Substans: Toppisar
Dos: Ca 80 st
Ålder: 18
Kön: Man
Vikt: 75 kg
Tid: 5 h
Erfarenheter: små doser toppisar, cannabis, alkohol.
18:45
DING! Det är en msn ruta på datorn som blinkar till, jag klickar upp rutan för att finna ett meddelande från min trogne vapenbroder "Kompis1" vilket lyder; Är du sugen på att dra ut ikväll? **** ska ut men jag är inte så sugen på krogen.
Jag svarar att jag inte heller är så sugen och påbörjar en mening om att jag är lite halvsugen på toppisar. Innan jag skrivit klart meningen har Kompis1 redan lagt fram ett förslag som är exakt det som jag tänkt skriva; Ska vi inte dra upp och plocka lite toppisar istället då?
Blev genast taggad och vi bestämmer oss för att ta oss till golfklubben snarast möjligt.
Vi vill gärna ha med våran andra vapenbroder "Kompis2" eftersom han aldrig testat på toppisar innan. Han säger att han är med men ska äta och fixa lite saker först. Jag och Kompis1 bestämmer oss för att plocka toppisarna sålänge.
Vi pälsar på oss vinterjackor, fixar ficklampor och ger oss av.
19:30
Svampjakten börjar och det dröjer inte länge innan vi fått ihop vad vi behöver och lite till. När vi kände oss hyffsat nöjda hittade vi till vår stora lycka ett riktigt område med uppåt 80-100 toppisar. Nöjda, taggade och stelfrusna återvänder vi till stan.
21:15
Åter i stan ringer vi Kompis2 som är redo och ansluter sig till oss. Vi tar svängen förbi Konsum för att införskaffa youghurt, chips, cheezeballs och dricka. Nu börjar vi tagga till ordentligt och kan knappt bärga oss.
21:45
Väl på plats tar vi fram en skärbräda, kniv och två nävar med toppisar. Vi hackar frenetiskt sönder toppisarna tills de blir till nästan pulverform och delar upp substansen i tre lika stora högar. Jag, Kompis1 och Kompis2 tar var sin hög och blandar ner i var sin tallrik med Vanilj-yoghurt. Kompis2 har lite svårt att få i sig svamparna eftersom det är det värsta han vet i matväg, särskilt när det hänger ner slemmiga skälkar i halsen. Men han lyckas trycka i sig allt och efter ett tag är allas tallrikar tomma.
22:00
Vi börjar fnittra lite och känna oss allmänt lulliga men är så taggade och ivriga att vi börjar mecka lite till. Vi tar en lätt dos till på kanske 20 toppisar var, men nu börjar det bubbla lite i kistan.
"Vi kommer vara rätt så risiga i kistan imorgon grabbar" hojtar Kompis1 glatt från köket. Vi försöker trycka i oss den sista dosen men Jag och Kompis2 har väldiga problem och beslutar oss för att slänga det som återstår. När vi sitter och väntar på att Kompis1 ska äta upp sin portion så vi kan gå ut en sväng ser jag en tavla mitt emot bordet. Det är en bild på tre killar som tycks ha ändrat utseende från snälla rara pojkar till tre väldigt argsinta små djävular. Jag bestämmer mig snabbt för att sluta titta på bilden och riktar istället blicken mot Kompis1 som fortfarande sitter och trycker i sig det sista av sin fil. Nu beslutar jag mig för att ta tallriken ifrån honom eftersom han förmodligen inte behöver mer, det visade sig vara ett bra beslut vilket jag beskrivet om ett tag.
22:30
EY, EY! Kom hit grabbar! Det är Kompis1 som sitter i soffan och stirrar in i ett skåp med pokaler och trophéer. Jag och Kompis2 förstår direkt vad han vill säga eftersom pokalerna skiftar i olika färger och olika storlek. Vi börjar titta oss omkring för att upptäcka att allting skiftar från ljust till mörkt och att vi förmodligen börjar träda in i "Bengans land" (utrycket kommer från Kompis2 som en gång försökte säga att han var helt bäng, men sa fel och sa att han kände sig helt bengt). Nu börjar allting snurra rejält och jag lägger mig att vila lite i en soffa. Kompis1 gör samma sak och lägger sig en bit bort i hörnsoffan. Nu kopplas det mesta bort och jag fortsätter stirra upp i taket. Jag ser bara vitt tak och glömmer helt bort att jag är i ett rum. Jag ropar gång på gång, vart är jag?! vem är jag?! är det här evigheten? Jag flackar med blicken för att finna en stjärnklar himmel genom fönstret, stjärnorna pulserar snabbt och jag är helt övertygad om att jag är i rymden.
Jag rycker plötsligt till när Kompis2 kommer klampande och säger högt till oss att vi måste gå nu. Jag, som fortfarande inte förstår att jag är i ett rum och inte i evigheten eller rymden säger bara till honom; LEKSAKSGUBBE, du är en leksaksgubbe
Förmodligen trodde jag det eftersom hans pupiller var större än ögonen och pulserade fram och tillbaka. Vid det här tillfället var Kompis1 inte kontaktbar, han hade kommit underfund med att om man gör vågen med fingrarna så får man 20 stycken fingrar.
Nu vill jag inte se evigheten eller rymden mer så jag sjunker sakta ner under bordet och under soffan, där är det minst sagt mörkt och nu börjar jag fundera kring saker och ting. Varför är jag så här? Är jag utvecklingstörd? Kommer jag nånsin bli normal igen, nej fan det kommer jag inte! Är jag i en psykos? Dessa frågor kretsade i huvudet hela tiden på både Kompisarna1,2 och mig själv. Efter att tag i mörkret under soffan (vilket jag hade glömt) att jag var) hör jag Kompis2; Där kan du ju fan inte ligga! Upp med dig!
Jag samlar kraft för att resa mig upp, till min förvåning slår jag i huvudet när jag reser mig och förstår snabbt att det var soffan som inte hade planerat att flytta på sig. Jag kollar på Kompis1 som ligger och pratar med sig själv om hur död han tror han är, vilket verkar ytterst plågsamt.
23:30
Vid det här laget har Kompis2 gått ut för vi hör inte hans tjat om att vi måste dra därifrån längre. Jag tycker det är skönt och fortsätter mina hemska tankar om var som kommer hända resten av mitt liv eftersom jag kommer sitta i rullstol helt jävla bängt. Efter ett litet tag hör jag dörren öppnas och Kompis3 kommer in, han berättar att han fått köra hem Kompis2 för han verkade inte i toppform. Vi sa att det var perfekt men att vi väntar där ett tag, det var skönt att sen en vanlig människa eftersom jag då förstod att allt hopp kanske inte var ute. Jag oroar mig dock vidare i mina drömmar och slumrar till.
00:30
Jag vaknar till av att Kompis1 mobil vibrerar på golvet, jag tar upp den och undrar varför den skakar (jag har den uppåner så jag ser inte att det är en mobil vid första intrycket). Jag stänger av oväsendet och kollar om Kompis1 är vid medvetande, det är han. Vi kollar på varandra i fem sekunder innan vi måste titta bort för att kunna koncentrera oss (Kompis1 ansikte såg fruktansvärt förvridet ut vilket mitt förmodligen också gjorde). Vi bestämmer oss för att gå hem till mig och känner en otrolig lättnad över att inse att man kanske inte kommer få en psykos trots allt. Vi traskar genom skogen och börjar springa lite smått eftersom vi vill komma fram någon gång, då hör vi plötsligt en röst. Det är Kompis1 mobil som har svarats i fickan med högtalare på, det är Kompis1 förälder som undrar vad som försigår. Vi börjar nojja och tänker att det är bäst att gå hem. Vi konverserar lite om hur fruktansvärt äckligt det var att inte fatta någonting och tro att man ska dö. Vi skiljs åt och till min glädje finner jag att det är jag som har kassen men chips etc.
01:00
Väl hemma glider jag tyst in på rummet och stänger om mig, jag sätter mig vid datorn och till min lycka finner jag Guns 'n Roses - Knocking on heavens door i headsetet. Jag tar upp chipspåsen, sätter på mig hörlurarna och sitter och kollar på skärmen. Jag trycker upp flashbacks hemsida och är helt överväldigad av alla reklamer som blinkar och förstår inte hur de kan flyta runt i hela skärmen. Måste vara något nytt reklamsätt, säkert jättedyrt. Jag lägger handen på tangentbordet och råkar komma åt snabbgenvägen till Paint. Jag sitter och äter chips och funderar hur fan jag ska göra för att få programmet att funka. Efter ett tag börjar jag pilla på musen och helt plötsligt börjar pennan i paint måla streck!
Jag ritar något som jag då tycker ser ut som en äng med ett stall och en häst som hoppar omkring.
02:00
Nu börjar jag bli lite trött och de visuella effekterna börjar avta. Jag sätter på tv'n och förstår i princip ingenting av vad som sägs eller visas. Jag bestämmer mig för att vila ögonen lite och stirrar på lampan i taket som är väldigt snarlik en silvrig huggorm med stort huvud
Jag vänder snabbt bort blicken mot väggen som är tapetserad med en brun tapet med massa ringar och cirklar på, detta gör att jag tror att väggen är levande. Jag beslutar att det är nog dags att sova och kryper ner i den varma sängen och har faktiskt inte så farliga mardrömmar som jag trodde jag skulle ha, vilket är väldigt skönt.
10:10
Nästa morgon kommer Kompis1 instapplande i mitt rum och ler ganska mycket, vi börjar prata om gårdagen och drar slutsatsen att vi skulle nog inte tatt så många riktigt och vi väntar nog ett tag med toppisar.
Tack för att du läste hoppas det var trevlig läsning, min första rapport och mitt första inlägg så var snälla
Hade fint!
Dos: Ca 80 st
Ålder: 18
Kön: Man
Vikt: 75 kg
Tid: 5 h
Erfarenheter: små doser toppisar, cannabis, alkohol.
18:45
DING! Det är en msn ruta på datorn som blinkar till, jag klickar upp rutan för att finna ett meddelande från min trogne vapenbroder "Kompis1" vilket lyder; Är du sugen på att dra ut ikväll? **** ska ut men jag är inte så sugen på krogen.
Jag svarar att jag inte heller är så sugen och påbörjar en mening om att jag är lite halvsugen på toppisar. Innan jag skrivit klart meningen har Kompis1 redan lagt fram ett förslag som är exakt det som jag tänkt skriva; Ska vi inte dra upp och plocka lite toppisar istället då?
Blev genast taggad och vi bestämmer oss för att ta oss till golfklubben snarast möjligt.Vi vill gärna ha med våran andra vapenbroder "Kompis2" eftersom han aldrig testat på toppisar innan. Han säger att han är med men ska äta och fixa lite saker först. Jag och Kompis1 bestämmer oss för att plocka toppisarna sålänge.
Vi pälsar på oss vinterjackor, fixar ficklampor och ger oss av.
19:30
Svampjakten börjar och det dröjer inte länge innan vi fått ihop vad vi behöver och lite till. När vi kände oss hyffsat nöjda hittade vi till vår stora lycka ett riktigt område med uppåt 80-100 toppisar. Nöjda, taggade och stelfrusna återvänder vi till stan.
21:15
Åter i stan ringer vi Kompis2 som är redo och ansluter sig till oss. Vi tar svängen förbi Konsum för att införskaffa youghurt, chips, cheezeballs och dricka. Nu börjar vi tagga till ordentligt och kan knappt bärga oss.
21:45
Väl på plats tar vi fram en skärbräda, kniv och två nävar med toppisar. Vi hackar frenetiskt sönder toppisarna tills de blir till nästan pulverform och delar upp substansen i tre lika stora högar. Jag, Kompis1 och Kompis2 tar var sin hög och blandar ner i var sin tallrik med Vanilj-yoghurt. Kompis2 har lite svårt att få i sig svamparna eftersom det är det värsta han vet i matväg, särskilt när det hänger ner slemmiga skälkar i halsen. Men han lyckas trycka i sig allt och efter ett tag är allas tallrikar tomma.
22:00
Vi börjar fnittra lite och känna oss allmänt lulliga men är så taggade och ivriga att vi börjar mecka lite till. Vi tar en lätt dos till på kanske 20 toppisar var, men nu börjar det bubbla lite i kistan.
"Vi kommer vara rätt så risiga i kistan imorgon grabbar" hojtar Kompis1 glatt från köket. Vi försöker trycka i oss den sista dosen men Jag och Kompis2 har väldiga problem och beslutar oss för att slänga det som återstår. När vi sitter och väntar på att Kompis1 ska äta upp sin portion så vi kan gå ut en sväng ser jag en tavla mitt emot bordet. Det är en bild på tre killar som tycks ha ändrat utseende från snälla rara pojkar till tre väldigt argsinta små djävular. Jag bestämmer mig snabbt för att sluta titta på bilden och riktar istället blicken mot Kompis1 som fortfarande sitter och trycker i sig det sista av sin fil. Nu beslutar jag mig för att ta tallriken ifrån honom eftersom han förmodligen inte behöver mer, det visade sig vara ett bra beslut vilket jag beskrivet om ett tag.
22:30
EY, EY! Kom hit grabbar! Det är Kompis1 som sitter i soffan och stirrar in i ett skåp med pokaler och trophéer. Jag och Kompis2 förstår direkt vad han vill säga eftersom pokalerna skiftar i olika färger och olika storlek. Vi börjar titta oss omkring för att upptäcka att allting skiftar från ljust till mörkt och att vi förmodligen börjar träda in i "Bengans land" (utrycket kommer från Kompis2 som en gång försökte säga att han var helt bäng, men sa fel och sa att han kände sig helt bengt). Nu börjar allting snurra rejält och jag lägger mig att vila lite i en soffa. Kompis1 gör samma sak och lägger sig en bit bort i hörnsoffan. Nu kopplas det mesta bort och jag fortsätter stirra upp i taket. Jag ser bara vitt tak och glömmer helt bort att jag är i ett rum. Jag ropar gång på gång, vart är jag?! vem är jag?! är det här evigheten? Jag flackar med blicken för att finna en stjärnklar himmel genom fönstret, stjärnorna pulserar snabbt och jag är helt övertygad om att jag är i rymden.
Jag rycker plötsligt till när Kompis2 kommer klampande och säger högt till oss att vi måste gå nu. Jag, som fortfarande inte förstår att jag är i ett rum och inte i evigheten eller rymden säger bara till honom; LEKSAKSGUBBE, du är en leksaksgubbe
Förmodligen trodde jag det eftersom hans pupiller var större än ögonen och pulserade fram och tillbaka. Vid det här tillfället var Kompis1 inte kontaktbar, han hade kommit underfund med att om man gör vågen med fingrarna så får man 20 stycken fingrar.
Nu vill jag inte se evigheten eller rymden mer så jag sjunker sakta ner under bordet och under soffan, där är det minst sagt mörkt och nu börjar jag fundera kring saker och ting. Varför är jag så här? Är jag utvecklingstörd? Kommer jag nånsin bli normal igen, nej fan det kommer jag inte! Är jag i en psykos? Dessa frågor kretsade i huvudet hela tiden på både Kompisarna1,2 och mig själv. Efter att tag i mörkret under soffan (vilket jag hade glömt) att jag var) hör jag Kompis2; Där kan du ju fan inte ligga! Upp med dig!
Jag samlar kraft för att resa mig upp, till min förvåning slår jag i huvudet när jag reser mig och förstår snabbt att det var soffan som inte hade planerat att flytta på sig. Jag kollar på Kompis1 som ligger och pratar med sig själv om hur död han tror han är, vilket verkar ytterst plågsamt.
23:30
Vid det här laget har Kompis2 gått ut för vi hör inte hans tjat om att vi måste dra därifrån längre. Jag tycker det är skönt och fortsätter mina hemska tankar om var som kommer hända resten av mitt liv eftersom jag kommer sitta i rullstol helt jävla bängt. Efter ett litet tag hör jag dörren öppnas och Kompis3 kommer in, han berättar att han fått köra hem Kompis2 för han verkade inte i toppform. Vi sa att det var perfekt men att vi väntar där ett tag, det var skönt att sen en vanlig människa eftersom jag då förstod att allt hopp kanske inte var ute. Jag oroar mig dock vidare i mina drömmar och slumrar till.
00:30
Jag vaknar till av att Kompis1 mobil vibrerar på golvet, jag tar upp den och undrar varför den skakar (jag har den uppåner så jag ser inte att det är en mobil vid första intrycket). Jag stänger av oväsendet och kollar om Kompis1 är vid medvetande, det är han. Vi kollar på varandra i fem sekunder innan vi måste titta bort för att kunna koncentrera oss (Kompis1 ansikte såg fruktansvärt förvridet ut vilket mitt förmodligen också gjorde). Vi bestämmer oss för att gå hem till mig och känner en otrolig lättnad över att inse att man kanske inte kommer få en psykos trots allt. Vi traskar genom skogen och börjar springa lite smått eftersom vi vill komma fram någon gång, då hör vi plötsligt en röst. Det är Kompis1 mobil som har svarats i fickan med högtalare på, det är Kompis1 förälder som undrar vad som försigår. Vi börjar nojja och tänker att det är bäst att gå hem. Vi konverserar lite om hur fruktansvärt äckligt det var att inte fatta någonting och tro att man ska dö. Vi skiljs åt och till min glädje finner jag att det är jag som har kassen men chips etc.
01:00
Väl hemma glider jag tyst in på rummet och stänger om mig, jag sätter mig vid datorn och till min lycka finner jag Guns 'n Roses - Knocking on heavens door i headsetet. Jag tar upp chipspåsen, sätter på mig hörlurarna och sitter och kollar på skärmen. Jag trycker upp flashbacks hemsida och är helt överväldigad av alla reklamer som blinkar och förstår inte hur de kan flyta runt i hela skärmen. Måste vara något nytt reklamsätt, säkert jättedyrt. Jag lägger handen på tangentbordet och råkar komma åt snabbgenvägen till Paint. Jag sitter och äter chips och funderar hur fan jag ska göra för att få programmet att funka. Efter ett tag börjar jag pilla på musen och helt plötsligt börjar pennan i paint måla streck!
Jag ritar något som jag då tycker ser ut som en äng med ett stall och en häst som hoppar omkring.
HTML-kod:
Fortsätter med att skriva ett sms till Kompis1 som jag skickat lite med under tiden jag vart hemma, smset lyder; Jag trodde ju fan att jag var utvecklingstörd ett tag, innan jag fatta att jag inte fattar någonting. Då kom jag ju fan på att det var "bengt" som inte fatta.http://img523.imageshack.us/my.php?image=5615ds4.jpg
02:00
Nu börjar jag bli lite trött och de visuella effekterna börjar avta. Jag sätter på tv'n och förstår i princip ingenting av vad som sägs eller visas. Jag bestämmer mig för att vila ögonen lite och stirrar på lampan i taket som är väldigt snarlik en silvrig huggorm med stort huvud
Jag vänder snabbt bort blicken mot väggen som är tapetserad med en brun tapet med massa ringar och cirklar på, detta gör att jag tror att väggen är levande. Jag beslutar att det är nog dags att sova och kryper ner i den varma sängen och har faktiskt inte så farliga mardrömmar som jag trodde jag skulle ha, vilket är väldigt skönt.10:10
Nästa morgon kommer Kompis1 instapplande i mitt rum och ler ganska mycket, vi börjar prata om gårdagen och drar slutsatsen att vi skulle nog inte tatt så många riktigt och vi väntar nog ett tag med toppisar.
Tack för att du läste hoppas det var trevlig läsning, min första rapport och mitt första inlägg så var snälla
Hade fint!
trevlig läsning! jag känner igen känslan att man tror att man har hamnat i en psykos, jag upplevde samma sak efter att ha käkat 2g cubensis, ändast käkat ett fåtal toppisar tidigare, jag hade tagit livet av mig om inte några polare hade funnits där
känner igen mig på vissa delar.
