Citat:
Så där var det för mig när jag var yngre också. Jag kunde ligga vaken och förstora någonting som jag hade sagt eller gjort och skämmas/ha ångest över det under lång tid efteråt, även om det egentligen inte var särskilt allvarligt. Jag tror att lösningen är att acceptera att man inte är perfekt eller att acceptera sina "brister" som en del som helheten av ens person. När jag hade de här problemen, att tankar på någonting pinsamt som jag hade sagt eller gjort invaderade min hjärna och skapade ångest, så ägnade jag mig åt förträngning - någonting som jag alltid har varit rätt så bra på. En annan taktik för att slippa - generaliserat - jobbiga saker som uppstår i relation till andra människor är att isolera sig i så hög grad som möjligt; den taktiken har jag också använt mig av.
Jag tror att det i grund och botten handlar om en kombination av svårigheter att hantera känslor i relation till andra och - sannolikt betingat och vanligt hos människor med någon form av traumatisering/desorganiserad anknytning - en benägenhet att känna skuldkänslor i hög grad. Detta gör att man blåser upp saker och ting ur proportion till hur allvarliga de faktiskt var och även händelser som långt senare kan framstå som relativt obetydliga i minnet kan, när de ligger nära i tiden, framstå som väldigt förödande när det kommer till skuldkänslor---->Ångest. Det skadar en idealiserad föreställning om att man måste vara en perfekt människa, vilket är en felaktig och överkritisk självbild.
