Bokningsservice i Sverige AB och dess VD Christian Silfwersvärd (VARNING: LÅÅÅÅÅNGT!)

Christian Silfwersvärd och Bokningsservice i Sverige AB
– En kortfattad resumé av den mest kafkaartade dagen i mitt liv

Låt mig börja med att placera er i rätt sinnesstämning som hjälp för att ta er igenom detta diffusa dokument genom att presentera en rapport på hur min morgon började innan den, på ett farsartat, högst egendomligt sätt, urartade till någonting som övergår den här skribentens förstånd.

En bitande kall, snöslaskig januarimorgon klockan 06:15 slog jag upp mina ögon hemma hos min faster som jag övernattat hos eftersom jag fått ett nytt arbete. Huvudkontoret som detta företag besatt befann sig i Stockholm, en stad som jag normalt sett inte befinner mig i.

Jag hade blivit kallad på ett introduktionsmöte till det företag som jag nu, efter noggrant övervägande, bestämt mig för att inte representera, vare sig idag eller någonsin i framtiden - nämligen Bokningsservice i Sverige AB; ett företag som har som specialité, ja helt enkelt den kvalité som sätter Bokningsservice i Sverige AB på kartan och skiljer detta företag från den övriga uppsjö av callcenter som numera poppar upp som små vidbrända popcorn i vårt samhälle, är att boka in kunder, stora som små för information om kapitalförvaltning åt olika uppdragsgivare; seriösa företagare som själva kanske saknar möjligheten att, på ett kortfattat sätt, kommunicera med sina presumtiva kunder och själva avtala mötestider.

Hursomhelst.

En bitande kall, snöslaskig januarimorgon klockan 06:15 slog jag upp mina ögon hemma hos min faster och stoppade i mig en god frukost och en stor kopp kaffe för att förbereda mig på den dag som jag väntat på – första dagen på nya jobbet! Min aptit var något dämpad till följd av min exaltering och den förväntan jag hade inför arbetsdagen som nu låg framför mig. Jag skulle på mitt första presentationsmöte och skriva på mitt anställningskontrakt innan dagen var slut. Det var vad vi kommit överens om på telefon, jag och Christian Silfwersvärd – den person vi kommer återkomma till ett flertal gånger under denna farsartade berättelse.

Jag stoppade i mig min frukost, gjorde morgontoaletten och knöt min randiga slips i en respektingivande four-in-handknut som jag lärt mig av min morbror en gång i tiden så att jag skulle vara extra stilig, dagen till ära. Jag tittade mig i spegeln både en och två gånger extra - det gäller ju att se bra ut första dagen på jobbet – innan jag begav mig hemifrån omkring halv åttasnåret.
Kylan slog mig i ansiktet som en fläkt av kung Bores isande andedräkt så fort jag lämnat min fasters bostad. Den bet mitt ansikte och fick mina ögon att tåras, men solen var på väg upp och jag vandrade med målmedvetna steg mot pendeltågsstationen i Ängby. Jag skulle vara tvungen att byta en gång vid Fridhemsplan och åka ytterligare en hållplats, men allt var väl – jag visste precis vart jag skulle ta vägen eftersom jag, tillsammans med min faster, gjort en rekognosceringsrunda kvällen innan - för säkerhets skull.

När jag väl klivit av pendeltåg och tunnelbanor och tagit mig fram till den luggslitna byggnad där Bokningsservice i Sverige AB huserade slogs jag direkt utav tanken att detta mer liknade en lagerlokal än ett kontorslandskap. Av inredningen att döma tycktes det mig nästan som att jag träffat huvudet på spiken bara genom denna iakttagelse och redan här borde naturligtvis vän av ordning gjort en piruett och, på snabbast möjliga sätt, tagit sig därifrån. Det är naturligtvis mycket lättare att prata än att faktiskt utföra en sådan handling i dagens kristider, där både unga och gamla lever med en konstant skräck att fattas arbete till följd av en skrämmande påtaglig finanskris där matkassarna inte blir billigare utan snarare dyrare och dyrare. Men nog om det, käre läsare – åter till Silfwersvärd och hans Bokningsservice i Sverige AB.

Eftersom min goda framförhållning gett mig ett försprång på cirka trettio minuter blev jag ombedd att sitta ned i den sparsamt inredda foajé som utgjorde det första intrycket av Bokningsservice i Sverige AB.

Det skrivbord som fanns placerat på vänster sida av ingången var obemannat så jag blev själv invisad av Sifwersvärd att sitta ned. Det gjorde mig dock ingenting att vara tvungen att vänta, då jag, i min fullpackade väska, hade ett halvläst ex av Le Clézios ”Öken” att fördjupa mig i under min väntan, så tiden förflöt snarare på ett behagligt sätt och ett varmt lugn spred sig i min kropp. Detta hade potential till att bli en riktigt bra dag och jag såg fortfarande fram emot det möte som nu bara var några minuter bort.

Tio i nio ringer den andra sökanden på företagets dörrklocka och även han får sitta ned och vänta.
När klockan slagit nio slog jag ihop mitt exemplar av ”Öken” och lämnade huvudkaraktären i Marseilles slumkvarter. Nu var det dags att börja mötet!

Utan att presentera sig själv eller ens bemödiga sig med att hälsa oss välkomna avbryter Silfwersvärd den kortfattade introduktionen upprepade gånger genom att ideligen svara i sin mobiltelefon, någonting han dock ursäktade sig för.
Det första som stod på dagordningen var en grundläggande beskrivning av den moderna konsumentens köpvanor där Silfwersvärd på cirka tio minuter lyckades förklara för oss applikanter -undertecknad samt ytterligare en sökande som förmodligen, liksom jag sett fram emot den här dagen - att alla konsumenter besitter dessa två egenskaper:

1. alla konsumenter är korkade
2. alla konsumenter är rädda

Att Silfwersvärds egendomliga, kanske inte helt lysande retoriska förmåga gjorde det budskap som förmedlades något diffust ber jag att få klargöra redan i det här skedet av min historia, då det är av vikt att ni som läsare förstår att jag själv inte har för avsikt att göra denna snåriga berättelse mer svårläst än vad den redan är utan enbart återger de resonemang som fördes så noggrant som möjligt, vilka bitvis kan förefalla att vara en aning förbryllande på grund av Silfwersvärds grundläggande oförmåga att föra normala diskussioner. Men det var alltså rädslan som hindrade konsumenten från att konsumera.

Efter denna, minst sagt, intressanta introduktion fortsatte Silfwersvärd att raljera genom att få oss sökande att förstå hur lite vi egentligen förstod om hur man för ett telefonsamtal. Vad vi egentligen inte förstod har jag faktiskt fortfarande svårt att förstå, då hans arroganta luftpastejer till budskap bitvis inte lyckades nå hela vägen fram till oss mottagare. Nåväl.

Vi återgick en stund till att diskutera kundbearbetning och köpbeteenden. Under hela tiden betedde sig Silfwersvärd liksom på samma sätt som en blodhund som precis attackerat ett köttben och slogs för det med de andra gathundarna; han kastade ut komplexa frågor som han krävde ja-eller-nej-svar på inom loppet av mindre än ett andetag. Utöver dessa ganska barnsliga och manipulativa försök att använda sig av de etablerade härskartekniker som vi känner till vändes dessutom våra svar på en sekund till något helt motsatt än det vi egentligen svarat utav Silfwersvärd.

”Påstår du att killen som sitter mitt emot dig på andra sidan av bordet är korkad?” frågade Silfwersvärd min stackars olycksbroder medan han pekade med hela handen på mig. Detta var en följd av hur han själv(!) förklarat för oss att alla ”vanliga människor” som faller för de köpsignaler som exempelvis IKEA skickar ut är idioter. Silfwersvärd använde många gånger just IKEA som exempel.
Efter nästa fråga som kastades på den stackars saten på andra sidan bordet hade Silfwersvärd nu lyckats få honom att, enligt Silfwersvärds eget paradoxala synsätt, förklara att anledningen till detta är att vi alla drivs utav primala instinkter (ordet ”primal” lade jag själv till, då jag inte tror att Silfwersvärd ens har det i sin vokabulär.).
”Så du påstår inte bara att han är korkad? Du kallar honom för apa också?” utbrister han.

Efter detta följde givetvis en förklaring på Silfwersvärds egen modell för hur ett samtal ska gå till, som för mig tycktes något egendomlig, samt en kortfattad presentation av det företag vi skulle representera när vi satte oss vid telefonerna. En intressant sak som jag lade märke till var att vi som sökte inte ens fick se det företagets logotype.
När denna cirka fyrtio minuter långa, intellektuellt plågsamma presentation var över var det dags att själva skriva ner de bästa argument som Silfwersvärd nu presenterat på sin blanka white board. Detta skulle vi utföra under tystnad på egen hand medan Silfwersvärd själv lämnade rummet. Men nu hade den andra applikanten tröttnat.
Han satte på sig sin gröna, tjocka jacka och tittade mig i ögonen och sa att han fått nog och sedan önskade han mig lycka till innan han med barska steg lämnade Silfwersvärds lokal.
Nu var det dags för Silfwersvärd att utvärdera mitt arbete som jag gjort under den tid han varit borta.

”Det här är ju bara skit! Det får du ta och göra om” var allt han sa efter att ha kastat en snabb blick på pappret. ”Det står ju alldeles för mycket text här. Stryk över skiten och börja om.” och sen ritade han ett stort kryss över mitt papper med sin bläckpenna.

...

...

Att refusera text är naturligtvis en del i varje skapandeprocess där man vill uppnå ett gott resultat, men att på detta sätt helt slumpvis avfärda det skrivna ordet var, för mig, en erfarenhet utöver det vanliga. Emellertid lyckades jag dock, på något magiskt sätt, slumpmässigt producera ett par argument som faktiskt vann Silfwersvärds gillande.
Sedan var det dags för min första och enda rast.
Under de tjugo minuter som följde kan jag, kära läsare, inte finna ord för den ilska jag kände inombords. Jag nästan bubblade av vrede.
Jag kastade mig ut ur lokalen för att åtminstone kunna andas och råkade få syn på en Pressbyrå som låg precis bredvid lokalen jag nyss befunnit mig i. Där inhandlades både ett paket röda Marlboro samt en dosa Göteborgs Rapé, detta trots att jag för flera månader sedan slutat helt med nikotin. Nu drevs jag däremot utav min ilska och mitt irrationella köpbeteende, antagligen härlett av mina korkade, aplika gener som vi tidigare kortfattat berört, till att införskaffa dessa tobaksvaror för att eventuellt, med så mycket nikotin som möjligt i kroppen, kunna stå ut med en fortsättning på denna dag som, efter nio prick, istället för att vara en av de bättre, förvandlats till en av de värsta i hela min yrkeskarriär.

Jag rökte väl en två-tre cigarretter innan jag, arg som ett bi, vandrade upp för trapporna till kontoret igen och jag måste säga att jag känner mig tacksam för att få ha studerat teater under så många år som jag gjort, då detta måste hjälpt mig att inta ett mer trevligt förhållningssätt gentemot denne Silfwersvärd. Jag tror Ghandi hade velat strypa honom med något utav de tygstycken han bar på sin kropp om deras vägar någonsin korsats.

Jag kom upp och tog en kopp kaffe i det klaustrofobiska, gråmålade, minimalistiskt möblerade fikarum som stod till mitt förfogande och precis när jag hällt upp min kopp kom Silfwersvärd och kallade in mig i konferensrummet. Nu var det dags att skriva samtalsmanus.

Ett samtalsmanus är ett stycke papper man har när man arbetar med att marknadsföra produkter via telefon. Där står de fraser man bör använda sig av under tiden som man för ett samtal med den man har på andra sidan luren nedskrivna och enligt mig är detta, snarare mer än ett hjälpmedel att simulera en god dialog, en något enahanda, ofta ganska krystad monolog vars enda syfte är att manipulera kunden till att nå ett, för säljaren, hett eftertraktat avslut. Naturligtvis hade Silfwersvärd en egen metod även för detta.

”Vi tillhandahåller inte några färdigskrivna manus till våra besöksbokare utan vi ser istället till att ni får göra egna utifrån den information ni fått av mig för att vi bättre ska få se att ni förstått innehållet i det som presenterats för er.” svarade Silfwersvärd när jag frågade varför Bokningsservice i Sverige AB inte försåg sina anställda med sådana, någonting som alla företag inom telemarketingbranschen jag någonsin satt min fot på alltid ser till att tillhandahålla för att säkerställa att rätt information förmedlas av telefonisten till kunden. Dock inte på Silfwersvärds företag.

Med hjälp av den knapphändiga och ofta myckt kryptiska information som Silfwersvärd gett mig lyckades jag, efter både två och tre försök som Silfwersvärd förkastat, arbeta fram ett dokument som skulle hjälpa mig att möta kunden på rätt sätt. Silfwersvärd påpekade naturligtvis att detta inte var ett helt vattentätt manus och antydde att detta berodde på att jag själv naturligtvis inte besatt samma intellektuella kapacitet som honom själv och därför självklart inte kunde förväntas att göra ett perfekt resultat på direkten men klargjorde för mig att detta var något som jag skulle bli bättre på med tiden som anställd hos honom.

Efter detta gick vi igenom proceduren man skulle genomföra ifall man nu, mot förmodan, skulle lyckas boka in någon på ett av dessa möten. Det var buntar av papper med olika telefonnummer på där man skulle kryssa över telefonnummer efter telefonnummer allteftersom man betade av dem. Fick man napp var det en siffra som skulle skrivas någonstans i marginalen på pappret, om ingen svarade var det en annan siffra, om man inte nådde den man sökte en annan och så vidare.

Att mitt tålamod under dagen både en och ett par gånger varit på väg att tryta råder det för dig nu antagligen inget tvivel om, men nu började jag bli riktigt irriterad. Att inte lägga ett par tusenlappar på att faktiskt köpa ett enkelt bokningsprogram till ett företag vars nisch är att boka möten visar, enligt mig en grundläggande brist på respekt för de anställda man har, men detta var ingenting som jag påpekade för Silfwersvärd.

När den praktiska biten var avklarad tyckte Silfwersvärd att jag skulle gå ut och sätta mig och ringa. Då frågade jag honom vänligt om jag inte först kunde få lyssna på någon av de andra anställda och se hur de bemötte kunden i telefon, ytterligare en grundläggande procedur på alla de callcenterföretag jag arbetat på. Detta görs för att den nytillkomne säljaren fortfarande befinner sig i en slags lärlingsprocess där hon fortfarande kan behöva lite hjälpmedel innan första samtalet; någonting som jag också förklarade för en, till synes, oförstående Silfwersvärd.

”Vi arbetar inte så på det här företaget. Det beror på att vi inte vill att du ska präglas av hur de andra säljarna bemöter kunderna. Vi har fyra personer som sitter där inne” sa han och pekade in i en ljudisolerad glasbur ”och alla fyra har olika tekniker att approacha kunden. Om du lyssnar på en aggressiv säljare så blir du själv aggressiv och vi vill att du hittar en egen stil. Det är bättre så tycker vi. Vi har faktiskt statistik på att det här är det sätt som funkar bäst och vi har dessutom expanderat och har nu över 300 anställda som arbetar på det här sättet.”

Jag förklarade sansat för Silfwersvärd att jag aldrig tidigare arbetat på ett liknande sätt och att jag faktiskt har viss erfarenhet av branschen, då jag själv arbetat på Transcom, ett av Sveriges största callcenter med cirka 3000 anställda som också är en del av Kinnevikskoncernen där dylika metoder aldrig någonsin, mig veterligen, tillämpats.


”Det är bara en massa ‘back-slick-säljare som sitter där.” sa han arrogant. ”Ingen av de grabbarna skulle klara sig mer än max en vecka hos oss. De skulle pumpa iväg hur många möten som helst, men hur många tror du skulle komma? Ingen. Nej, just det!”

”Men hur kan du begära att jag ska gå ut och sätta mig och börja ringa upp kunder utan att ens ha ett hum om hur jag ska göra för att bemöta frågor som kan dyka upp om jag inte får lyssna på hur mina kollegor gör när du vill att jag ska sälja en kryptisk tjänst som jag inte ens riktigt vet vad den innebär och när jag, som bas enbart har din 40 minuter långa knapphändiga information och inte ens har en aning om vad det är för företag jag representerar?” frågade jag honom nu, då mitt tålamod till sist började ta slut.

”Om du inte ens vet vad du representerar efter min redovisning så tycker jag att du borde överväga om du faktiskt passar på det här företaget.” sa han då.
”Jag har faktiskt övervägt detta under ett par timmar här och kommit fram till att jag nog inte är intresserad av att ingå i ert företag.” svarade jag honom och reste mig upp. Därefter skakade vi hand och jag blev än en gång lovad ersättning för de utlägg som uppkommit i samband med min resa till Stockholm och att pengarna skulle sättas in på mitt konto så fort jag postat mina tågbiljetter och mitt kontonummer.


Efter detta promenerade jag ut i Stockholm city, tände en cigarett och reflekterade över denna kafkaartade dag och vad jag kunnat dra för lärdom av den. Svaret på frågan är att man naturligtvis ska anstränga sig för att få utöva sin rätt att arbeta om man är arbetsför, men att det inte är acceptabelt att tvingas att hoppa baklänges genom brinnande ringar enbart för att en callcenter-cirkusdirektör står på andra sidan med en vinande, skinande röd ny oxpiska som han använder efter eget (bristande) omdöme.

Jag fortsätter naturligtvis mitt jobbsökande och kommer säkerligen hitta någonting snarast, men jag kommer förhoppningsvis aldrig någonsin att stöta på ett företag som Bokningsservice i Sverige AB och heller aldrig mer en mer misslyckad cirkusdirektör än Christian Silfwersvärd.

Jag tycker det låter som en mycket rolig dag, en dag att minnas. En upplevelse att ta med sig.

Frågan jag ställer mig är varför söker man callcenter jobb? Jag har fått för mig att det är mindre bra betalt, dåliga avtal och enformigt?

Vilken fantastiskt trevlig liten historia! Och vilken dag sen!

Tack för att du delar med dig

/perris

Oerhört trevlig läsning

Fascinerande och välskrivet. Trevligt.

Och sen när finns det en pendeltågsstation i Ängby?

Ja fyfan vilka människor det finns. Jobbar själv på transcom just nu och hade företaget introducerat mig som Silfwersvärds så hade jag inte blivit långvarig. Får man fråga var du satt när du jobbade på transcom Bob Lunta?

Hahaha, jättebra skrivet!

Tråkigt att det var på sådant sätt dock skönt att du gick därifrån..


Måste dock säga att det hade varit intressant om du hade tagit jobbet, kan tänka mig att det skulle uppkomma många intressanta historier om denna Christian Silfwersvärd.

intressant läsning, jag hade lämnat rummet ganska fort. credd till att du stannade så länge som du gjorde

Jag satt i Norrköping.

För tillfället letar jag bara efter ett enkelt okvalificerat jobb som jag kan ha ett halvår eller så, sen ska jag och fästmön flytta ifrån stan och plugga annorstädes.