2008-11-24, 15:17
#1
Jag har snusat i 14 år, och har de senaste fem åren varit storsnusare. När det var som värst förbrukade jag två dosor lös om dagen och körde dubbelsidigt (två stora bollar på varsin sida under överläppen).
För ett halvår sedan gick jag från lös till portion, men fortsatte förbruka två dosor om dagen (tre påsar åt gången under läppen).
Detta borde i och för sig ha varit en rejäl nedtrappning, eftersom jag alltså bytte 90 gram snus mot 48.
Nu har jag äntligen fått tummen ur att göra ytterligare en nedskärning. Nu tvingar jag mig att bara ta en påse åt gången, och absolut max en gång per heltimme. Om man ponerar att jag sover åtta timmar per dygn ska jag alltså inte ta mer än 16 påsar snus.
Och det är ju bara 16 gram, mot tidigare 48, mot tidigare 90.
Men nu till saken... Jag behöver pepp. Just nu är hela tillvaron bara en lång väntan på nästa prilla, även om det är en liten rackare som knappt känns under läppen. Jag känner ingenting positivt i kroppen än, trots den drastiska nedskärningen. Snarare tvärtom.
Jag är trött som ett as, ostadig på benen och har svårt att prata. Dessutom har jag blivit nästäppt och illamående. Och då har jag inte ens SLUTAT. Bara skurit ner.
Hur fan ska jag bära mig åt? Kommer det att gå lättare? Kommer en påse i taget någonsin att kännas normalt i min käft, eller kommer jag alltid att vilja ha åtminstone två åt gången?
För ett halvår sedan gick jag från lös till portion, men fortsatte förbruka två dosor om dagen (tre påsar åt gången under läppen).
Detta borde i och för sig ha varit en rejäl nedtrappning, eftersom jag alltså bytte 90 gram snus mot 48.
Nu har jag äntligen fått tummen ur att göra ytterligare en nedskärning. Nu tvingar jag mig att bara ta en påse åt gången, och absolut max en gång per heltimme. Om man ponerar att jag sover åtta timmar per dygn ska jag alltså inte ta mer än 16 påsar snus.
Och det är ju bara 16 gram, mot tidigare 48, mot tidigare 90.
Men nu till saken... Jag behöver pepp. Just nu är hela tillvaron bara en lång väntan på nästa prilla, även om det är en liten rackare som knappt känns under läppen. Jag känner ingenting positivt i kroppen än, trots den drastiska nedskärningen. Snarare tvärtom.
Jag är trött som ett as, ostadig på benen och har svårt att prata. Dessutom har jag blivit nästäppt och illamående. Och då har jag inte ens SLUTAT. Bara skurit ner.
Hur fan ska jag bära mig åt? Kommer det att gå lättare? Kommer en påse i taget någonsin att kännas normalt i min käft, eller kommer jag alltid att vilja ha åtminstone två åt gången?