Att vara kopp eller inte vara kopp?

Precis. Det TS och en del andra verkar ha svårt att frikoppla från vartannat är det som Frege beskrev som denotation och konnotation (eller "mening" och "betydelse", Sinn und Bedeutung, i hans terminologi). "Kopp" pekar å ena sidan på de fysiska objekten (denotation, betydelse eller referens). Detta lär knappast förändas om människan försvinner. Å andra sidan har det en mening (konnotation), som "skål med öra man dricker heta vätskor ur", som lär gå förlorad med människan.

Om mycket små människor från mars skulle landa sedan människan försvunnit och hitta vår kopp, vilken de ger namnet "zxrpthfq", så skulle mycket väl denotationen kunna precis densamma som för "kopp", medan de pga sin storlek kanske finner att den är utmärkt att använda som pool i och konnotationen således är "liten pool med trampolin i fin keramik". Således denoterar "kopp" och "zxrpthfq" samma mängd objekt, medan de konnoterar helt olika saker. Dvs, för att upprepa mig själv, denotationen består, medan konnotationen förgås.

Själva koppen i sig kommer ju finnas kvar. Eller hur? Det finns väl kvar så länge den inte förstörs på ett eller annat sätt.

Begreppet kopp, alltså namnet och dess funktion försvinner ju.

Det kommer att fortsätta vara en kopp, även om ingen kommer att använda ordet. Kanske tänker vissa om ifall det rör sig om en organism istället, en som inte kan tänka, t.ex. gräs. Gräset kommer att fortsätta sitt fröspridande och växande även om mänskligheten inte är kvar och kallar det för gräs.

Just eftersom gräs är en levande organism skapar det ett eget syfte, något en kopp inte gör.

Så nej, meningen med gräs dör inte med människan.

Allting man kan tänka på har en ontologisk sida till sig. Även materiella objekt. Denna ontologiska sida är det vi tänker på. Men som vanligt måste man ha något att tänka på för att kunna tänka på något, så det är inte så att man bara tänker på objektet, man tänker med objektet. Koppen kan till exempel vara att-dricka-kaffe-ur-kopp, bland många andra saker förstås. Det betyder att inte nog med att koppen kräver sinnet, sinnet kräver också koppen. Utan koppen finns inte sinnet-som-tänker-med-koppen-genom-(meta)fysisk-interaktion-med-kopp, och utan sinnet finns inte koppen-som-sinnet-interagerar-med-genom-(meta)fysisk-interaktion. Koppen är en upplevelse, att dricka kaffe, att gräva en grop, att hålla fast en geting på midsommarbordet. Upplevelsen finns självklart inte utan varken kopp eller sinne.

Man får vara noga med att skilja på existens och vara, i fall som detta. Materialet existerar ju, keramik och whatnot. Men koppens vara finns inte utan sinne. Det är därför sinnet är lika mycket kopp som kropp. En dialogisk process. Man kan inte separera objekt från subjekt...

Men det blir extra roligt om man tänker sig ett subjekt istället för ett objekt. Koppen kan tala genom passiva synteser (vilka i sin tur är resultatet av sinnets interaktion med den ontologiska koppen), men en människa kan säga att den inte är det du tror att den är. Skulle man isådana fall tänka sig koppen som subjekt, och fråga den om den är en kopp även utan människor, skulle den kunna säga att den är en bok...

Terminologi-fråga. Är det inte koppens "varande" som upphör och inte dess "vara"? Var tyvärr ett halvår sen jag läste Heidegger så jag känner mig inte riktigt hemma hos honom längre.


Men om koppen vore subjekt så vore den väl samtidigt inte i stånd att sanningsenligt beskriva sig själv som objekt utan att reducera sig själv till det ovetbara tillstånd som den först framträdde ur? Varje försök av subjektet att konstituera sig måste ju alltid vara ett utslag av lögnaktighet, non?

Edit: Och det måste ju i sin tur göra lögnen till den ultimata signifikatorn för subjektiviteten. Att uttrycka sig i lögn är ju inte bara att förfalska verkligheten, utan i en Hegeliansk saltomortal har man ju bekräftat det andra subjektets subjektivitet och därigenom, med sin lögn, att man också betraktas som ett subjekt som kan ställas till svars av den andre. Men eftersom man ljuger så vrider man ju dialektiken ett helt varv till. Man själv vill konstituera sig på ett speciellt sätt genom den andre, för att man först i och med den andre har fått syn på sig själv som ett objekt och därför behöver frigöra sig från denna "objektifiering" just genom att övervinna det mest objektifierande av allt, nämligen att bara vara. Istället etablerar man lögnen som det moment 22 i vilket de båda subjekten konstitueras, till skillnad från sanningen, i vilken båda förblir som objekt för den andre. Puh. Nu Curre sova.

Mm, alla subjekt är objekt också, samtidigt. Man är aldrig helt och hållet Själv, aldrig helt och hållet Andre. En glidande skala, där man ibland är ett Jag och ibland ett Det. Att vara brandman är att vara både brandmannen och en brandman. Som koppen här då, den är både just den här specifika koppen och samtidigt en av alla andra koppar, mer eller mindre, beroende på situationen. Står det en hög koppar där, eller bara en enda unik kopp... Tja, det förändrar nog också dess vara iof. En hög koppar är ju inte samma sak som en enda kopp.

Intressant också, att begränsa frågeställningen här till "människor". Utomjordingar eller robotar då? "Medvetna varelser" torde vara enklare, annars kanske man måste gå in på en diskussion där man ser hemlösa eller kannibaler som icke-människor. Fast det är en kul problematisering ändå, för hur skulle det se ut om alla människor utom en hade försvunnit, och denna människan hade aldrig använt en kopp i hela sitt liv, då är det ändå inte en kopp som den människan ser framför sig. Om man antar att alla människor vet vad en kopp är, då är alla människor som inte använder koppar icke-människor?

Wow! It's the Return of the Platons idévärld. Snyggt jobbat Yi!


Hehe det ställer ju onekligen den något arbiträra problemformuleringen på ända. Om vi inte kan anta att koppen är känd av varje människa, så måste vi kanske också fråga oss, på vilket sätt är "koppen" känd för någon människa? Är det koppen som har talat till oss när vi ser den och säger "kopp", eller är det bara vi själva som uttalar oss om koppen? Är det först i och med den predikativa handlingen (att språkligt ge föremålet ett predikat, "kopp") som koppens "koppighet" framträder, och är i så fall inte språket själv den "idévärld" som alla ting har en del av?

Ja, det är ganska lurigt. Kan man säga att någon person upplever mer av koppen än en annan person? Framträder koppens vara mer för den som dricker ur den, än för den som bara tittar på den? Då kanske ingen har hela koppens vara i sitt sinne, eller hur man ska uttrycka det. Alla har en liten del av koppen, men inte hela.

Det säger fenomenologiska psykologen Roger Sages ofta också. Att det finns ett "surplus of meaning" runtomkring oss hela tiden. I en analys av predikat finns det alltid predikat som någon annan har som man inte vet om, eller predikat som inte skapats än, och predikat som skapas genom analysen självt.

Om man går igenom den fenomenologiska processen, som jag inbillar mig att det går till: Redan innan man riktat en intentionalitet mot koppen - dricks-ur till exempel - så finns det vissa egenskaper hos den materiella koppen som presenterar sig för en. Rödhet om koppen är röd, rundhet om koppen är rund, varmhet om koppen är fylld med varmt kaffe, och så vidare. Så tar man dessa subjektiva intryck och skapar det ontologiska objektet "kopp" genom att rikta intentionaliteter gentemot den. Då när tanken om koppen skapas, kanske genom att man dricker ur koppen, strålar dessa intentionaliteter tillbaka mot en som passiva synteser. Så när man tittar på koppen så har den förvandlats från enbart materialitet till något idémässigt också. Den presenterar sig inte enbart som rena intryck längre. Inte bara ett gäng atomer. Koppen står där som "kopp" med allt vad det innebär för subjektet. Men den mening som då finns hos koppen är bara en del av vad koppen skulle betyda för någon. Kanske koppen som jag druckit kaffe ur, är en annan persons hatt, eller någons potta, ett krocket-mål, en sopkorg, något som man förvarar muttrar i, eller bara en liten liten skillnad som att det varma kaffet jag druckit ur koppen är någon grad kallare för någon annan som dricker ur koppen. Koppen kan egentligen vara vadsomhelst, precis vadsomhelst. Sen att det kanske inte går så bra för någon att flyga till månen med hjälp av koppen, det betyder inte att någon inte faktiskt ändå upplever koppen som en rymdraket. Jag tycker det är ganska fantastiskt, att man med hjälp av sinnet kan man forma världen hur man vill. Eller nja, så är det ju inte egentligen, världen påverkar hur man formar den. Rödheten hos koppen fanns där från början. Fast det finns ändå en väldig frihet hos det ontologiska..

Men om det då är så att koppen är olika för olika människor, är det då samma kopp vi talar om? Kanske inte exakt samma kopp, men om vi båda druckit ur koppar tidigare, eller ännu bättre om vi druckit ur samma kopp, då har vi delat den erfarenheten. Då kan man tala om koppen som en symbol för gemensamma upplevelser. Då kan man säga "kopp" och folk tänker på att-dricka.

Kvalitativt kan man få fram vad koppen betyder för en människa, och sedan kan man få fram vad det betyder för en grupp människor om sätter ihop alla deras upplevelser till en enda ontologisk kopp. Men slänger man ned koppen till ett barn, så är hela den ontologiska koppen ur spel.

Påminner om filmen "Gudarna måste vara tokiga", där en Coca-Cola flaska som slängs ur ett flygplan landar hos Dobe Ju/'Hoansi. (Det där /' tecknet representerar ett sånt där roligt klick-ljud för övrigt ) För dom som aldrig sett en flaska, blir den en himla massa olika saker. Dom använder den för att mala mjöl, för att slå sönder nötter, för att göra rent blad som sen används för att göra rep och bygga pilbågar. En massa saker, men inte för att dricka coca-cola, och den representerar absolut inte ungdomlig frihet som den gjorde för amerikaner under många årtionden. Men kan man verkligen kalla den för coca-cola flaska då? För dobe ju-folket blir flaskan något ondskefullt. Den är unik, och alla vill ha den. Innan flaskan kunde man ta grannens spjut och gå ut och jaga, för grannen kan alltid göra ett nytt spjut. Ingen var avundsjuk och ingen ville ha något utöver det dom hade. Men så kom flaskan, och då började man bråka om den. Fantastisk film...

Undrar var koppen tar vägen när den inte finns längre. Och undrar om koppen fanns att plocka fram redan innan koppens materialitet fanns. Som ett stort ontologiskt skåp med alla tankar som skulle kunna finnas. Det låter helt absurt förstås, men ändå en rolig tanke. Skulle kunna bli en kul barnbok.
Någon som går in i en värld där allting finns,
även det som inte skapats och det som inte finns längre.
Eller är det det Alice i Underlandet handlar om? Hmmmm... Skulle inte förvåna mig, den boken tar ju upp andra filosofiska frågor, som den om icke-varat.
Och dom dricker dessutom ur koppar ganska ofta i den boken.
Alice får uppleva koppen när hon är jättestor och när hon är jätteliten,
det måste förändra koppens vara något enormt. Från badkar till fingerborg.
Lite knäpp man skulle bli.