Vad är sanning?

Här är några av de vanligaste "sannings-teorierna". Det här är en Väldigt (med betoning på väldigt) generaliserad bild av de främsta teorierna och några av dess förespråkare.

Jag reserverar mig för eventuella misstag eller felaktigheter (jag orkar inte leta upp mina gamla kursannteckningar just nu)...

Korrespondensteorin

Innebär att ett påståendes sanningsgrad ligger i förhållandet mellan premissen och dess relation till yttervärlden. Läs. Aristoteles.

Alltså, om jag påstår att det regnar ute, så bör man kunna konfirmera detta genom att observera vädret och dra slutsatsen att det faktiskt regnar.

En invändning mot korrespondensteorin är definitionen av yttervärlden. Anser man som McTaggart och Kant att fenomenen är mentala, eller som Wittgenstein och Russell att de är oberoende av mentala representationer.

Är tex –” Brutus dödade Cesar” samma händelse som –”Cesar dödades av Brutus” ?

Och vad händer "negativa påståenden" som "det finns inte rosa elefanter", är det ens ett giltigt påstående?

Semantiska teorin

Är i princip Tarskis försök till förbättring av korrespondensteorin.

Vad han gör är att han delar upp språket i ett sk. objektsspråk och ett metaspråk där tex: ”P är sant om, och bara om, P”.

Objektsspråket syftar till själva yttrandet, medan metaspråket syftar på relationen mellan premissen och verkligheten. Sanning kan enligt Tarski bara ligga i metaspråket, eftersom all annan typ av språk är tvetydigt och konotativt.

Det här är en ganska solid teori, men tyvärr så ser iaf jag inga praktiska tillämpningar av den eftersom metaspråket i strikt bemärkelse bara är logik och matematik, vilket utesluter alla typer av sanningsuttalanden om omständigheter som ligger utanför matematiska och teoretiska påståenden.

Koherensteorin

Till skillnad från korrespondensteorin och den semantiska teorin som anser att sanningshalten i ett påstående ligger i förhållandet mellan dess innehåll och den yttre verkligheten så anser koherensteorin att sanningshalten ligger i förhållandet mellan ett påstående och ett annat.

Tex så kan en fysikalisk teori bara vara sann om den överensstämmer och är koherent med lagarna om gravitation, elektromagnetism och svag resp stark växelström.

En uppenbar invändnig mot den här typen av teorier är påståenden av typen ”det här är sant för mig” eller ”det här är sant för mig, men inte för dig” vilket relativiserar all kunskap och leder till ganska tråkiga slutsatser.

Leibniz, Spinoza och Hegel anses vara förespråkare för olika typer av koherensteorier med en betoning på logiska implikationer påståenden emellan.

Konsensusteorin

Är i princip den epistemologiska modell som post-modernister framför, och dess huvudsakliga tes är att ”Sanning är vad etablisemanget (forskare, vetenskapsmän, politiker, majoriteten) anser vara sant”. Sanning är en social konstruktion osv.

Jag antar att jag inte behöver presentera några invändningar mot den här teorin.

Pragmatiska teorin

Peirce anses vara en förespråkare av den här teorin och han menar att sanning är vad som är pragmatiskt / effektivt att tro på. Alltså om jag mår bra av att tro att alla älskar mig, och att det är användbart i mitt dagliga liv så är det en sanning.

Invädningarna mot den teorin är såklart att det finns användbara föreställningar om världen som är objektivt sätt falska, samtidigt som det finns användbara representationer som är användbara för mig, men inte för andra personer vilket är en logiskt motsägelse eftersom någonting inte kan vara sant och falskt samtidigt.

"Onödighetsteorin" (eller vad jag ska kalla den)

Framfördes av Frege, Ramsey och Horwich i vilken man menar att sanningsbegreppet är en onödig eller intetsägande karakterisering av ett påstående.

Alltså om jag säger "Den här katten har fyra ben" så menar jag underförstådd att det är sant att katten har fyra ben. Det är alltså en intetsägande påstående att säga att påståendet "katten har fyra ben" är sant.

Teorin är emellertid inte riktigt hållbar eftersom det finns påståenden där sanningsepitetet inte är överflödigt. Tex. "Det han kommer säga imorgon på redovisningen är sant". Lägger jag inte till att det är sant så får yttrandet en helt annan mening.


Sen fanns de några fler teorier som jag inte kommer ihåg för tillfället.. vilken väljer du?

Det är väl iofs inte giltiga invändningar. "Objektivt falska" är något man säger inom en annan tradition isf, likaså logiken

Alla dessa teorier talar om olika saker. De använder samma ord men låter det beteckna helt skilda ting. De talar inte om samma sak.

Enligt mig får man reservera begreppet sanning till det sätt varpå den används i korrespondensteorin.

Jag kan inte se hur "invändningarna" mot denna har någon som helst styrka.

Hur menar du? Yttrandet att alla älskar mig är en objektivt falskt påstående, alltså är det logiskt motsägelsefullt att säga att det är en sanning för mig.

Nja, alla talar väl om sanningen som begrepp. Att de har olika uppfattningar om vad som är sanning ligger ju i teoriernas natur eftersom det är olika modeller för att förklara ett och samma begrepp.

Du har rätt i a korrespondensteorin förmodligen är den som ligger närmast ett traditionellt naturvetenskapligt förhållningssätt till sanningen. Men det är inte helt enkelt att verifiera alla typer av påståenden enligt den modellen.

Att se efter om det regnar ute är ju relativt oproblematiskt förutsatt att man har en allmängiltig definition på vad som bör räknas som regn samt oberoende mätinstrument som med hög säkerhet avgör huruvida påståendet stämmer överens med vädret ute.

Problematiken ligger i att det väldigt sällan existerar den här typen av allmängiltiga definitioner och oberoende mätinstrument, och jag kan tänka mig en rad olika påståenden som genom empirisk observation blir väldigt svåra att att verifiera.

De talar om samma ord men ordet refererar ju till olika saker. Således anser jag att de inte talar om samma sak.


Att det skulle finnas problem att verifiera ett påstående handlar om kunskap och är inte till korrespondensteorins förfall. Satser är sanna om de avbildar det som de säger något om, skulle en sats inte gå att bekräfta gör det den inte desto mindre sann.


Men jag är givetvis mycket intresserad av tungt vägande skäl för att förkasta korrespondensteorin då jag finner den lämpligast. Man vill ju gärna pröva det som man propagerar för.

Korrespondensteorin är den teori om sanning som jag förstår minst. Det är bara cirkelargument. Att bollen är röd är sant bara om bollen är röd. Man ersätter bara ett påstående med ett annat. Det betyder ingenting.

Sen anser jag att konsensusteorin är pragmatisk i grunden, men det kanske finns någon signifikant skillnad mellan de två?

Nej det är det ju inte. Världen är inte som den är för att ett påstående är sant. Däremot är ett påstående sant eftersom världen är som den är. Alltså blir det inget cirkelargument.

Ett cirkelargument hade krävt att världen är som den för att ett påstående är sant och att ett påstående är sant eftersom världen är som den är. Men så är det ju inte.

Jag har inte sagt att världen kan vara osann, däremot är "världen är som den är" bara ännu ett påstående, samma påstående till och med om jag inte missminner mig. Exakt vad är det som gör påståendet sant, världen? Men det är från början ett fakta om världen som jag påstår, så det blir påståendet som gör sig själv sant. A därför A.

förvisso. Det kan tilläggas att den s.k. Naiva Korrespondensteorin är närmast totalt förkastad av dagens filosofer.

Jag måste bryta upp ditt inlägg fast det är så kort.

"Jag har inte sagt att världen kan vara osann,"

Det trodde jag inte heller.

"däremot är "världen är som den är" bara ännu ett påstående, samma påstående till och med om jag inte missminner mig."

Samma påstående som vad?

Exakt vad är det som gör påståendet sant, världen?

Ja.

"Men det är från början ett fakta om världen som jag påstår, så det blir påståendet som gör sig själv sant. A därför A."

Nej det är inte ett påstående som gör ett annat påstående sant. Det finns ett påstående "världen är som den är" men det påståendet refererar till är inte ett påstående. Så påståendet gör inte sig självt sant. Världen är inte beroende av att någon tolkar det, eller att någon abstraherat A=A ur det. Det finns en riktning, men det är enkelriktat.


Jag fattar inte hur du kan få det till ett cirkelargument.

Jaha, så du förstod hur han kunde få det till ett cirkelargument?

Hur?

"Det kan tilläggas att den s.k. Naiva Korrespondensteorin är närmast totalt förkastad av dagens filosofer."

Till förmån för vad?

Sanning sägs i det här fallet vara att uttala sig om tingen i världen, och de uttalandena om tingen i världen får sitt sanningsvärde genom att tingen i världen sägs vara på ett visst sätt. Det är ett cirkelargument.

Att säga att våra intryck är av en objektiv omvärld som är som vi uppfattar den är å andra sidan inget argument alls.