Språkspel

Är "språkspel" alltså då man började ifrågasätta huruvida språket avspeglar verkligheten eller om språket skapar verkligheten? Har jag fått till allting tokigt nu?

För det verkar påminna om hur man inom antropologin talar om hur olika kulturer skapar koherenta system för att ordna och organisera kunskapssystem där språket är ett redskap för det.

Ja, jag vet inte vad de säger om saken inom antropologin, om jag minns rätt så skrev Kreisel någonstans att W. kanske fick iden från Hilberts implicita definitioner i geometridravlet, det finns också en uppenbar möjlig influence från Gentzens introduktions- och eliminationsregler.

Det jag tänkte på var Sapir-Whorf-hypotesen och Lévi-Strauss' teorier om det fundamentala tänkandet som alla kulturer bär på (dvs, språkliga konstruktioner och mytologier för att skapa rationalitet i världen) och även lite grand på Austins performativitetsteori.

Det som Wittgenstein verkade vilja göra var att fly från den analytiska skolans språkliga idealism och närma sig en slags pragmatism som undersöker det praktiska effekterna av språket istället för att kunna spänna sina intellektuella muskler genom att hitta på avancerad och reduktionistisk logik. Vad jag vet så är det just den senare Wittgensteins tänkande som påverkat postmodernister som, exempelvis, Lyotard och hans teorier om metanarrativ.

Ja, det ligger säkert mycket i det du säger, jag är inte rätt flashbackare för att prata om varken sådana där antropologiska saker eller annat du tar upp. Att säga att W. verkade vilja fly från "den analytiska skolans språkliga idealism" förstår jag inte riktigt vad det betyder. Kanske du kan utveckla det ngt?
Kan inte heller riktigt säga att jag förstår vad du syftar på med "avancerad och reduktionistisk logik". Kanske du kan ge ngt exempel?

Det jag menar är att den analytiska skolan går ut på att göra språket så "lämpligt" som möjligt för att bedriva enkla såväl som avancerade logiska system men sällan används språket på ett sådant sätt i verkligheten. Det blir som ett filosofiskt fackspråk; ett språk för filosofer för att bedriva (analytisk) filosofi.

Och lite grand så ser jag på analytisk filosofi i allmänhet: det är en filosofi för just analytiska filosofer och har väldigt lite relevans utanför de filosofiska institutionernas väggar. Till skillnad från många kontinentala filosofer som har fortsatt en tradition av att göra filosofin tillämplig på andra ämnesområden såväl som i vardagen.

Använda språket för att "för att bedriva enkla såväl som avancerade logiska system"? Det låter som en väldig inskränkning av det mänskliga språket.
Du kanske kan ge något exempel på vad du har i tankarna här?
Det vore också intressant att se några referenser till filosofer som har föreslaget denna inskränkning.

Nu är jag inte särskilt filosofiskt bildad så jag är ute på hal is men Bertrand Russell är ett exempel. Han verkade ha ambitionen att filosofi skulle mer likna matematik och matematiska formler än text och talat språk.

Det vore intressant att se en lite mer utförlig redogörelse för hur (och kanske också var i hans digra produktion) du finner denna ambition uttryckt hos Russell.

Det kan jag inte, utan det bygger på en känsla och upplevelse jag fått av att läsa texter om honom och hans egna tankegångar kring filosofin (som exempelvis kan finnas i slutet av A History of Western Philosophy). Jag uttrycker här inget annat än min upplevelse av saker o ting, så att ställa specifika frågor till mig är meningslöst.

Språket är ett svårt spel,- som vi spelar tillsammans