Varför har ni inga vänner?

har många vänner, men är oftast själv, skönast så.

Amen och skål fan.

Dom flesta i den här tråden bör läsa den här artikeln: http://en.wikipedia.org/wiki/Introversion <- gå ner till fliken introversion.

Jag känner igen mig i din situation stilllife. Jag är också rätt så tyslåten av mig och under min gymnasietid så var det en konstant press på mig att jag måste vara mer social och en mer framstående person, vilket ledde till att man koncentrera sig mer på det än själva plugget. Jag tror många här känner igen sig i varandra. Jag ska försöka berätta om min nuvarande situtation och tidigare situation och hoppas att det hjälper någon. Jag är ingen vidare skribent så ha överseende.
Jag är nu i 20års åldern och pluggar på kth, mina vänkrets består av 3st jävligt bra polare, två har jag fått ifrån lumpen och en har jag haft sen grundskolan. Sen har jag min "fest krets" så att säga, då jag känner att jag vill nog hitta på något denna helg, men det är så pass ytliga kontakter så jag räknar dom inte som kompisar utan bara personer att hänga med på stan.
Hur som helst, här börjar resan:

Jag växte upp i en förort i Stockholm med en ensamstående mor. Min mor hade skiljt sig ifrån min far precis efter jag föddes pga för mycket alkohol ifrån min fars sida. Jag har svårt att beskriva början av min uppväxt eftersom jag inte kan komma ihåg i detalj men jag skulle väll inte kunnda påstå att den var ”normal” men den var inte speciellt hemsk heller. Jag var som en vanlig pojke och hade vänner på dagis som jag kunde leka med och känna mig trygg med. Det som jag nu på senare tid har kunnat inse som jag inte kunnat reflektera över då var att det faktiskt fattades några känslor ifrån min mors håll. Hon va absolut inte taskig mot mig men kunde inte på något sätt utrycka sina känslor mot mig. Hon gav mig hushåll och mat. En högt utvecklad food and cleaning droid.
Tiden gick och jag började i skolan, lågstadiet var väll som dagis nästan när det gäller sociala sammanhang. Det var i mellanstadiet som jag tidigast kan minnas att jag hade det svårt att passa in. Jag var för det mesta alltid utlämnad och glömd.
Tiden gick där också och jag levde på. Det riktiga stora problemen kom i högstadiet. Klasser hade blandats och nya ansikten kom in i världen. Även tjejer hade ju nu också börja kommat på tankarna. Jag försökte att umgås med tidigare kända ansikten ifrån min förra klass men kom aldrig riktigt med i någon av de nybildade grupperna. Och som en liten utstött 13åring så är man lätt ett lätt byte, jag blev klassens NO:1 mobboffer. Det va inte en speciellt trevlig tid. Knytnävslag, hot och annat trakkaserande var vardag. Det pågick tills slutet av 9:an. Mina klasskamrater gick vidare till gymnasiet och jag fick stanna kvar. Jag hade godkänt i 2 ämnen….
Det året som gick efter då jag igentligen skulle ha gått ut 9:an är nog en av mina längsta år jag någonsin haft. Min vardag gick ut på att gå till skolan gå på lektion och sen på rasten ställe mig i ett trapphus som fanns i skolan för att få vara ensam. Gick hem och åt middag i mitt rum där jag låste in mig tills nästa dag. Min värld var ytterst liten och instängd. Detta säger väll också en liten del om min mor också. Hon reagerade inte någonting alls på det. Hon gjorde ju iallfall god mat.
Jag kom in på ett gymnasium näst kommande år. Ett som jag ville komma in på också. Under min tid här hade jag väldigt svårt att bete mig. Mina senaste preferenser för att få vänner var ifrån mellanstadiet. Ganska ouppgraderat. Jag försökte så gott jag kunde iallfall. Alla är ju nervösa de första dagarna i en ny miljö så man kom lätt in i en krets till att börja med. Men ju säkrare folk blev med varandra så hängde jag inte riktigt jag med, jag hade en grupp att hänga med men aldrig vara delaktig i. Men jag var rätt så nöjd med min klass ändå, blev ju iallfall inte mordhotad så fort jag gick runt hörnet, jag trivdes det första året och reflekterade inte så mycket på hur jag agerade gentemot andra. Andra året börjar min mentor undra varför jag är så tyst och tycker jag ska vara mer framåt, visst jag hade märkt det själv och visste jag va det men hade inte orkat ta fatt i det hela. Men såklart ville jag ju vara som alla andra och jag kände mig ju lite utanför gruppen. Jag tog en funderare och kom fram till att jag ska ge mig fan på det. Jag försökte att prata mer och verkligen pressa mig till att ta del av saker, men jag klarade det verkligen inte, jag blev snabbt utstött för att folk tyckte jag var jobbig och inte fattade hur man betedde sig. Detta gjorde mig riktigt deprimerad ( jag va redan lite nere innan pga mycket av mina tankar gick åt att tänka på mobbningen). Åren gick i gymnasiet, jag mådde inte särskilt bra men hade väll liksom börjat acceptera min situation lite. Jag hade förbättrats lite på det sociala planet men var absolut inte jämnförbar med andra.
På något vänster så fick jag göra lumpen iallfall. Inrycksdagen var precis efter skolan och det va här jag rensakade mig själv som mest. Även fast reflektionen kom en liten tid efter lumpen så var det här jag fick många preferenser. Det va också här jag mötte en av mina idag bästa kompisar. En som bara kunde acceptera att jag är som jag är, och det gör absolut ingenting.
Mina reflektioner kom bara ngr månader efter lumpen. Jag är en sån som gillar och bara sitta ner och tänka mycket. Detta har jag gjort ofta genom alla mina år. Mycket av min tankekraft har gått åt till att tänka på vad som var fel på mig. Men det va inte föräns nyligen jag faktiskt kunde komma överfunn med mig själv och om vem jag faktiskt var. Jag kunde nog för första gången i mitt liv känna: Fan jag är nog inte en sån jävla pjåkig typ ändå.


Min slutsats med det hela var att livet som vi fått så har vi alla olika egenskaper och färdigheter, alla är begränsade eller icke existerande. Utifrån det vi vet så kan vi också säga till oss sjävla: Det här är det jag har att arbeta med, detta är våran plattform i livet. Nu gäller det bara att erkänna dom för sig själv! Jag tex är introvert, lustdriven och känslosam men jävligt engagerad när jag gett mig fan på något. Och detta måste jag leva med livet ut.
Jag anser att sina starka och svaga sidor går hand i hand, det här är inte något man kan dölja så va en stolt människa istället och visa dina sidor. Varesig du är klantig eller dumdristig så är det en del av din personlighet, skäms inte över den. Och spela roll vad som har hänt tidigare i livet häng inte upp er på något sådant irrelevant.


Med detta så tog det inte lång tid innan min socialapress försvann. Jag fick mycket lättare när det gällde att umgås med folk för att jag inte kände att jag behövde prestera någonting , jag skaffade några fler ytliga kontakter, jag orkar dock inte ha fler än 3st bra kompisar som jag har idag. Jag är fortfarande ganska tystlåten ibland men jag tycker om att vara det, det är inget man behöver hänga upp sig på. Man kan ju absolut inte komma överens med andra, vissa är väldigt pratsamma av sig och vissa tycker att vi tystlåtna är konstiga, låt det va och koncentera dig på någon annan istället.

Slutord: Man behöver inte göra stordåd eller prata högt för att bli accepterad. Helt enkelt var er själva bara (hoppas jag förklarade hur ni ska gå tillväga med det)och häng inte upp er på saker,låt det flyta med tiden, gör det ni själva vill, för i slutändan handlar det om hur just du ska må bra.

Livet är inte hur man har det, det är hur man tar det.

Med vänlig hälsning/
Den glada ensamvargen



Jag vet att det blev för långt, och det är lite sent på natten nu så jag hoppas jag inte flumma till det!

Jag har i princip inga egna vänner, hänger med min pojkvän och träffar mitt ex då och då för att komma ut och träffa nån annan. Har ett par bekanta som jag säkert skulle kunna få bättre kontakt med, men jag har en social fobi som följt mig genom hela livet och dessutom är jag väldigt kräsen när det gäller vänner. De flesta människor tråkar ut mig, och händer det att jag fastnar för nån så vågar jag inte träffa personen i fråga för att jag är rädd för att bli avvisad.

Jag kan inte säga att jag lider nämnvärt över detta, jag är och har alltid varit relativt asocial och introvert. Men ibland kan jag tycka att det är lite trist, hade kanske varit trevligt med nån vettig tjejkompis eller så. Men det verkar vara brist på dem.

Vad ska man säga.. jag har en pojkvän och utöver har jag en god kompis fast hon bor i en annan stad. Det är inte alltid man kan ses eftersom varken jag eller hon alltid har pengar. Speciellt hon eftersom hon bor själv och för några månader sen fått sparken. Sen har jag två vänner som bor i Gävle och Göteborg och två i Stockholm. Just nu bor jag med föräldrarna i en by; gamla klasskompisar härifrån har jag växt ifrån och andra har flyttat..

Som tjej är det också svårt att skaffa vänner. Vet ej var jag ska hitta dem eller hur jag ska komma dem nära, speciellt här i byn. Skulle gärna vilja ha någon att hänga med Saknar det som fasiken. Är ganska avis på andra.

Jag är trevlig mot folk när jag väl träffar dem (tkr jag), ler oftast och skrattar en del, ibland pratar ganska mkt om ämnet är intressant. Däremot är jag lite blygare när det kommer till att ta "första steget". Vet inte hur jag ska ta mig till väga riktigt (säkerligen vet jag det men mitt medvetande vill inte plocka fram den kunskapen). Kan hålla med föregående tala att jag kan vara ganska kräsen när det gäller val av vänner numera Har oftast förutfattade meningar om dem eller tkr att de verkar tråkiga eller alltför konstiga (ytliga, dumma osv).

Tips? Behöver ta tbx mitt liv

Jag förstår inte riktigt hur man klarar sig utan några vänner.

Har aldrig behövt kämpa för att skaffa vänner i högstadiet/gymnasiet. Flyttade till en ny stad i höstas för att plugga och har inte lyckats bygga en social cirkel... mest pga att min inställning till nätverkande har varit att andra ska ta kontakt med mig.

Har väldigt svårt för det här med facebook, eftersom jag vill ha väldigt höga privacy settings + en anonym bild (jag är lite paranoid..) men då hittar ingen en på facebook...

Skulle vara trevligt att åtminstonde ha 1 vän där jag pluggar, som jag vet att jag kan ringa och fråga om man skulle hitta på något, utan att sitta och undra om personen i fråga verkligen vill göra något...

Man lär sig

Det beror på många orsaker...
Oftast beror det på en själv och var och hur man är i livet jämfört med andra.

Jag har vänner, några väldigt bra, men ofta så föredrar jag att vara själv för jag står inte ut med en massa barn och skrik - det räcker någon gång då och då.
Så, det beror nog på orsak och vart man är i livet med sig själv och andra.

Jag har inga vänner. Är nyss fyllda 22 år och har på sex år gått från en utåtriktad kille med både tjej- och killekompisar till inga vänner och att knappt gå utanför dörren. Allt bottnar i utseendet. Först jobbig acne som tog ner mitt självförtroende till botten. Sen när det var över, tappade jag allt mitt hår inom två år. Det värsta var att ingen fd kompis anträngde sig för att ta tillbaka mig.

Jag tror mkt på att folk väljer sin umgängeskrets efter hur de ser ut. Snygga killar med bra positiv feedback från kvinnliga könet umgås med varandra. Tjejer som ser bra ut umgås med varandra. På samma sätt umgås fulare människor med större skörhet med varandra alt. väljer att vara ensamma.

Jag har svårt att lita på människor numera. Känner att jag enbart blir bedömd pga mitt utseende. Folk släpper liksom inte in en. Måste tilläggas att jag bor i Stockholm - ytlighetens mecka. Attityden här får mig oftast att må illa.

Det är ofta jag skäms över att vara människa då jag tkr merparten är väldigt fördömmande med enorma förutfattade meningar.

Jag vet att mitt tankesätt skapar en ond spiral som motarbetar det jag vill uppnå, men samtidigt bygger de på erfarenhet och inte paranoida uppfattningar.

Jag skulle må bra av att ha åtminstone en vän som tog mig som jag är. Att ha 550 "vänner" på facebook ger mig ingenting. Det känns rätt patetiskt att skriva av mig här. Dock känner jag en viss lättnad över att bara ha öppnat mig om saker jag hållit inom mig i vad som kännts som en evighet.

Från och med kommer jag använda ordet "vän" ytterst sparsamt. Jag tkr termen används alltför slarvigt i dagens samhälle. Sen beror det ju såklart på hur man definerar en "vän", men ändå...Att va vän med nån på facebook är ju fan ingen vänskap. Det kallar jag bara att veta vem personen är i fråga rent grundligt.

Jag har inte heller några vänner, och har inte haft några på 3 år. Bodde ursprungligen i Skåne men bor nu i Stockholmstrakten där folk inte är så sociala. Jag är också arbetslös, jag studerar inte och jag super inte, så - jag har noll möjlighet att få vänner. Jag fiskar lite då och då på forum i hopp om att hitta någon med liknande hobbies, men det är aldrig nån jävel som skriver.

Redigt bra inlägg olipter, mycket tankeväckande! Fan, känns skönt att läsa om folk med liknande problem som jag själv har, samtidigt känns det lite hopplöst...

Drar min historia dårå...

Vuxit upp i en villaförort utanför Stockholm (från dagis till nian). Fick redan på dagis tre superpolare som jag alltid hängde med. Två av dessa kompisar började med mig i grundskolan och här fortsatte vår när vänskap (den sista började i en annan skola). Vi var lite av klassens tuffingar utan att jag har minne av att jag själv var särskilt stöddig. Samtidigt som jag hängde med mina två homies fick jag även lite andra vänner som jag umgicks med då och då. Men vilket fall som helst, i slutet av lågstadiet flyttar en av mina "homies" vilket resulterar i att jag och min sista homie blir ännu tightare. I femman kommer han som flyttade tillbaka. Vi är alla tre skitglada att vara tillsammans igen i vår lilla trio. Men det dröjer inte länge innan jag känner mig lite utstött, inte alls tydligt men alt eftersom tappar jag kontakten med dem men samtidigt hittar jag en ny vän som har mycket gemensamma intressen. Jag har fram till hit inte ännu reflekterat och funderat över hur jag ska bete mig för att folk ska gilla mig utan "bara levt". Min nyfunna kompis och jag börjar i olika skolor i högstadiet men vi har en gemensam hobby ihop och träffas därför på helgerna. Vi blir bästa polare under hela högstadietiden. I min nya klass får jag många bra "skolvänner" men jag kommer aldrig riktigt in i något gäng då jag alltid sysslar med min hobby på helgerna. Träffar nya bra polare i samband med min hobby och dessa hänger jag och min bästa polare med på helgerna.

Dags för gymnasiet och jag flyttar från villaförorten in till stan för att börja gymnasiet(mitt eget val). I samma veva börjar jag växa ur min hobby och de vänner jag fått där har andra vänner utanför hobbyn som de nu börjar festa och hänga med. Jag däremot har inga riktiga vänner från min förra skola och har ingen att festa med när alla mina hobbyvänner släpper hobbyn. Den enda jag har kvar nu är min bästa polare men även han har fått andra polare från hans skola som han börjar festa med.
Mitt enda hopp nu är att jag ska träffa nya vänner i gymnasiet som jag kan börja hänga med efter skolan och på helgerna. Men det blir aldrig så, blir som vanligt ganska bra "skolpolare" och är aldrig ensam i skolan. Men mina "skolpolara" hänger med deras gamla vänner från högstadiet.

Jag blir nu jävligt deppig. Jag, som aldrig har haft problem med vänner och inte ens funderat över hur man ska bete sig för att bli omtyckt får lite av en chock. Får allt sämre självförtroende och det blir bara värre och värre desto längre tiden går. Folk träffas och festar och knullar medans jag sitter hemma och runkar och kollar på någon film på helgerna.... Blir dock aldrig riktigt deprimerad utan försöker mest se det som en sketen period i mitt liv som snart kommer att bli bättre. Samtidigt vet jag att desto längre jag detta fortsätter, desto mer livsofaren blir jag, och mindre "attraktiv" att ha som vän eller kille"

Nu har jag precis tagit studenten och mina "skolvänner" har därmed i stor sett försvunnit. Jag har alltså 0 riktiga vänner. Och min enda sociala kontakt får jag genom familj och jobb.

Nu är mitt hopp att om ett år försöka börja plugga vidare i någon universitetsstad och genom en flytt till en ny miljö få möjligheten till nya vänner...

Aja, försökte beskriva min historia men det blev bara jävligt rörigt... Får inte fram vad jag vill säga och pallar varken radera eller jobba vidare med detta inlägg, fail.

Blues - En vän
http://www.youtube.com/watch?v=4JKzEX0bTpE

Texten:
http://www.hiphoptexter.com/text.asp?textid=35