När man dör, har inte allting redan inträffat då?

Förutsatt att man inte medvetet samverkar med tid och rum i ögonblicket man dör, borde inte all framtid och allt som kommer att hända redan ha skett i samma ögonblick? Som jag sa tidigare, då förutsatt att man alltså inte är medveten om tiden som fortlöper då man är död.

Vi säger att kroppen, hjärnan, medvetandet, äh - du dör. Om man teoretiskt sett skulle kunna väcka dig, eller i alla fall ditt medvetande, till liv igen en månad från det att du dog skulle det inte kännas som om någon tid passerat. Om man på samma teoretiska högteknologiska vis skulle återuppväcka ditt medvetande 3 miljoner år senare, skulle det inte heller kännas som om någon tid passerat.

Om du nu istället inte skulle bli injicerad med en magisk häxblandning som kickar igång själen (i brist på bättre ord) igen, skulle då inte all framtid redan ha utspelat sig?

Samma sak när man sover?

Allting har redan hänt oavsett om man är medveten eller inte,
men när man är medveten har man chansen att vara mitt uppe i det.

Förstår du ens själv vad du menar med "inte medvetet samverkar med tid och rum"?

Tiden fortgår även om du inte observerar den.

Jag menar att; vare sig man lever eller inte så är man en del av det vi uppfattar som tid och rum, men man kan bara uppfatta dessa medan man lever.

Ja, självklart. Men jag diskuterade väl egentligen bortfallet av perceptionsförmåga och att det blir omöjligt att fastställa hur länge tiden fortgått efter dödsögonblicket. 3 år efter jag ramlar i en köttkvarn är ju 3 år. Men eftersom det inte går att uppfatta elementen tid och rum så har ju de 3 åren inte upplevts, så det skulle i teorin kunna ha passerat hur lång tid som helst.

Tråden saknar väl egentlig mening. Jag skrev den efter jag vaknat upp efter en snurrig dröm som var lite mycket kryddad av alkohol. Disk ussionsunderlaghar den kanske minst av allt och jag konstaterar väl egentligen bara självklarheter.

Må väl.

Jo, du har svaret själv. Dock påstår jag inte att det är en oviktig fråga.

Svaren blir väl olika beroende på vilken metafysisk premiss man utgår ifrån:

En objektiv verklighet=tid passerar ändå (ett träd som faller i skogen utan att någon är där både faller och ger ifrån sig ljudvågor)

Subjektiv verklighet=tiden finns bara i den mån att någon uppfattar den (trädet varken faller eller ger ifrån sig ljud om ingen är där)


Jag är starkt böjd åt att verkligheten är objektiv.

Jag är lite inne på samma tankegångar som TS. Om vi tänker oss ett universum utan medvetna varelser skulle detta universum kunna sakna en kontinuerlig tid och där hela universums historia och framtid bara läggs ut samtidigt. Ett "nu" eller ett ögonblick finns ju bara till för ett medvetande som reflekterar över sin existens. Nuet existerar bara för medvetandet, ihoptryckt mellan dåtid och framtid. Om universum var en bok skulle hela boken skrivas samtidigt och ligga där, från första meningen till den sista. Men en varelse med medvetande kanske lever mellan sidorna 13 och 15 och upplever att tiden går. Om inget medvetande finns ligger hela boken bara där, ingen läser den, utan den bara existerar, färsk från tryckeriet.