Växa upp med psykiskt sjuk förälder

Det här inlägget tänkte jag skulle bli en samlingstråd i vilken vi som har vuxit upp med en psykiskt sjuk förälder skulle kunna diskutera våra erfarenheter. Det är möjligt att det redan finns en likande tråd, även om jag inte har hittat någon sådan. Moderator får isåfall flytta inlägget till den tråden.

Att växa upp med en psykiskt sjuk förälder verkar fortfarande vara något av ett tabubelagt ämne. Det talas ofta om barn som växer upp utan far (”det faderslösa samhället”), om fäder som slår sina barn och deras mor o.s.v. Betydligt mera sällan talas det om fäder som inte är närvarande mentalt. Personligen skulle jag förmodligen ha varit glad om jag hade vuxit upp utan far, eller med en våldsam sådan. Låt mig förtälja om det öde som är mitt.

Min mor har berättat att min far var jättegullig och mycket charmant när de träffades i början på 70-talet. Så fort som hon hade blivit gravid med mig tog emellertid det helvete till liv som skulle bli hennes sin början. Min far föll precis som sina två systrar (av vilka en vid den tiden redan hade begått självmord) in ett tungt alkohol- och tablettmissbruk, såsom vore det en tidsinställd bomb. Min mor och far bodde då tillsammans och gör det makalöst nog fortfarande, i en och samma lägenhet. Istället för att, som det skall vara, mannen pysslar om kvinnan under graviditeten, tvingades min mor att ta hand om en person som spydde ner sig och sket på sig och som p.g.a. tablettmissbruket t.o.m. trodde att hans svåger satt på hyllan i skafferiet.

Underligt nog kom jag att födas utan komplikationer. Min fars beteende fortgick dock under hela min barndom och som värst mådde han när jag var riktigt liten. Jag kom att växa upp med en far som ofta stal den veckopeng som min mor hade givit mig, så att han kunde supa ner sig ensam i ett hotellrum på en charterresa, eller ute i garaget. Han hade inga egentliga vänner eftersom han aldrig ville umgås med någon. Detta var kanske ömsesidigt eftersom han hänsynslöst tenderade att blåsa och utnyttja både släktingar och bekanta så mycket som det bara gick. Hela tiden damp det ner brev från Kronofogden och Skattemyndigheten i brevlådan. Det kunde röra sig om pengar som han hade lånat till sommarhuset som vi nästan aldrig var i p.g.a. att han struntade i det också, eller, ett antal år senare, om det städföretag som han drev svart och som han aldrig redovisade någonting för.

Ironiskt nog blev min tidiga barndom lycklig. Faktum är att den tidiga barndomen är den enda lyckliga tid som jag någonsin har haft i det helvete som är mitt liv. Jag slapp den allra mest tumultartade perioden eftersom jag växte upp hos min farmor. Den som fick ta den stora smällen, med en karl som låg och skrek i sängen och hade hallucinationer var istället min mor. När hon gång på gång sade att hon tänkte lämna honom skrek han ännu värre, utövade utpressning och sade att han skulle ta livet av sig. Detta fungerade också eftersom min mor tyvärr tvingades ta detta hot på största allvar. Vid ett par tillfällen försökte hon sig på en motstrategi och sade att hon skulle lämna honom om han inte började gå hos psykiater. Detta gjorde han – en gång – så att han kunde få tabletter utskrivna, vilka han sedan vräkte i sig alla på en gång. Observera att detta var på sjuttiotalet när det fortfarande fanns livsfarliga, tunga preparat såsom barbiturater och tricykliska antidepressiva på marknaden. Med andra ord var denna motstrategi ytterst kontraproduktiv.

Jag kom att bli ett ensamt barn och ensamheten har sedan dess förföljt mig genom livet. Jag minns att min mor tog med mig ner till lekparken när jag var liten och inte befann mig hos min farmor, för att jag på så sätt skulle få träffa andra barn. Hon passade på att ta med mig dit när min far sov. För om det var något han verkligen kunde så var det att sova, med eller utan hjälp av sprit och tabletter. Det misslyckades dock ofta med lekkontakerna i parken. Min mor kunde kunde av naturliga skäl aldrig etablera några längre kontakter med föräldrarna till andra barn eftersom detta skulle innebära att hon förr eller senare hade tvingats bjuda hem dem till lägenheten...

Lite senare, när jag började skolan, var det ibland barn hemma hos oss men det brukade sm regel utmynna i att medan vi höll på att leka så såg de min far ligga och sova precis som vanligt, med en kudde på magen och bara fötter rakt ut i vädret. De frågade då: ”Vad jobbar din pappa med egentligen?” och liknande saker.

Min mor försökte periodvis dryga ut vår minst sagt skrala hushållskassa genom att vara dagmamma, men även där blev det av naturliga skäl problem. Efter min fars värsta och mest kaotiska period under min tidiga barndom kom han att bli en klassisk periodare. Växelvis lyckades han faktiskt ha ett par jobb, men det slutade alltid med att inte kunde behålla dem p.g.a. hans stora chefskomplex och det faktum att han söp ner sig. I praktiken tvingades vi alltså leva på min mors sekreterarlön.

Nu tycker ni kanske att detta låter illa nog. Det är det emellertid inte. Nej, det som har skadat mig mest genom hela livet är nog den totala bristen på intressen och engagemang, den stora likgiltigheten och den totala tomheten hos min pappa. Man har ett spöke till far och man vet att detta spöke alltid finns inom en själv. Genom sina gener är man vad man är och man hemsöks ständigt. Man kan aldrig fly ifrån sig själv. Det finns ingen utväg.

Man utvecklar ett konstigt förhållningssätt till en förälder som å ena sidan är ömkligt snäll och som alltid har tänker på en; som är generös gentemot sin son och som alltid har hjälpt en med de få pengar som han har ägt, men som å andra sidan aldrig har ”menat” någonting med detta. Allt har bara varit, som min mor så riktigt har uttryckt det, ”rätt ut i luften”. Det har aldrig funnits någonting ”inifrån kommande”. Allt har bara varit likgiltigt. Han har aldrig förmått visa några riktiga känslor. När min farmor under de sista fem åren av sitt liv låg inför döden i sin säng var det blott hemtjänsten som vårdade henne. Min far besökte henne inte en enda gång.

Min far slutade vara periodare när han någon gång i början av nittiotalet drabbades av ett par svåra hjärtinfarkter. Närheten till döden fick honom att helt lägga av med både sprit, cigaretter och tabletter (förutom hjärtmedicinen) och hållit upp har han gjort fram till denna dag. Det är sannerligen fantastiskt hur mycket styrka det kan finnas i överlevnadsmekanismen.

Tyvärr har dock apatin och den totala bristen på engagemang fortsatt sedan dess. Min mor och far har alltid haft separata sängar i olika rum och fastän de alltid har bott och alltjämt bor tillsammans i en trång 4:a har min mor aldrig kunnat stå ut med honom. Idag, när han är gammal och pensionär, brukar han fortfarande sucka bort alla de dagar som är livet. Antingen sitter han och glor rakt ut i en fåtölj såsom han gjort under de senaste 30 åren eller så ligger han och läser någon deckare som han inte kan koncentrera sig på och lika fort glömmer bort, eller sover, eller står och glor i fönstret en vacker sommardag då det inte är ett moln på himlen, bara för att sedan säga: ”Suck, nu blir det snart regn!”

Min mor försöker hålla sig undan så gott som det går. Hon sover till åtminstone middagstid och går sedan ut och går. De äter tillsammans, min mor sover ytterligare några timmar på eftermiddagen och sedan ser de på nyheterna klockan 18.00. Strax därpå går min far och lägger sig eftersom han går upp mycket tidigt på morgonen.

Vid ett par tillfällen har både jag och min mor försökt prata med min far om hans psykiska problem, men det har varit helt lönlöst. Då har det bara blivit aggressioner och smäll i dörrarna: ”Det är tur att ni är så jävla perfekta själva!”
Han har aldrig velat erkänna någonting utan har bara suckat, sovit och glott bort ett helt liv. I bästa fall.

Det är nog svårt att föreställa sig vilken chock och vilket fruktansvärt öde det här måste ha varit för min mor. Hon har bokstavligt talat under många, många års tid sakta dränerats på allt liv, såsom vore det av en vampyr. Det intressanta är nämligen att medan de allra flesta på min fars sida av släkten lider av det här melankoliska anlaget, som måste vara extremt starkt eftersom min farfar och farfarsfar var exakta kopior av honom vad gäller detta, så är min mors släkt precis tvärtom. Där är alla glada, sociala, framgångsrika människor. Min mor växte upp med tjo och tjim...och sedan tog allt ett abrupt slut.

Fortsättning

Jag själv då? Faktum är att det är först nu under senare år som jag har till sist har lyckats ta till mig den fruktansvärda sanningen att man blott är summan av sina gener, ingenting mer. Man förnekar denna sanning in i det sista p.g.a. rädslan. Min mor och far är som dag och natt. De har aldrig haft en enda sak gemensamt och inte en enda rolig dag tillsammans i livet. Jag har själv blivit vad jag kallar för en ”Janusnatur”: en kombination av dessa två personligheter. Tack vare min mors glada gener lyckades jag ta två stycken universitetsexamina men det var svårt. Stundtals mådde jag så dåligt att jag inte ens klarade av att läsa en Kalle Anka. Det blev att lita till fusklapparna på tentan. Under min studietid på 90-talet, när det var som allra värst, testade jag naturligtvis en mängd psykofarmaka men helt utan resultat. Det blev bara mycket värre av dem och jag kommer aldrig någonsin att göra om det. Mot ett sådant här starkt arvsanlag som det handlar om finns det ändå ingenting som hjälper.

Det värsta är att jag är så fruktansvärt, bottenlöst rädd för mig själv. Jobbat har jag bara gjort ett par år och nu är jag sedan länge arbetslös. Växer man upp med en psykiskt sjuk förälder så finns det ju inget kontaktnät från början. Eftersom min far aldrig ville umgås med någon (annat än i duperingssyfte) så fanns det inte heller något att luta sig emot vad gäller potentiella språngbrädor in i karriären. Vänner har jag själv knappt några kvar längre och det är i vilket fall som helst ytterst sällan som vi träffas. Precis som min far har även jag, p.g.a. den absoluta egoism och självcentrering som psykisk sjukdom framkallar, stundtals agerat totalt hänsynslöst gentemot vissa människor, såsom bakom ett genomskinligt draperi av leda, ihålighet och likgiltighet.

Eftersom arv och miljö alltid samspelar så tror jag att jag kanske skulle kunna ”hålla mig uppe” om jag bara lyckades få ett jobb, tack vare min mors gener. Om jag däremot blir både arbetslös och helt ensam så kommer utan tvivel min fars gener att helt ta överhanden och min återstående livsväg kommer om möjligt bli ännu värre – och betydligt kortare - än hans. Och allting verkar peka i den riktningen.

Förhoppningsvis har ovanstående bekännelse både lyckats väcka frågor och skapa reflektioner hos läsaren. Utöver att spinna vidare på det här temat och berätta om era egna eventuella erfarenheter av att växa upp med en psykiskt sjuk förälder så finns det också andra spörsmål som är intressanta. Exempelvis:

1) Vad skall en kvinna göra om hon hamnar i samma situation som min mor, dvs om hon har ett litet barn men blir utsatt för utpressning i förhållandet? Hon vet att fadern till barnet med största sannolikhet kommer att ta livet av sig om hon lämnar honom.
2) Hur får man kraft att acceptera sitt öde, dvs gener som man inte kan göra någonting åt och som redan har förstört hela ens liv? Jag har funnit viss tröst i stoicismen men det måste väl ändå finnas någonting annat? Här skall tilläggas att jag precis som min far tyvärr är ateist. (Även religiositet beror ju på generna.)
3) Stödgrupper för sådana som vuxit upp med psykiskt sjuk förälder, är det någonting att rekommendera? Var hittar man dessa?
4) När man vet att arvsanlaget är så här starkt, bör man då skaffa barn själv, även om ens partner råkar ha ”bra” och friska gener?
5) Ni som kan det här med psykologi: Vad är det troligt att min far, liksom så många på hans sida av släkten, lider av? En ärftlig depressiv personlighetsstörning? En diagnos vore intressant i sammanhanget.

Lämna, vill han verkligen ta livet av sig så gör han det ändå. En vuxen människa har ansvar över sitt eget liv. Faktum är att man snarare kan göra personen en otjänst genom att "hjälpa till" så personen klarar av sitt destruktiva leverne. Du märkte ju själv vilken förändring det blev när din pappa höll på att dö.

För ett en psykiskt sjuk person skall bli bra så måste den vilja det, den måste få insikt om sitt problem. Ett av de bästa sättet för att en psykiskt sjuk skall få det är att den själv får utstå tillräckligt mycket obehag av sitt sätt. Då får man tankar som "fan det här går inte". Så länge din morsa skötte honom så "gick det".

Förmodligen hade det bästa varit för din pappa han han sänktes ordentligt så han öppnade ögonen, ok risken fanns att han skulle ta livet av sig men den risken får man ta. Risken är ändå förhållandevis liten, mycket snack på en del.

Hjärnan är fantastiskt anpassningsbar, sättet den anpassar sig är genom dina tankar. Har du fel i skallen så är det mätbart men det leder sällan till stress (ångestliknande symptom). Vanligen är det där mer en undanflykt för att acceptera sina tankar, tankar präglade av bitterhet mm. självklart är det trist men du har fått fantastisk insikt i hur man INTE gör. Ta vara på kunskapen istället, de som levt på en räkmacka brukar faktiskt inte vara superlyckliga för det.

Jag lever fortfarande i situationen då jag är 18 och fortfarande inte flyttat hemifrån än. I mitt fall har jag fått växa upp med en psykiskt sjuk morsa med diagnosen ADHD.
Humöret går upp och ner som en jävla bergochdalbana från att att vara glad och lycklig ena minuten till att vara helt jävla sjuk i huvudet nästa. Den dåliga sidan kan sitta i i allt från någon timme till många dagar.
Jag har lärt mig leva med det men jag vet ju inte på vilket sätt det har format mig, om det är till det bra eller till det negativa. Hon har inte varit särskilt snäll gentemot min farsa under alla dessa år. Det är förjävliga saker hon kastar ur sig, som dessutom är förvrängda och förvalskade. Allt skit familjen utsetts för får han stå till skuld för utan att min morsa tar något ansvar för någonting över huvud taget. Alla djur såsom hundar och katter vi haft under tiden, har vi köpt för att tre månader senare sålt dom, för att sedan ångra oss och köpa en ny. Allt blir hela tiden så himla förvirrande och tillslut lär man sig att man aldrig kan räkna med någon ting. Därför förväntar jag mig aldrig någonting om det finns något att se fram emot inom familjen.
Kan säga att det varit morsan som varit den styrande av mina föräldrar under hela min uppväxt. Går inte att göra så mycket eller säga emot för då får man bara skit för det senare om det gjort på farsans vilkor och gått dåligt.

Hon drar oftast upp saker hon hänt för åratal sedan när jag var liten. Att det var en jävla miss att hon gifte sig och tvingades knulla fram fyra ungar som hon sedan fått ta hand om. Fast jag kan ju säga att det är min far som är det som tar hand om det mesta hemma när det gäller hushållet och att ta hand om mina syskon.