Paranoid

Jag vet inte vart jag ska börja riktigt, men here it goes:
Jag har alltid haft svårt att lita på folk. Detta har aldrig varit ett problem i sig, men de senaste veckorna så har det eskalerat. Varje gång jag går ut så tror jag att någon ska hugga ned mig. En bil parkerade utanför igår och jag var livrädd att dom var här för att döda mig. När jag försöker sova så blir jag rädd att någon ska komma och döda mig i sömnen. Att ens skriva det här inlägget gör mig oerhört nervös.
Tidigare så har jag blivit diagnostiserad med depression och fått Fluxtin (?) och Atarax, men slutade med det då det endast gjorde att jag trodde att jag skulle få en hjärtattack.
Vad göra? Gå till psykolog känns inte fullt realistiskt just nu och de har inte precis hjälpt mig tidigare.

Klart att det är problematiskt att gå i terapi om du lider av paranoia. Precis som med alla andra så blir du ju misstänksam mot terapeuten också. Dock tror jag det kan vara något som hjälper dig i längden, att få ett möte som du inte kan "fly" från och där bearbeta dina känslor inför det mötet. Lite väl förenklat kanske men det är väl så det är tänkt att det ska funka.

Att du använder ordet realistiskt i din situation är lite intressant. Din paranoia gör dig orealistisk, att prata med någon om det är realistiskt. Ja ja, inte för dig i din paranoia. Till det jag skulle säga:

Att du inte blivit hjälpt tidigare betyder inte att du inte kan bli hjälpt nu. Ofta behöver man leta lite innan man hittar eller får en psykolog som passar en.

Har du någon aning om vad som utlöste paranoian?

Jag känner till det här. Jag brukar själv efter somliga konflikter bli väldigt paranoid så att jag inte kan somna, då jag får misstankar att den andra kanske försöker mörda mig medan jag sover. När jag inte sover är jag dock inte särskilt orolig, då jag är en stor gosse och jag är inte särskilt orolig för att försvara mig ifall en kamp uppstår.

Men du kan i alla fall finna lite trygghet i vetskapen att de allra flesta inte skulle få för sig att döda dig. Var dock försiktig om du går förbi något kvarter där vilda blattar, knarkare och/eller svartskallar håller till.

/Teutonic Warrior

bara för att han går förbi något kvarter med hög kriminalitet så händer det inget
gör han något mot dem så kanske men dom går inte på vem som helst bara sådär...

Gör dom ju

Nej, det händer inte nödvändigtvis något, men risken att något händer är större.

/Teutonic Warrior

Du diagnostiserades nog inte som deprimerad enkom med den medicieneringen, men skitsamma. Paranoid är du inte. Inte i psykiatrisk mening. Däremot har du kanske paranoida tendenser och en hel del ångestproblematik, tycker jag att det låter som.
Om du kan se till att få farmakologisk hjälp att bemästra ångesten till en terapeutisk nivå, där rädslan blir något dämpad och du kan nås av reson, så kan du absolut få hjälp av bra samtalsterapi. Kruxet är att orka kräva rätt hjälp.
(Man måste som bekant vara friskt för att orka vara sjuk.)

Du inleder med att berätta att du alltid haft svårt att lita på folk. Skitbra att du vet det och att du kan koppla ihop det! Börja där. Våga fråga dig varför, våga minnas, väga vara konkret, teoretisk, objektiv, rationell och låtsas vara någon annan som tittar på ditt liv och din historik.
Tillfredsställ hela ditt gällandebehov, prioritera dig, gör dig till ditt viktigaste projekt.
Skriv, anteckna och gör det till en rutin. Lek med ditt psyke, utmana dig, testa dig, kolla hur långt du vågar gå, vad du vågar fråga och observera dig själv som orädd utomstående. Det kan hjälpa att du i dina anteckningar kallar dig ett annat namn eller benämnig. Målet är att våga möta rädslan (den rädda personligheten) och ta kontroll över det/den. Det kan egentligen ingen hjälpa dig med, det kan bara du göra.

Straffa dig. När tanken kommer att någon vill stycka ner dig, tvinga dig att fråga en okänd människa på gatan om de hyser ont uppsåt emot dig och tvinga dig att göra bort dig rejält. Om du får känslan av att någon ska mörda dig i sömnen, tänd lampan och läs telefonkatalogen baklänges! Banna rädslan och beteendet.

Kompensera. När du utmanat dig och får rädslereaktioner eller panik (skuld), trösta dig med något. Skäm bort dig. Unna dig att strunta i nåt ansvar, nån prestation eller trygga dig med något du upplever som säkert.

Busa. Ha humor. Skäll på rädslan, skapa distans, gör den till en tredje person i förhållandet till dig (jaget) och din "patient". Knäppa dig rejält! Det finns få saker som är så avväpnande som humor. Avväpna din rädsla.

Kom ihåg att det handlar om ditt psyke, inte om dig. Om du skulle ha ont i benet skulle ingen undra skvatt. Det handlar minst lika mycket om attityder och föreställningar, att det ligger en skam i detta.

Skräm dig! Lycka till!!!