Citat:
Ursprungligen postat av
Salzsalino
Intressant text av skribent på GP.
Malin Lernfelt
"En av de första lektionerna på jag hade på journalisthögskolan en gång i tidernas begynnelse handlade om ett fall med ett barn där media skapade ett drev mot polis, socialtjänst och andra myndigheter och alla sprang åt samma håll och agerade domstol vilket ledde till att trycket blev så hårt att "rättvisa" skipades. Sen gick det en kort tid och barnet avled just på grund av denna "rättvisa" eftersom sanningen inte riktigt varit de som mediedrevet målat upp...
Jag tänker mycket på det där nu när jag sett Dan Josefssons inlagor i Kevin-fallet. För det är vad de är. Inlagor. Josefsson väljer att lyfta fram vissa saker och utelämna annat i syfte att berätta de utpekande pojkarnas berättelse och bygga en "Making a murderer"-historia. Han är oerhört bra på det han gör, dramaturgiskt har hans team gjort ett lysande jobb. Men jag kan inte hjälpa att det skaver. Tvärsäkerheten. Dumförklaradet av i princip alla som deltog i Kevin-utredningen. Och den medvetna bristen på följdfrågor som gång på gång blir uppenbar.
Även jag gråter av obehag när jag ser utfrågningen av barnen. Sista avsnittet var jag tvungen att stänga av flera gånger eftersom det var allt för jobbigt att se.
Men. Jag är samtidigt medveten om att jag inte har hela bilden. Och att det är precis sorg, hopplöshet, obehag och ilska Josefsson vill få mig att känna.
Jag tycker att det är rätt otäckt att så många uppfattar det Dan Josefsson säger/berättar (och som är pojkarnas och deras familjs version av idag) som en absolut sanning. Det skrämmer mig hur det lett till att människor i såväl traditionella (Expressen är ett undantag som faktiskt lyft fram sådant som Josefsson utelämnat och problematiserar den svartvita bilden) som sociala medier springer fort åt det håll han pekar och agerar både jury och domare.
Vi som läst DN eller sett på SVT vet inte hela sanningen. Det är naturligtvis utmärkt att fallet granskas av duktiga journalister och att det lett till att förundersökningen tas upp igen eftersom det uppenbarligen finns brister i ärendet. Förhoppningsvis kan rättsystemet reda ut i alla fall de flesta av frågetecknen. Ingen förtjänar att få skulden för ett brott man inte begått.
Men tills att man gjort det bör vi andra kanske vänta med att springa i drevet och slå på stora trumman...."
Lernfelt blir genom sin dumhet en ytterst obehaglig skribent.
Om hon tänkte efter en sekund och såg bortom pressen som polisen utsatte R, C och resten av familjen för, vilket hon tydligen knappt klarade av att konfronteras med, och istället fokuserar på vilka påståenden och frågor polisen ställde i de sista förhören, så klarnar bilden om hur illa ställt det var med utredningen. Funderar man över "hela bilden" eller liknande så räcker det faktiskt att vända sig dit direkt. Men tyvärr är det för mycket begärt av en massmänniska som Lernfelt.
