Hej!
Det kan bli en lång text, men jag hoppas att ni kan stå ut. Jag har ett problem som jag behöver hjälp med. Någon här kanske vet vad som är fel, och hur jag får hjälp.
Bakgrundsinfo:
Jag är en kille på 19 år som överlag mår bra nuförtiden. Jag har relativt mycket vänner, och umgås med många. Jag har daglig sysselsättning genom kommunen, och därav inkomst. Jag har många intressen, såsom fotboll, film, historia, datorer, samt i princip alla andra sporter. Jag är en kille som har mål i livet, och vet vad jag vill. Jag är sedan 14 års ålder diagnostiserad med Aspergers Syndrom, med klara drag av ADHD. Jag har inga direkta problem med det sociala, och får lätt nya vänner och tjejer. Jag äter Sertralin 100 mg/dag för att klara av dagen, vilket jag gör.
Min uppväxt var inte alls bra dock. Mina föräldrar skilde sig när jag var fyra år, och dessförinnan var min far bara hemma på helger då han jobbade långt ifrån där vi bodde. Mina föräldrar pratade aldrig med varandra, och bråkade nästan jämt. Min mor bodde tillsammans med min far för min skull, inte för att de älskade varandra. Min mor ville att allt skulle vara bra, men till slut gick det inte mer och jag fick beskåda en mycket otrevlig syn mellan mina föräldrar. Jag har även blivit misshandlad av mina föräldrar vid ett par tillfällen. Mina riktiga föräldrar har inte pratat med varandra förens jag blev 17 år. Det har självklart gått ut över mig på ett negativt sätt.
Cirka två månader efter att mina föräldrar skilde sig så träffade min mor en ny kille, och de gifte sig efter de varit tillsammans en väldigt kort period. Hennes nya man blev givetvis en fadersgestalt för mig, då jag knappt kände min riktiga far överhuvudtaget. Jag träffade min far varannan helg ungefär, då han bodde långt bort från min mor och min låtsaspappa. När jag väl var där så ville jag bara hem igen.
Under mina tidigare år i skolan var det mesta bra. Jag fick mycket vänner, och det gick rätt bra i skolan. Jag ansågs som ganska populär. I sjuan på högstadiet var livet fortfarande bra, men sedan började Asperger utvecklades. Jag hade när jag var yngre blivit utredd om just Asperger och ADHD, men fick ingen diagnos. Jag blev mindre och mindre social, och det gick sämre i skolan. Jag fick upp intresset för datorer och spel, mest Counter-Strike. Jag började sitta mer och mer framför datorn, men jag hade fortfarande vänner som jag umgicks med. Med tiden började jag isolera mig mer och mer framför datorn, och hittade på ursäkter för att inte träffa mina vänner. Betygen rasade och jag förlorade alla mina vänner. Jag blev mobbad i skolan under de sista åren och livet var skit.
Efter nian tog jag ett sabbatsår och satt hemma framför datorn. Jag började utveckla mycket depressiva symtom och jag blev agressiv i hemmet. Jag har bott i 3 fosterfamiljer under mina år, då jag inte kunnat bo hemma. Sedan tog jag tag i mitt liv, började sova normalt, äta normalt, gå ut, skaffa vänner, börja skolan och allt sånt. Jag började även äta antidepressiv medicin, vilket håller mig borta från att hamna i depression, mycket jobbiga tvångstankar och självmordstankar. Överlag ses jag som en mycket trevlig och snäll kille som är glad och lätt får nya vänner.
Nu till det huvudsakliga problemet:
Som sagt, jag mår mycket bra överlag, med många vänner, tjejer, intressen samt sysselsättning. Det enda som jag egentligen mår dåligt över är väl att jag "ser ner" på en del situationer, som mest handlar om vänner.
Ett exempel är om någon kompis träffat en tjej så ska jag hela tiden hitta på saker som gör att han ska lämna henne. Jag ser liksom inte det som är bra för min kompis, när det gäller tjejer. Självklart vill jag alltid det bästa för mina vänner, och att de ska må bra. Men vad är det som gör att jag vill visa mig bättre än min vän och partnern h*n träffat? Det känns som att jag är rädd för att bli utanför, och därför måste hitta på saker, för att vara med..? Varför kan jag inte bara reagera normalt, bli glad för nånting för min kompis, även om jag inte är involverad i det?
Jag vet inte om det jag skrev under bakgrund har med mitt problem att göra, men det är mycket jobbigt och jag har funderat att söka hjälp. Vad är fel på mig?
Tack på förhand, eran trojänare /Mandic!
Det kan bli en lång text, men jag hoppas att ni kan stå ut. Jag har ett problem som jag behöver hjälp med. Någon här kanske vet vad som är fel, och hur jag får hjälp.
Bakgrundsinfo:
Jag är en kille på 19 år som överlag mår bra nuförtiden. Jag har relativt mycket vänner, och umgås med många. Jag har daglig sysselsättning genom kommunen, och därav inkomst. Jag har många intressen, såsom fotboll, film, historia, datorer, samt i princip alla andra sporter. Jag är en kille som har mål i livet, och vet vad jag vill. Jag är sedan 14 års ålder diagnostiserad med Aspergers Syndrom, med klara drag av ADHD. Jag har inga direkta problem med det sociala, och får lätt nya vänner och tjejer. Jag äter Sertralin 100 mg/dag för att klara av dagen, vilket jag gör.
Min uppväxt var inte alls bra dock. Mina föräldrar skilde sig när jag var fyra år, och dessförinnan var min far bara hemma på helger då han jobbade långt ifrån där vi bodde. Mina föräldrar pratade aldrig med varandra, och bråkade nästan jämt. Min mor bodde tillsammans med min far för min skull, inte för att de älskade varandra. Min mor ville att allt skulle vara bra, men till slut gick det inte mer och jag fick beskåda en mycket otrevlig syn mellan mina föräldrar. Jag har även blivit misshandlad av mina föräldrar vid ett par tillfällen. Mina riktiga föräldrar har inte pratat med varandra förens jag blev 17 år. Det har självklart gått ut över mig på ett negativt sätt.
Cirka två månader efter att mina föräldrar skilde sig så träffade min mor en ny kille, och de gifte sig efter de varit tillsammans en väldigt kort period. Hennes nya man blev givetvis en fadersgestalt för mig, då jag knappt kände min riktiga far överhuvudtaget. Jag träffade min far varannan helg ungefär, då han bodde långt bort från min mor och min låtsaspappa. När jag väl var där så ville jag bara hem igen.
Under mina tidigare år i skolan var det mesta bra. Jag fick mycket vänner, och det gick rätt bra i skolan. Jag ansågs som ganska populär. I sjuan på högstadiet var livet fortfarande bra, men sedan började Asperger utvecklades. Jag hade när jag var yngre blivit utredd om just Asperger och ADHD, men fick ingen diagnos. Jag blev mindre och mindre social, och det gick sämre i skolan. Jag fick upp intresset för datorer och spel, mest Counter-Strike. Jag började sitta mer och mer framför datorn, men jag hade fortfarande vänner som jag umgicks med. Med tiden började jag isolera mig mer och mer framför datorn, och hittade på ursäkter för att inte träffa mina vänner. Betygen rasade och jag förlorade alla mina vänner. Jag blev mobbad i skolan under de sista åren och livet var skit.
Efter nian tog jag ett sabbatsår och satt hemma framför datorn. Jag började utveckla mycket depressiva symtom och jag blev agressiv i hemmet. Jag har bott i 3 fosterfamiljer under mina år, då jag inte kunnat bo hemma. Sedan tog jag tag i mitt liv, började sova normalt, äta normalt, gå ut, skaffa vänner, börja skolan och allt sånt. Jag började även äta antidepressiv medicin, vilket håller mig borta från att hamna i depression, mycket jobbiga tvångstankar och självmordstankar. Överlag ses jag som en mycket trevlig och snäll kille som är glad och lätt får nya vänner.
Nu till det huvudsakliga problemet:
Som sagt, jag mår mycket bra överlag, med många vänner, tjejer, intressen samt sysselsättning. Det enda som jag egentligen mår dåligt över är väl att jag "ser ner" på en del situationer, som mest handlar om vänner.
Ett exempel är om någon kompis träffat en tjej så ska jag hela tiden hitta på saker som gör att han ska lämna henne. Jag ser liksom inte det som är bra för min kompis, när det gäller tjejer. Självklart vill jag alltid det bästa för mina vänner, och att de ska må bra. Men vad är det som gör att jag vill visa mig bättre än min vän och partnern h*n träffat? Det känns som att jag är rädd för att bli utanför, och därför måste hitta på saker, för att vara med..? Varför kan jag inte bara reagera normalt, bli glad för nånting för min kompis, även om jag inte är involverad i det?
Jag vet inte om det jag skrev under bakgrund har med mitt problem att göra, men det är mycket jobbigt och jag har funderat att söka hjälp. Vad är fel på mig?
Tack på förhand, eran trojänare /Mandic!
__________________
Senast redigerad av Mandic! 2009-01-03 kl. 11:53.
Senast redigerad av Mandic! 2009-01-03 kl. 11:53.