MagBeam

Hittade följande koncept som förefaller väldigt underligt, en stråle utav plasma används för att putta iväg ett magnetiskt segel:

http://en.wikipedia.org/wiki/Magnetized_beamed_plasma_propulsion
http://www.ess.washington.edu/Space/magbeam/

Min spontana tanke var att plasman bör sprida ut sig väldigt snabbt efter att den kommit ut i fria rymden, pga elektrostatisk repulsion mellan plasmans joner. Men tydligen finns det någon slags effekt som förhindrar detta. Hur går detta till?

Alla plasmapartiklar är ju tvingade att följa och snurra runt magnetiska fältlinjer. Så länge man har ett magnetfält som är hyfsat slutet med få linjer som går ut mot oändligheten kan man stänga in en plasma mycket väl. I JET och ITER kan plasman positioneras på mm-nivå tack vare magnetfälten.

I MagBeam tänkte de att man skulle använda en helicon-plasmakälla och blotta formen på den för ju tankarna till någon form av fokuserande struktur som gör jonstrålen effektivare. Alltså tvingar magnetfältlinjerna i heliconen plasman att få den där koniska formen och den kraften dominerar över eventuell elektrostatisk repulsion (kom även ihåg att plasma är kvasineutral på alla avstånd länge än den korta de Bye-längden). Något mer detaljerat än så kan jag inte komma med på rak arm så här dock.

Men hur når fältlinjerna ifrån solenoiderna i Helicon-källan så långt (rimligen kilometervis)?
Genererar plasmastrålen själv ett magnetfält som håller ihop strålen? Eller induceras detta av radiovågorna?

*bump*

Ingen som kan bringa klarhet i detta?