Varför har ni inga vänner?

Jag läser ibland om folk som inte har några vänner och undrar vad de ska ta sig till. Är det någon som läser det här och som sitter i den situationen? Jag skulle gärna vilja veta var problemet ligger, så kanske jag kan hjälpa till. Själv flyttade jag till en ny stad i tonåren - en stad där jag inte kände en kotte. Skaffade många nya vänner. Några ytliga, andra nära och en oerhört nära. När jag flyttade till Stockholm för ett tag sedan, var det lika lätt att skaffa vänner och bekanta.

Just nu har jag inga vänner, förutom min flickvän. Och självklart ett par av hennes bekanta som jag stannar till och pratar med om jag möter dem på stan. Men jag har inga "egna vänner".
Jag har precis som du hade, flyttat till en ny stad. Men skyller ifrån mig på att jag bara har bott här i en knapp månad och mesta tiden har gått åt till att komma igång i nya lägenheten. Jag har självklart kvar alla mina gamla vänner från "min" stad, och hälsar på dessa då och då. Jag kommer däremot att börja på högskolan om någon vecka, och där så kommer man ju skaffa sig några bekanta. Förhoppningsvis så innebär detta också att man t.ex. går ut på krogen eller så tillsammans och skaffar sig ytterligare bekantskaper.

Alla har inte behov av vänner och trivs bra i ensamhet. Jag är en av dem men när ensamheten går över till isolation är det bara plågsamt. Dock har jag i alla fall en nära vän.

Själv är jag för feg för att utöka min bekantskapskrets. Antar att jag är rädd att det ska bli pinsamt om man frågar om någon vill hitta på något och det visar sig att vi inte alls är bra polare. Samt att jag inte anser mig tillräckligt tuff för vissa så antagligen har det med självförtroende att göra.

Men jag har faktiskt ökat min bekantskapskrets under de senaste månaderna. Jag ska hitta en aktivitet också. Annars är jag ganska social och kommer bra överrens med folk men det stannar där.

Hur går du till väga då?

alla vänner jag har haft har svikit mig på ett eller annat sätt. litar inte på folk längre och är hellre ensam än riskerar att bli sårad igen.

jag har inte massor med vänner, men det är ett val jag har gjort. flyttade från en liten stad till en "storstad" vi 13 års ålder, började på ny skola som var överpackad med idioter och i största allmänhet dryga människor. sen dess har jag varit väldigt försiktig med vem jag öppnar mig för. nu när jag går mitt sista år på gymn. har jag fått lite bättre självförtroende, men under högstadiet blev jag totalt sågad konstant, något som resulterade i rädsla för kontakt, nu har jag kanske 5 tighta polare som jag umgås med nu och då, och 1 som är jag är riktigt riktigt tight med

Märker man inte vilka som är något att ha ganska tidigt?

Om det är i en skola eller annan sammanslutning av människor som man träffar regelbundet, så ter det sig ganska naturligt att börja prata med någon. Om två redan känner varandra, är det ännu enklare - då hör jag ju vad de pratar om och fliker in. Efter ett tag undrar jag om vi ska hitta på något. När vi väl gjort det, så är det naturligt att ringa dem och fråga "ska ni med på". Och efter det kan man fråga någon enskild "vill du med på".

Därefter är det lättast att skaffa nya kontakter via de befintliga. Men ibland händer det ju att man skaffar en helt ny. På uteställen kan man gå fram till grupper av människor, både tjejer och killar, och småprata. Så småningom kryper det fram vad de jobbar med. Säg att någon av killarna är datatekniker... Då vill du givetvis ha hjälp med datorn någon gång. Ni rings. Osv.

Socialt spel. Ungefär som när man raggar på tjejer, fast i det här fallet är det genuint icke-intresse av något annat än vänskap :-D

All right, jag har väl kanske inte det största sociala nätverket.

Jag var nog osocialare för ett år sedan än vad jag är nu, eftersom förra året och året innan studerade jag på högskolan under några månader utan någon som helst social kontakt. Det skulle jag nog inte orkat med nu.

Under den skolperioden hade jag hälsat på några, läraren bland annat. Och någon städare, eller det kanske snarare var en vaktmästare.
Alla andra individer i min egen ålder verkade inte intresserade av att ta kontakt, så jag sket i dem och var ensam.

Den senaste sociala kontakten jag hade var på nyår och det var den första riktiga sedan början av oktober. På nyår umgicks jag med brorsan, hans tjej och några polare till dem.
Med folk jag känner och är trygg med är jag jävligt social.

Under de senaste 5 åren har jag varit på krogen 3 gånger samt 1 hemfest år 2004. Dem jag umgicks med då förlorade jag kontakten med 2005. En har jag lite kontakt med, kanske 1 gång per år då vi ses och snackar.

Har ingen flickvän och har aldrig haft ett förhållande. Har enbart haft lite sex till och från, men dem tillfällena kan jag räkna på händerna.

Kanske ska nämnas att jag snart fyller 25 och är totalt sysslolös sedan oktober. Ingen inkomst, utan lever mycket snålt på besparingar.

Jag får dagarna att gå med filmer, spel och debatter. Ser fram emot kvällarna om det går någon schysst film. Ljuset på tillvaron alltså.

Så ser mitt liv ut och ungefär så har det sett ut under åratal trots försök att förbättra tillvaron.

Kanske kan vara värt att nämna att jag inte är speciellt nöjd, dock ej deprimerad.

EDIT: Glömde att skriva att jag är isolerad på 21 kvadrat sedan 2 år.

Under mina 19 år så har jag hittills kunnat kalla EN person som riktig kompis. Under högstadiet blev jag mobbad ena stunden och sen kompis en annan stund då man behövde nån som var bra på basket. Så jag har lite svårt att ta in kompisar på grund av att jag inte litar på alla. Gjorde dock det när jag bytte skola till en i Halmstad.

När vi skulle på ett lär-dig-känna-dina-klasskamrater-läger så kände ingen varandra, men man hade redan börjat bilda grupper. Och 4 av killarna drog in mig i gruppen och accepterade mig även om jag var tystlåten. Kände att jag äntligen fått riktiga polare Fast nu i efterhand så kan jag bara lita på den ena av dessa fyra. De andra tre har på nått sett snackat skit om det ena eller det andra som jag inte tolererar.

Och det här med att jag är tystlåten gör det inte lättare att få vänner för mig. Jag fattar inte varför jag inte kan vara social. Jag har jättesvårt att komma på vad jag ska prata om när jag typ går ensam med denna polaren jag litar på. Istället kan vi ibland gå helt tysta i 20 minuter och sen bara "ses imorgon".

Men det du säger bygger lite på att du har något att dra med dem på. Jag har inte direkt något att bjuda på. Men att småprata i en grupp av alkoholpåverkade människor skulle kunna funka bra. Får testa det någon gång.