Åtminstone / Åtminstonde

Hur kommer det sig egentligen att den felaktiga stavningen och uttalet "åtminstonde" används så frekvent i svenskan?
Att det är ett utbrett fel råder det inga tvivel om, faktum är att jag tror att många tror att det heter "åtminstonde". Har det någon historisk koppling, eller är det något som uppkommit under senare år?

Man kan inte klandra allmänheten för att dativformen »minstone« känns
främmande när den skrivs ihop med prepositionen »åt«. Fraserna »i förstone«
och »på sistone« skrivs som två ord. Dativ som kasus är avvecklat utom i
frusna fraser och vissa avledningar/sammansättningar.

Samtidigt har vi mönstret för ordningstal som har ett d som nionde, tionde,
fjortonde, femtonde, trettionde etc. Frasen »i förstone« är ju betydelsemässigt
nära ordningstalen. Som barn utgår vi från mönster som ibland blir fel mönster.

Ytterligare har nog o:et gått från långt i »åt minstone« till kort o-ljud. Då är
det logiskt med två konsonanter. Kanske skriver vi snart *åtminstonne (16 khit)
och då finns det inte plats för d.

Nja, korrelationen kort vokal:lång konsonant::lång vokal:kort konsonant gäller bara betonade stavelser (med huvud- eller bitryck). Annars vore det väl lika ”logiskt” att skriva betonadde, som följer ett prosodiskt mönster snarlikt det i åtminstone, eller kanske rent av bettonadde, vockal och konsonnant?

Men analogin med ordningstalen är bestickande. Och khit uppskattar jag mycket.

Stundom är dilettanten mönster för dubbelskrivning av konsonanter. Annorstundes
är dilletanten mönstret. Med huvud- eller bitryck skall jag låta vara osagt.

Det är sant, det finns alltid några hermeliner i tigerburen. Renässans och mockasin är ytterligare två.

Majonnäs ...

En hyperkorrektion lär vara svaret. I större delen av Sverige uttalas aldrig nd annat än som nn, man säger grann, inte grand, hunn inte hund osv. Trots det här så vet man att orden stavas med d i många fall, som kan vara svaret på din fråga. Eftersom det uttalas som nn finns det säkert de som antager att det stavas nd.

Ja, och ord med arkaiska böjningsrester blir lättast offer för hyperkorrektion.

Det är sällan man ser spann och brunn hyperkorriderade efter mönster av grand
och hund. Morgonstund som har guld i mund, har det med idiomatisk rätt.

I en dialekt nära mig hör man nog oftare »teminstingens« än »åtminstone«.

Ordet »teminstingens« är ett intressant exempel på att »till« styrt genitiv,
vilket har diskuterats på en annan tråd. Där nämndes exempel som till sjöss.

Albert Engström, hedersknyffeln, använde »teminstingens« i Väddö-miljö och
det är en bra bit från mina trakter.

Till och med Sveriges nyhetsmagasin Fokus gör fel på detta:

"En stressad president Bush vill hinna mäkla åtminstonde en fred."
står det i en tecknad ruta under rubriken "Tid & plats".

Bildtexter och rubriker görs ofta utan rapportörens kännedom. Vid ett par
tillfällen har jag kontaktat reportern för att fråga varför vederbörande släppt
igenom en tvetydig bildtext. Från en reporter i en dagstidning fick jag svaret:

— När bildtexten skrevs hade jag gått hem för dagen.

Ibland lämnas så kallad grafik ut till en extern kraft och sen går resultatet
förbi reportern. Det kan gälla struntsaker som att miljon och miljard förväxlas.
Lite får man begära av läsaren också.

Minns faktiskt att jag i årskurs 5 hade förhör på svenska ord, kan tilläggas att jag fick 99 av 100 rätt pga ett vidrigt D som jag lade till i ordet åtminstone. Så nog stämmer det att många skriver detta ord felaktigt, jag har liksom aldrig haft svårigheter med stavning av svenska ord except åtminstone.

Nåväl, jag har åtminstone lärt mig ordet efter många år av studerande.