2008-11-28, 17:48
#1
Nå, jag läser retorik och blev tillfrågad av läraren härom dagen vilket ämne jag skulle hålla mitt "sluttal" om. Hade inte funderat ut någonting så valde "egoism" eftersom jag satt och funderade över det just då, och läraren ville ha besked illa kvickt. Senare slog det mig hur jävla krångligt det skulle bli att göra ett ordentligt tal av det hela. 
När jag sitter och funderar över sådana här saker brukar det för det mesta bara bli jävligt flummigt, och retorik går ju lite ut på att argumentera och övertala lyssnaren. Dels blir det knasigt för att jag tror det kan bli svårt för lyssnaren att förstå, och dels för att jag egentligen inte har för avsikt att pracka på någon annan mina åsikter eller tankar i denna frågan. Brukar heller inte dra några slutsatser utan istället ploppar fler frågor upp i huvudet, därför tror jag talet blir svårt att avgränsa, och att hålla "en röd tråd" är ju väldigt viktigt i talet.
Kan försöka förklara hur jag brukar resonera så ni får lite insikt om vad jag skulle kunna göra utav det hela.
Typ; "egoism är fult och fel". Om någon säger detta och har för avsikt att övertyga någon annan om att det är så och personen som säger det vet att denne har rätt (m.a.o. typiskt tal enligt retorikens lära). Vilken sanning utgår man ifrån när man säger så, hur kan det ens finnas en sådan sanning? Hur kan personen vara så övertygad om att det h*n står och säger skulle vara rätt för allt och alla, anser h*n sig och sina åsikter verkligen stå över resten av mänsklighetens och gälla för alla människor? Hur kan personen någonsin bevisa för mig att denne har rätt, när det (för mig) inte finns några absoluta sanningar? Hur kan personen ens uttala sig om rätt eller fel, när dennes grund för "rätt och fel" inte har någon grund i sig förutom personens egna tankar och värderingar? Vad tjänar det till att övertala någon annan, när det enda det oftast handlar om är vem som har bäst metoder för att manipulera åhöraren? Har värderingarna ens någon betydelse i så fall? etc. etc.
Ni ser, det blir bara motsägelsefullt bajs av det hela.
Måste vara något fel på min livssyn eller något, men kan inte låta bli att tänka så här angående frågor som dessa.
Så, hur skall jag göra något avgränsat och konkret utav det hela, och slippa detta meningslösa flum som bara slutar upp ännu mer meningslöst? Måste ju komma till slutsatser också, det är inte meningen att åhörarna ska sitta som frågetecken efter talet.
När jag sitter och funderar över sådana här saker brukar det för det mesta bara bli jävligt flummigt, och retorik går ju lite ut på att argumentera och övertala lyssnaren. Dels blir det knasigt för att jag tror det kan bli svårt för lyssnaren att förstå, och dels för att jag egentligen inte har för avsikt att pracka på någon annan mina åsikter eller tankar i denna frågan. Brukar heller inte dra några slutsatser utan istället ploppar fler frågor upp i huvudet, därför tror jag talet blir svårt att avgränsa, och att hålla "en röd tråd" är ju väldigt viktigt i talet.
Kan försöka förklara hur jag brukar resonera så ni får lite insikt om vad jag skulle kunna göra utav det hela.
Typ; "egoism är fult och fel". Om någon säger detta och har för avsikt att övertyga någon annan om att det är så och personen som säger det vet att denne har rätt (m.a.o. typiskt tal enligt retorikens lära). Vilken sanning utgår man ifrån när man säger så, hur kan det ens finnas en sådan sanning? Hur kan personen vara så övertygad om att det h*n står och säger skulle vara rätt för allt och alla, anser h*n sig och sina åsikter verkligen stå över resten av mänsklighetens och gälla för alla människor? Hur kan personen någonsin bevisa för mig att denne har rätt, när det (för mig) inte finns några absoluta sanningar? Hur kan personen ens uttala sig om rätt eller fel, när dennes grund för "rätt och fel" inte har någon grund i sig förutom personens egna tankar och värderingar? Vad tjänar det till att övertala någon annan, när det enda det oftast handlar om är vem som har bäst metoder för att manipulera åhöraren? Har värderingarna ens någon betydelse i så fall? etc. etc.
Ni ser, det blir bara motsägelsefullt bajs av det hela.
Måste vara något fel på min livssyn eller något, men kan inte låta bli att tänka så här angående frågor som dessa. Så, hur skall jag göra något avgränsat och konkret utav det hela, och slippa detta meningslösa flum som bara slutar upp ännu mer meningslöst? Måste ju komma till slutsatser också, det är inte meningen att åhörarna ska sitta som frågetecken efter talet.
