Tar folk på för stort allvar, vill sätta punkt för det!

Okej såhär ligger det till. Min självkänsla svajar upp och ner från dag till dag, dagar när min självkänsla är på topp älskar jag och när den är det motsatta hatar jag. Man märker på människors reaktioner runt omkring mig om det är "Bra självkänsla-dagen" eller "Dålig självkänsla-dagen", jag liksom är på ett helt annat sätt jag säger vettiga saker och är korrekt i hur jag agerar om man kan säga så.

Men nu till en sak jag märkt jag har när jag har bra självkänsla, jag tar inte människor på lika stort allvar då. Det kan ha en negativ klang men så är det absolut inte, det jag menar med att inte ta folk på samma allvar är att inte ha tankar som "men tänk om han/hon tänker så" eller "om jag gör så hur tänker han/hon om mig då?". Jag nästan skiter i såna tankar och bara kör på men när jag har mina "Dålig självkänsla-dagar" så ser jag alla personer som individer som är större och bättre än mig.

The big question här är varför jag aldrig kan leva kvar i den där förbannade "Bra självkänsla-dagen" i resten av mitt liv och slippa tänka att människor runt omkring mig är bättre?
Jag menar det är så jävla skönt att gå in i en lokal med mycket människor i och inte ta nån av dom på stort allvar och bara gå fram och snacka istället för att gå bakom allting och känna sig liten och obekväm!
Please help me!

Har lite av samma problematik, men, jag ser det såhär: Om jag nu hade mina glada dagar varje dag, resten av livet, skulle jag verkligen uppskatta dessa glada dagar lika mycket då? Du vet, lax varje dag. Hur som helst:

Det här med att ta människor på för stort allvar så tror jag att jag kan ha svårt att tyda min omgivning. Jag har svårt att ta upprepade pikar (jargongsnack). Om någon har svårt att uttrycka att de gillar mig i vänliga ordalag utan går in i grabbsnack, slag på axeln och skämt på min bekostnad fastnar det på mig likt stickybombs. Jag har vansinnigt svårt att skaka av mig sådant och det kan förstöra hela dagar för mig. Ovanpå det så träder det in någon form av paranoia och jag misstolkar alla försök för att få mig på bättre humör. Jag upplever det som att de daltar med mig och omyndigförklarar mig, det är nu inte sant utan det är helt och hållet i mitt huvud.

Jag vet inte ju nu inte om det är så du fungerar, eller ens om det är typ detta du menar. Men, jag har ännu inte funnit några verktyg för att råda bot på just dessa känslor när de uppstår, däremot har jag börja göra något åt mina impulser så att de stannar just vid impulser och inte handlingar som de gjorde förr, jag blev riktigt arg och kunde skrika och verbalt göra illa mitt "plågoris" och jag har även systematiskt gjort slut med flickvänner för att få dem i obalans, allt för att vi fortsätter förhållandet när allt lugnat ner sig.

Har du någon kontakt med öppenpsykiatrin och/eller går du i terapi? Medicinering? Någon diagnos?

Alltså grejen är att jag verkligen hatar dagar då min självkänsla är dålig, jag blir så jäkla isolerad i mig själv och tänker på allt jag gör gång på gång. Vill oftast inte möta så många människor då eftersom jag vet att jag inte är på min topp men däremot när jag har bra självkänsla vill jag möta så många människor som helst och bara prata på.
Att t.ex gå på fest när självkänslan är på topp är det bästa som finns, att gå in i lokal med massa människor och bara prata

Jag vet inte om mycket av detta ligger här hemma då jag tar mamma och pappa för givet om man kan säga så. Jag är inte alls likadan mot dom som jag är med mina polare.
Om man jämför med min äldre bror så är han väldigt pratglad med mina päron som däremot jag inte är men jag har bättrat mig lite på senaste då jag haft mina dagar då jag kunnat prata med dom också, men detta inträffar oftast när brorsan kommer hem och jag liksom nästan lär mig av vad han gör. Frågan är om jag kommer bli bättre där "ute" om jag börjar vara pratglad och positiv mot mina föräldrar först?