Citat:
Ursprungligen postat av Seburo C-X
Jag anser att jag har rätt men erkänner samtidigt att jag inte läst in särskilt mycket av den filosofi som yidaki omfattar, jag upplever den som destruktiv och inte konstruktiv och därför lockar den mig inte särskilt mycket, men någon dag får jag ta itu med ämnet på allvar.
Hehe, jag förstår vad du menar.

Själv läser jag kontinental filosofi men flörtar lite med positivismen med jämna mellanrum för att behålla perspektivet. Framför allt tror jag att det är viktigt att man inte bara låter ens läroböcker prata utan också är tillmötesgående i dialogen. Vi är trots allt människor i första hand och vi kommer ändå inte att lösa de djupgående skillnaderna mellan analytisk/kontinental filosofi under vår livstid, så varför låta det stoppa all kommunikation?

Bättre då att ta lärdom av vardera skolors styrkor och upprätthålla ett genuint filosofiskt (d.v.s. nyfiket) sinne!
Citat:
Men om man tar Derrida t ex och har en metod liknande hans där man, för att ta ett exempel, vill avtäcka textens dikotomier och vad det innebär så förstår jag inte riktigt pängen i att göra detta med filosofiska texter, det kanske har en viss poäng vid en använding på exempelvis skönlitterära texter, men, filosofiska texter bygger på argument inte ostyrkta åsikter och därför är ett arguments styrka oförändrad trots en dekonstruktiv avtäckning.
Derrida är knepig tycker jag med. Har bara ytligt kommit i beröring med honom, men jag var på ett väldigt bra seminarium för några veckor sedan, med anledning av Leví-Strauss' 100-årsdag (den gamle mannen lever än!), och föreläsaren passade då på att ge en översikt av Derridas L-S-läsning. Vad jag har förstått själv så är det stora problemet som dekonstruktionen av språket medför inte i första hand att vi inte skulle kunna lita på dess logiska struktur, men att förhållandet mellan tecken och betecknat (signifier och signified) är arbiträrt. Vi kan inte analysera det sätt på vilket vi betecknar saker, eftersom den enda struktur vi besitter för analysen är just betecknandet självt.
Om man har läst lite positivistisk filosofi måste jag säga att det här resonemanget låter lite bekant ändå. Jämför den klassiska positivistiska hållningen gentemot metafysiken: Det går aldrig att avgöra om ett metafysiskt resonemang återspeglar verkligheten eller inte och därför finns det inga sanningsvillkor; följaktligen är metafysiska satser meningslösa.
Även jag bör kanske flika in att jag kan ha missförstått Derrida fullständigt.

Jag har ju främst läst Foucault!