot de natursköna områdena kring Lost Lake.
00.30
En besvikelse börjar spridas över att ingen större effekt uppkommit, om än ett mindre pirr i bukområdet. Samtliga kommer fram till att nästa gång skulle det vara gott med lite större mängder av moder naturs fruktbarheter.
01.00
Promenaden fortsätter och en viss flummighet har börjat växa fram, fnitter i låg grad förekommer och månen ter sig vackrare och mer mystisk än tidigare. Ett allmänt välbefinnande är också påtagligt. Lite att jämföra med suget i magen då man fått tag i lite trevliga knappar.
01.30
Fortfarande lite småpirriga och något besvikna över den förväntade men uteblivna effekten slår vi oss ned på en bänkgrupp nära sjön. Vi anser alla att det vore lämpligt med en lite gräsand för att i alla fall få ut något av kvällen. Efter en välpresterad jolle av Cheech är puffandet igång.
Ca 02.00
Både tids- och verklighetsuppfattningen har nu försvunnit helt. Konstateras kan att en grav felbedömning av insteget i trippen gjorts och med hjälp av fröken Mary har vi nu lyckats kickstarta hela härligheten. Efter en lång tid spenderat på bänken reser jag på mig, endast för att upptäcka att mina händer inte längre lyder under mitt styre. Inte häller känns det som om de tillhör mig. Det tar en stunds grubblande att faktiskt inse att jag har möjligheten att röra på mig, även om det framstår klart att jag endast existerar inuti panngloben. Resterande del av min kropp styrs av något annat väsen, högst oklart vilket.
Någon gång mellan 02.00 och 03.00
Den behagliga magkänslan infinner sig i allt större grad samtidigt som upplevelserna går från ett fysiskt stadium till ett mer visionsbaserat trippande. Starka associationer till Barnen från Frostmofjället uppkommer då vi färdas genom detta vinterlandskap och allt känns i allra högsta grad väldigt fiktivt. Synfältet är vid detta lag något långt bortom det normala. En återkommande känsla är att det mellan min hjärna och mina synintryck befinner sig en lins som ger upphov till att det ovanpå allt, befinner sig ett transparent rutnät med pentagoner i det skiftande färgschemat rött, grönt och gult. En konstant känsla av frånvaro infinner sig titt som tätt och jag har fortfarande ingen direkt kontroll över mina bens rörelser, men framåt bär de i alla fall.
Efter en högst intrycksfull och allmänt oklar promenad från Lost Lakeområdet in till Marketplace är det nu dags att säga farväl till mina likasinnade Psykonauter, för att vidare bege mig till bussen som skall ta mig hem. Efter en stunds förvirring och oklarheter tar vi avsked och jag fortsätter min resa själv, nu med Gregoriansk musik pumpandes rakt in i hörselgångarna.
03.00
Musiken gjorde sitt och jag är mer eller mindra övertygad om att jag egentligen befinner mig i ett Tibetanskt kloster än på en snöbeklädd trottoar i Kanada. Väl framme vid busshållplatsen uppstår en konflikt inne i huvudet på mig. Jag har plötsligt ingen som helst aning om hur man ska bete sig när man väntar på bussen. Är det okej att titta på folk runt omkring? Tycker alla att man är konstig om man sätter sig ned? Pratar den där gruppen av människor om att jag beter mig konstigt? Tillslut blir tankeverksamheten för överväldigande och det slutar med att jag bestämmer mig för att stå och stirra rakt fram tills bussen kommer.
Bussresan var något av en upplevelse, personligen kändes det mer som att åka Hangover på Liseberg innan den togs bort, än att bli körd i en buss av någon turbanbeklädd indier på Whistlers isbeklädda gator.
03.20
Peaken inträffade för en relativt lång stund sedan och jag började nu komma ner till ett mer resonabelt plan där jag i viss mån fungerade som något som eventuellt kunde knytas till att vara normalt. Väl inne i lägenheten fodras en helhjärtad ansträngning för att lyckas ta sig in i badrummet, där jag granskar mig själv i spegeln under en lång tid. Det är alltid lika intressant att se sig själv ur någon annans perspektiv.
Efter spegelsessionen var det endast sängen som återstod.
Gott sov man i alla fall.
Längd: 186
Vikt: Högst oklart då jag levt på nudlar i 2 månader och vägrat väga mig.
Plats: Whistler BC, Kanada.
Berusningsmedel: ca 1,5g torkad mexican cubensis, lite weed och tuggummi.
Tidigare erfarenheter: Det mesta.
23.00.
Hemmets trygga famn lämnas för äventyr inne i Whistler Village.
23.30
De goda vännerna Cheech and Chong möts upp utanför deras residens, kort därpå intas en näve välsmakande svamp i torkad form. Fortfarande klar i skallen påbörjas promenaden mot de natursköna områdena kring Lost Lake.
00.30
En besvikelse börjar spridas över att ingen större effekt uppkommit, om än ett mindre pirr i bukområdet. Samtliga kommer fram till att nästa gång skulle det vara gott med lite större mängder av moder naturs fruktbarheter.
01.00
Promenaden fortsätter och en viss flummighet har börjat växa fram, fnitter i låg grad förekommer och månen ter sig vackrare och mer mystisk än tidigare. Ett allmänt välbefinnande är också påtagligt. Lite att jämföra med suget i magen då man fått tag i lite trevliga knappar.
01.30
Fortfarande lite småpirriga och något besvikna över den förväntade men uteblivna effekten slår vi oss ned på en bänkgrupp nära sjön. Vi anser alla att det vore lämpligt med en lite gräsand för att i alla fall få ut något av kvällen. Efter en välpresterad jolle av Cheech är puffandet igång.
Ca 02.00
Både tids- och verklighetsuppfattningen har nu försvunnit helt. Konstateras kan att en grav felbedömning av insteget i trippen gjorts och med hjälp av fröken Mary har vi nu lyckats kickstarta hela härligheten. Efter en lång tid spenderat på bänken reser jag på mig, endast för att upptäcka att mina händer inte längre lyder under mitt styre. Inte häller känns det som om de tillhör mig. Det tar en stunds grubblande att faktiskt inse att jag har möjligheten att röra på mig, även om det framstår klart att jag endast existerar inuti panngloben. Resterande del av min kropp styrs av något annat väsen, högst oklart vilket.
Någon gång mellan 02.00 och 03.00
Den behagliga magkänslan infinner sig i allt större grad samtidigt som upplevelserna går från ett fysiskt stadium till ett mer visionsbaserat trippande. Starka associationer till Barnen från Frostmofjället uppkommer då vi färdas genom detta vinterlandskap och allt känns i allra högsta grad väldigt fiktivt. Synfältet är vid detta lag något långt bortom det normala. En återkommande känsla är att det mellan min hjärna och mina synintryck befinner sig en lins som ger upphov till att det ovanpå allt, befinner sig ett transparent rutnät med pentagoner i det skiftande färgschemat rött, grönt och gult. En konstant känsla av frånvaro infinner sig titt som tätt och jag har fortfarande ingen direkt kontroll över mina bens rörelser, men framåt bär de i alla fall.
Efter en högst intrycksfull och allmänt oklar promenad från Lost Lakeområdet in till Marketplace är det nu dags att säga farväl till mina likasinnade Psykonauter, för att vidare bege mig till bussen som skall ta mig hem. Efter en stunds förvirring och oklarheter tar vi avsked och jag fortsätter min resa själv, nu med Gregoriansk musik pumpandes rakt in i hörselgångarna.
03.00
Musiken gjorde sitt och jag är mer eller mindra övertygad om att jag egentligen befinner mig i ett Tibetanskt kloster än på en snöbeklädd trottoar i Kanada. Väl framme vid busshållplatsen uppstår en konflikt inne i huvudet på mig. Jag har plötsligt ingen som helst aning om hur man ska bete sig när man väntar på bussen. Är det okej att titta på folk runt omkring? Tycker alla att man är konstig om man sätter sig ned? Pratar den där gruppen av människor om att jag beter mig konstigt? Tillslut blir tankeverksamheten för överväldigande och det slutar med att jag bestämmer mig för att stå och stirra rakt fram tills bussen kommer.
Bussresan var något av en upplevelse, personligen kändes det mer som att åka Hangover på Liseberg innan den togs bort, än att bli körd i en buss av någon turbanbeklädd indier på Whistlers isbeklädda gator.
03.20
Peaken inträffade för en relativt lång stund sedan och jag började nu komma ner till ett mer resonabelt plan där jag i viss mån fungerade som något som eventuellt kunde knytas till att vara normalt. Väl inne i lägenheten fodras en helhjärtad ansträngning för att lyckas ta sig in i badrummet, där jag granskar mig själv i spegeln under en lång tid. Det är alltid lika intressant att se sig själv ur någon annans perspektiv.
Efter spegelsessionen var det endast sängen som återstod.
Gott sov man i alla fall.
