Nordkorea - bisarrt, fascinerande, sjukt

Relationerna är komplicerade. Farfar Kim byggde sitt renommé på att vara partisankrigare mot den japanska ockupationen (i verkligheten slogs han mot dem nästan enbart utanför Korea). Det är en del av nationalmyten som inte kan överges. Sonsonen tvingas hålla fast vid den och hatet mot Japan i Nordkorea är genuint. Traditionellt har den anti-amerikanska propagandan varit mycket intensivare eftersom den anti-japanska brasan inte behöver ved i samma utsträckning.

I Japan förvärras det av kidnappningarna, men de flesta kidnappade är sannolikt inte längre i livet, och de som eventuellt fortfarande lever har inget strategiskt eller taktiskt värde för Nordkorea. Men de kan inte gärna öppna upp och erkänna sina tilltag utan att samtidigt internt tappa i trovärdighet. Utifrån japansk synvinkel är det en hög tröskel och det är endast Nordkorea som kan plocka bort den. Gjorde de det, skulle dock relationerna förbättras snabbt och substantiellt. Ur ett svenskt perspektiv är likheterna med Sovjetunionen och fallet Raoul Wallenberg slående. Även när politiker ville gå vidare blev de bakbundna av verkligheten och prestige.

Längs inflygningen till landningsbanan på Kadena (KAB) står det dagligen folk och räknar plan. De befinner sig på allmän väg så myndigheterna kan inte göra särskilt mycket. Men att de rapporterar till underrättelsetjänster i Kina och Nordkorea råder det lite tvivel om. Dessutom är implikationen att de gör det mer för att kontrollera uppgifter underrättelsetjänsterna erhållit från annat håll, snarare än att förvärva ny information.

Japan är också ett av Kim regimens största källor för hårdvaluta. Pachinko hallar drivs i stor utsträckning av nordkoreanska sympatisörer (även om det verkar vara på nedgång) som skickar både 20 och 30 % av vinsterna vidare till Pyongyang. Numera via Kina, och därmed försvinner mer i transfereringskostnader. Något som utgjort ett internt irritationsmoment i Pyongyang.

De båda utrikesministrarna stötte som hastigast på varandra nyligen i Singapore och utbytet var minst sagt frostigt. Min teori är att regimen drivit det amerikanska krigshotet så hårt, så länge, att omställningen som är på gång behöver något slags motvikt för att inte orsaka total förvirring och kaos. Då utgör Japan det mest lämpliga hatobjektet och därför försöker de nu blåsa upp sådana stämningar efter bästa förmåga. Jag hittar inget nytt i vare sig retorik eller objekt, således bör det vara annat än nuvarande relationer/händelser som ger syre till glöden.

Instämmer i Dina kommentarer, till fullo.

Att Nordkorea år 2018, upprätthåller, ett fullkomligt ofruktsamt hat, vilket endast hämmar förbättrade relationer, genom sin utstuderade och tydliga illvilja, är djupt tragiskt.
Men samtidigt en kvittens på, att det är avgörande för regimens fortsatta existens, man har annars inget att bygga och motivera fortsatta förhandlingar på samt sätt att försvara sina ständiga krav.

Man skapar sina egna incitament, för att rättfärdiga fortsatt diktatur.

Myter och lögner måste näras, konstant, och detta speciellt då det gäller en regim som från början är byggd på lögner och falsifierad historik med en fantasifigur i form av farfar Kim som galjon.

Att konstant skapa nya orsaker till hat och misstro, är den utstuderade taktik som Nordkorea måste använda sig av, även fortsättningsvis, i annat fall hade regimen fallit platt för länge sedan.

Frågan är idag, hur länge skall omvärlden orka med denna obstinata och utstuderade kriminella regim?

Hur ar relationen mellan SK och Japan? Jag skulle saga mycket daligt. Det gors ofta gall up i SK och en vanlig fraga ar hur de ser pa USA， Japan, Kina och Ryssland. I alla matningar jag har sett kommer Japan i botten.

https://www.lowyinstitute.org/the-interpreter/why-south-korea-so-obsessed-japan?collcc=511498645

Det är i Sydkorea stor skillnad på verbala åsikter och faktiskt agerande. Den äldre generationen, som är utdöende, är negativt inställda. Samtidigt är de obehagligt medvetna om att Japan byggde upp mycket av Koreas infrastruktur. VA, vägar och järnväg konstruerades med japanska investeringar. Samtidigt kunde koreanerna behandlas som skit och Japan såg ned på dem som ”lillebror” och ansåg att de behövde civiliseras, bl.a. genom att lära sig japanska. Har personligen talat japanska med gamla koreaner och det är en fantastiskt upplevelse eftersom deras japanska inte massakrerats av alla engelska låneord.

I handling är de emellertid betydligt mer positivt inställda. Efter engelska är japanska det mest studerade främmande språket, Japan är det mest besökta landet, de håller nästan lika många japanska aktier som koreanska och japaner är de som de gifter sig med mest av allt av folk utanför Korea (man kan naturligtvis diskutera hur nordkoreanska avhoppare skall räknas in i den statistiken), och Japan är det land de flitigast åker till när de vill studera utomlands. Japanska popstärnor är lika populära i Sydkorea som de sydkoreanska är i Japan.

Så, å ena sidan har du läpparnas och opinionundersökningarnas bekännelser och å andra sidan har du deras faktiska agerande. De berättar två helt olika historier.

Under de senaste månaderna har Kim III i internationell press framställts som en skicklig och smart statsledare.
Däremot har det under samma tid skrivits väldigt lite om NKs interna politik, t.ex har brotten mot de mänskliga rättigheterna knappast tagits upp och nästan ingenting skrivs om att regimen har valt att satsa på kärnvapen istället för matproduktion vilket innebär att tillgången på mat blir allt sämre.
De senaste veckorna har humanitär hjälp åter blivit aktuellt, men få skriver om anledningen till att den behövs.

Genom den typen av rapportering har diktaturregimen blivit ”normaliserad” vilket innebär att regimens rätta ansikte inte kommer fram i den utsträckning som den borde.
Därmed får världsopinionen inget focus på att förbättra levnadsvillkoren för de nordkoreanska invånarna.
Omvärlden hålls av någon anledning okunnig och det verkar som om den etablerade pressen inte vågar ta upp alla missförhållanden.

Min uppfattning, och den grundar jag på kontakter med både Sydkoreanska och Japanska företag och deras relationer, genom åren och med början på 70-talets mitt, då Sydkorea ännu endast var en "Skvalpande spermie i Asiens pung".

Relationen mellan Japan och Sydkorea, på industriell - affärsmässig - samarbetspolitsk nivå, har jag upplevt som mycket god. Genomsyrad av gemensamma mål - respekt och ömsesidig tacksamhet.

Sydkorea skulle inte vara vad det är idag, utan samarbetet med Japan genom åren, enorma investeringar inom framförallt elektronikindustrin och bilindustrin, av Japan, tidigt, fick en enorm fart på Sydkoreas ekonomi.

Hitachi - Sanyo - Sony - Toshiba - Mitsubishi - NEC - Fujitsu - IC Design (Matsushita & NEC), är några av företagen som Sydkoreanerna fått hjälp av från starten och blivit mycket framgångsrika genom JV:s och delägarskap inom vissa områden.

Sydkoreanerna glömmer inte detta faktum.

__________


Nationalismen hos både Sydkoreaner å ena sidan och Japaner å andra, är välkänd, men jag tror att förutsättningar finns för att goda relationer länderna emellan kommer att bestå.

Ett talande exempel på det, är just det Du nämner i Ditt inlägg angående val av studieland.

På min senaste arbetsresa, träffade jag under 2 dagar, en kollega som jobbar mycket med samordning och utbildningsfrågor, avseende Internationellt samarbete universitet emellan.

Något mycket intressant har tydligen hänt de senaste åren, Japanska studenter skriver så gott som inte in sig vid utländska (USA) universitet längre, utan väljer att stanna i Japan. Likaså väljer allt fler, att INTE välja en anställning utomlands, om dom kan, utan även där väljer man att göra karriären i Japan. Detsamma gäller även i Sydkorea, samt att Japan väljs med prio, av Sydkoreanska studenter.

Trenden är kraftig och slående, vilket måste innebära ett trendbrott och ett bevis för att relationerna mellan SK - Japan fortsatt kommer att vara gynnsamma.

Detta faktum är intressant ur fler aspekter, och ligger förmodligen i linje med strategin att vara nära sin identitet och samtidigt förberedelser för att möta Kinas expansion.

___________

En passus:

Jag minns när biltillverkaren KIA, vid nystarten av bilproduktionen, vördsamt fick ärva en utrangerad plattform och produktionslinje av Mazda/Ford, från Japan, i början av 80-talet, varvid de flesta skrattade inom bilindustrin och förutsåg en "Flop". Jag tror man håller sig för skratt idag.

Det är ett tragiskt faktum, och något som närmast kan betraktas som "Världsopinionens svaga klarsyn, och till förfall och fortsatt lidande för den Nordkoreanska befolkningen".

Men den mediala dramaturgin föredrar att hålla fast vid Yasukunibesök och liknande.

Ja, så är det, men är "Kami tänket", över de döda, så stort idag, fortfarande?

Enligt South China Morning post ar smekmanaden mellan Japan och Sydkorea over. https://www.scmp.com/week-asia/geopolitics/article/2141313/why-cant-japan-and-south-korea-get-past-their-battle-scars

Artikeln var skriven i April, 2018.

For det forsta Abe, Japans PM, forsatter att besoka Yasukuni shrine for att minnas doda Japanska soldater under 1900 talet.
SK PM, Moon, godtar inte Japans brev om comfort woman. Moon anser att Japan skulle ta storre ansvar for dessa Koreanska kvinnor. Japan anser att horhusen var commercial enterprise and not direct under Japan military, therefore Japan is not fully responsible, det ar Japans ursakt.
Tidigt 2017 aterkallar Japan sin ambassador fran SK. Ty en staty av 'comfort woman' var placerad utanfor ett Japanskt konsulat.

Koreas import av Japanska produkter var 26% ar 1991, ar 2014 var det nere i 10%. Samtidgt har Kinas export till SK okat fran 4 % till 17%.

SK export till Japan minskade fran 18% till 6%. Medan exporten till Kina okade fran 1% till 25%. SK exportade 2014 mer till Vietnam och Hongkong an Japan. Det skall minnas att mycket av Japans tillverkning har flyttat till Kina.

https://www.scmp.com/news/asia/east-asia/article/2158665/abe-kim-meeting-ice-until-japan-acknowledges-colonial-past-says



Abe vill garna vara delaktig om NK karnvapen men han har fatt nej fran bade SK och NK.

SK filmer som har Japans occupation av Korea.

2016, the last princess, den handlar om den 13 arige Koreanska princessan tvingas flytta till Japan och hennes forsook att atervanda till Korea, 1931 tvingas baron (count) Takeyuki. Hon far schizophrenia nar hennes dotter fods.
1962 hittar hennes barndomskamrat henne I ett Japanskt mental sjukhus och kan atervanda.

2017, the battleshio island. Handlar om Koreaner forsoker sig bryta sig ut fran Japanskt fanglager pa Hashima Island. Den Japanska tidningen Sankei Shimbum skrev att filmen var historiskt falsk. Nar Japan ville ha med on UNESCO varldsarv lista medgav Japan att det hade funnits Koreaner och Kineser fangar I arbetslagret. Efter att on kommit med I listan sa Japans utrikesminister att det inte funnits arbetslager. Givetvis blir Korea och FN upprorda over att Japan sager olika saker. FN kravde att Japan skulle visa minnas arbetslagret, vilket till idag Japan inte gor.

2017, anarchist from Colony, handlar om hur en Koreansk man och Japansk kvinna forsoker morda Japans kronprins Hirohito.

Nä, men symboliken är stark.
Alla politiker hade ju folk i släkten som dog i kriget. Och inte minst deras väljare. Respekten för sådant är stort, inte minst om du vill bli återvald.

Visst blir man upprord over Abes alla besok vid templet. Vid templet minns man doda soldater, och visa av dem var krigsforbrytare.

Det ar som Tysklands PM skulle hylla doda nazzar.

I Juni hade SK krigsovningar vid Dodko oarna.

https://edition.cnn.com/2018/06/18/asia/south-korean-military-drills-disputed-islands-intl/index.html